Inte en oppositionell rebell på barrikaderna
SFP:s avgående partisekreterare Johan Johansson är en lättad man. Eftersom han byter jobb behöver han inte längre tänka på att det han säger är lika med SFP:s partifälts samlade tankar. ”Äntligen står det mig fritt att ha egna åsikter om samhällsutvecklingen.”
– Den tjänst jag kommer att lämna är en helt annan än den jag för sex år sedan sökte, säger avgående partisekreterare Johan Johansson som tar emot HBL på ett partikansli med julgran i foajén och levande ljus i kafferummet.
Johansson valdes till partisekreterare under Stefan Wallins ordförandetid. På målrakan besegrade Johansson motkandidaten Eva Biaudet som återtog sin arbetsansökan under anställningsintervjun.
I stället för att SFP skulle ha anställt en medievan galjonsfigur föll den dåvarande partiledningens val på en organisatör och strateg som jobbade med fastighetsförvaltning på Folkhälsan.
Bättre som regeringspartisekreterare
Johansson berättar att han sökte partisekreterarjobbet för att han ville bli partisekreterare för ett regeringsparti. Men nu har han uträttat sitt och bland annat lotsat partiet genom två riksdagsval med hyfsat resultat.
– Det är förstås andra som ska utvärdera mig men jag känner själv att jag är en bättre partisekreterare för ett regeringsparti än för ett oppositionsparti.
Han sticker inte under stol med att han trivdes med att få tillhöra den innersta kretsen kring regeringen och syftar framför allt på de gånger då han tillsammans med de andra regeringspartisekreterarna satt och skissade på stora reformer och lagändringar.
– Som person är jag mer intresserad av att åstadkomma resultat tillsammans med andra än att ta på mig rollen som rebellen i offentligheten.
Han fortsätter med att säga att han under sina år i rikspolitiken har sett en förskjutning där sakpolitik och substanskunskap värdesätts mindre.
Hur menar du då?
– Man kunde kanske säga att politiken har blivit ”selfiefierad”. För att vara framgångsrik i dag räcker det inte med substanskunskap. Det gäller att kunna ta en selfie med rätt person på rätt plats. I synnerhet om du befinner dig i oppositionen är det viktigt att älska massmedierna och att massmedierna älskar dig.
De ständigt återkommande interpellationsomröstningarna under hösten ser han inte heller med blida ögon på.
– Jag har inte räknat hur många gånger riksdagen har röstat om regeringens förtroende, men jag anser att det är snudd på osakligt då interpellationerna används som verktyg för att få synlighet i medierna.
Det färskaste exemplet är onsdagens omröstning där Vänsterförbundet och De gröna krävde finansminister Alexander Stubbs (Saml) huvud på fat efter hans felaktiga sifferuttalande i riksdagen.
– Det är klart att en minister måste hålla sig till sanningen. Stubb gjorde ett misstag och bad om ursäkt. Det borde ha räckt.
Beslutet att lämna partisekreterarposten var helt och hållet Johanssons eget.
Det var inte så att någon viskade till dig att det kanske skulle vara dags att avgå?
– Nej, inte alls. Det var helt och hållet mitt eget beslut. De facto försökte man övertyga mig att stanna kvar, men jag har alltid sagt att det är bättre att gå så länge någon undrar varför.
Johan Johansson eller JJ, (djej djej) som han kallas i finlandssvenska kretsar, räknar upp saker som han har uträttat under sina sex år vid partikansliet: Han har bland annat infört ett partifullmäktige för att bättre kunna förankra partiets beslut på fältet. Under hans tid vid partikansliet har det också införts gemensamma kursdagar, eller kommundagar som de kallas, för alla partiets kommunfullmäktigeledamöter.
En viktig uppgift var att i samband med valfinansieringsreformen se till att SFP:s finansiering vilar på trygg grund och införa noggrannare budgetering och redovisning.
”Lipponen sista ideologen”
Statsminister Juha Sipilä (C) har dragit paralleller mellan att leda ett land och vara företagsledare. Sipilä har också låtit förstå att han kan tänka sig att lämna politiken när valperioden väl är över.
Johan Johansson gör ingen hemlighet av att han inte är begeistrad av det här sättet att göra politik.
– Den senaste ideologiska statsmannen som Finland har haft som statsminister var Paavo Lipponen. Efter honom har vi sett många som har försökt leda landet som ett aktiebolag där man inte på samma sätt har fört en dialog och förankrat besluten hos väljarna. Det här är skadligt eftersom det får en allt större del av väljarna att känna sig utanför.
En sak grämer Johansson då han ser tillbaka på åren i politiken: Fler kommuner borde ha insett sitt eget bästa och på frivillig väg åstadkommit kommunfusioner och skapat större kommuner på mellan 20 000 och 50 000 invånare som hade kunnat sköta om primärhälsovården.
– Om vi hade lyckats med kommunreformen hade man antagligen kunnat undvika den landskapsreform som nu är i görningen. Men lika lite som SFP:s kommunalpolitiker ville göra något åt saken då tid fanns, ville andra partiers politiker det. Man såg bara till den egna kommunens intressen.
Ser du att det finns någon jämförbar fråga som är aktuell nu och där man borde ta saken i egna händer medan tid ännu finns?
– Jag hör till dem som med stor oro följer med hur det finlandssvenska högskolefältet har svårt att samarbeta. Jag tror på stora starka enheter. Månne inte de flesta inser att det inte är speciellt klokt att vi från hösten kommer att ha tre svenskspråkiga lärarutbildningar i Finland.