Analys: Så perfekt det kan bli
Perfekt blev klimatfördraget inte, för det kunde det inte bli. Men det blev den balanserade grund som behövs för att ta upp klimatkampen på global nivå. Politikerna måste bygga på stommen senare, så att marknaden kan stå för vändningen. Där tror Finlands miljöminister att vi kan vinna.
De allra flesta i förorten Le Bourget var riktigt nöjda, vissa rentav euforiska, över det globala klimatavtalet. Men givetvis fanns det också besvikelse. Det beror på vilket perspektiv man antar.
Nästan ingen anser att fördraget är perfekt, och det är nyckeln. Hade Frankrike lagt fram ett utkast som någon hade omfamnat skulle någon annan ha förkastat det. Ordföranden sökte, och hittade, minsta gemensamma nämnare.
Bland de euforiska har vi miljöminister Kimmo Tiilikainen (C). Han betecknar avtalet som "nödvändigt och omvälvande". Inte för att en 19-sidig pappersbunt hejdar klimatförändringen, utan för att avtalet puffar på nationell politik som signalerar till företag, industrier och investerare att framtida tillväxtchanser ligger i teknik för förnybar energi, att fossila bränslen inte lönar sig.
Tiilikainen ser chanser till sysselsättning, tillväxt och export, som han hoppas finländska företag tar. På samma sätt resonerar Bryssel, Vita huset, Peking och många till. Konkurrensen är hård, men avtalet gör spelplanen lite jämnare.
Så till den stora majoriteten, de nöjda. Hit hör industrins, näringslivets och jordbrukets lobbyrörelser, liksom majoriteten av miljörörelserna. De ser samma fördelar som ministern, men de påpekar också allt det där som blev ogjort, det som inga politiker vill tala om när de har uträttat något.
För det är sant att klimatfördragets ambitionsnivå inte matchar dess mål, att det bygger på frivilliga löften (inklusive framtidsfantasier om negativa utsläpp), att finansieringsbasen är fortsatt orättvis och en hel hop andra gjutfel.
Ändå är de nöjda, för de inser att det perfekta fördraget är en utopi, och att det uppnådda fördraget signalerar beredskap att ta itu med problemen. Jobbet är inte gjort – det har knappt börjat – men man har tagit arbetshandskarna på sig.
Många utanför Le Bourget är oengagerade, helt förståeligt. Ett globalt framtidsavtal känns avlägset från vardagsbestyren. Och det är sant att avtalet inte påverkar menyn på ditt eller mitt julbord, eller våra reseplaner för nästa år, men så småningom kommer övergången till en kolsnål ekonomi att synas i energi- och trafikpolitiken, livsmedelsproduktionen och i vardagens konsumtionsmönster.
Än de missnöjda, då? Här har vi två ideologiska ytterligheter, kategoriska nej-sägare: de som inte vill vidkännas politisk realism utan kräver ett, enligt sin egen definition, perfekt avtal – precis ett sådant som aldrig kan nås. Och så har vi de som aldrig ville ha något avtal.
I den första gruppen skriker några internationella miljö- och folkrörelser av betydligt radikalare kaliber än de vi har här hemma. Organisationerna under Climate Justice Group skäller så att Greenpeace ter sig som den lydigaste knähund.
Visst, det är lätt att hitta brister. Kapitlet om skador och förluster är svagt, klimatförändringens koppling till flyktingströmmen noteras inte, mänskliga rättigheter och ursprungsfolk kunde ha betonats starkare och så vidare. Men så svårt det var att enas om de direkt klimatrelaterade frågorna hade det varit stört omöjligt att få med allt detta. Det finns andra konventioner för de frågorna, inklusive FN:s pinfärska hållbarhetsmål till 2030.
I grupp två har vi de som är skeptiska till antingen klimatförändringen eller FN-processerna, eller båda. Hit hör Bjørn Lomborg, gästande professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn, som hellre titulerar sig "skeptisk miljökämpe". Lomborg förutspådde i en kolumn i Helsingin Sanomat att Parismötet skulle komma att misslyckas, vilket han menar nu är bevisat.
Lomborg har konsekvent kritiserat miljörörelsen för att överdriva miljöproblemen för sina egna syftens skull. Han hävdar att det är omöjligt att nå tvågradersmålet. Han är kolumnist vid The Australian, som ingår i Rupert Murdochs mediekoncern, och hans tes är att världens regeringar kastar bort astronomiska belopp på att hejda temperaturökningen till 0,05 grader (mer än så rår vi inte på).
"Det enda sättet att lösa klimatkrisen är att göra grön energi så billig att alla vill ha den", skriver han. Just det är ett syfte med Parisavtalet, och en orsak till att Kimmo Tiilikainen och världens ledare jublar.