Ett liv på nåder
Flyktingar utan framtidsutsikter jobbar för skamlöner eller tigger på gatorna i Turkiet. EU stänger sina gränser och betalar 3 miljarder euro till Ankara. Men det finns inga garantier för att pengarna når de mest utsatta. Skribenten är svensk journalist, författare och Mellanösternanalytiker.
På turkiska gågator, i passager och i gathörn stöter man ständigt på de frysande, hungriga flyktingbarn som tigger. De flesta är från Syrien.
Men Turkiet är ett transitland för flyktingar från många länder. Gemensamt för alla dem som kommit utan eget startkapital är att de lever på nåder – oavsett om de är från Syrien, Afghanistan, Somalia eller andra länder. Utomeuropéer kan inte få flyktingstatus i Turkiet. Republiken, som ligger som en bro mellan Mellanöstern och Europa, har sedan gammalt ett undantag från FN:s flyktingkonvention. Det innebär att endast européer kan söka asyl i Turkiet.
Några flyktingar kan i bästa fall bli uttagna som kvotflyktingar av FN. Men att bli antagen som kvotflykting i tredje land är en process som brukar ta år av väntan. Jag har träffat strandade afrikaner i Istanbul som levt i ett ovisst limbotillstånd i åtta år, i hopp om att en dag få flyktingstatus.
Denna sommar och höst blev flyktingkrisen kännbar även i EU. Mycket talar för att turkisk kustbevakning vände bort blicken när smugglarna satte desperata människor i bräckliga gummibåtar för en livsfarlig seglats över Egeiska havet. Därmed kunde Turkiet lätta på ett inrikespolitiskt tryck och sätta press på EU.
Nyligen träffade EU:s stats- och regeringschefer en uppgörelse med regeringen i Ankara, vilken innebär att Turkiet ska agera gränsvakt åt EU och hindra flyktingar från ta sig vidare västerut. I gengäld får Ankara får tre miljarder euro. Problematiken är också uppe på toppmötet som pågår i Bryssel.
Premiärminister Ahmet Davutoglu har lovat att dessa 3 miljarder euro inte kommer att gå in i Turkiets statskassa, utan fördelas "specifikt för att förbättra situationen för flyktingarna".
Men det finns ingen transparens i Turkiets statsfinanser och rättsväsendet agerar numera ofta lydigt på order från president Recep Tayyip Erdogan. De syrier i Turkiet som jag talat med hyser föga förhoppningar om att pengarna ska nå de mest behövande.
När jag talar med aktivister i DurDe (Säg Stopp!), en organisation som bekämpar främlingsfientlighet och extremnationalism, befarar de att EU-pengarna kommer att stanna i byråkratin.
Flyktinglägren kan som mest ta emot 300 000 personer, men det finns över två miljoner syrier i Turkiet, plus flyktingar från många andra länder. Till saken hör att många inte vill bo i läger utan försöker klara sig själva. De flesta flyktingar, oavsett nationalitet, lever därför i storstäder som Istanbul, Izmir, Gaziantep och Ankara. Bland syrierna finns 700 000 barn, varav 400 000 inte går i skolan. Barnarbete för skamlöner är vanligt.
I fallfärdiga rivningskåkar nära den gamla Süleymania-moskén i Istanbul har jag besökt syriska flyktingfamiljer som lever hopträngda med åtta-tio personer i varje rum. För att sköta tvätt, matlagning, hygien får kvinnorna bära tunga vattendunkar som de måste betala för, medan lokal maffia håvar in "beskyddarpengar" från männens surt förvärvade inkomster från olika tillfälliga jobb. Det är priset för att dessa utblottade ska få tak över huvudet.
Dessa familjer saknar rinnande vatten, gasol för matlagning, blöjor, bindor, näringsrik mat, kläder – och framför allt ett värdigt liv, skolgång för barnen och ett framtidsperspektiv.
Att dela ut kontanter till bara en familj i dessa rivningskåkar går inte. Ojämnt fördelade pengar mellan tätt sammanpackade människor skapar lätt bråk och konflikter.
Jag följde med några turkiska aktivister som tog på sig den grannlaga uppgiften att anteckna namn, ålder och behov hos var och en av familjerna. Efter att aktivisterna skramlat ihop pengar kom de tillbaka och försökte fördela stödet så rättvist det gick mellan familjerna i rivningskåkarna.
Aktivisterna visste att deras frivilliga insatser bara utgjorde skvättar i armodets hav – och att detta arbete egentligen borde skötas av myndigheterna.
Men när staten inte gjorde något drevs de av sitt eget samvete.
Nu är frågan om EU-pengarna kommer att nå fram till dessa familjer och till de frysande, hungriga barn som frilansfotografen Stefan Bladh med respektfull blick skildrar i sina bilder från Istanbuls gator. Eller om de kommer att fastna i den turkiska byråkratin.