Hur gick det sen?
I Finlands 136 flyktingförläggningar är vardagen satt på undantag, men utanför rusar tiden som förut. Ibland drar en krusning över ytan, ibland stormar det i lokalsamhället, men likväl går livet vidare – fastän horisonten kanske aldrig riktigt blir som förr.
Det är ett tiotal bostadsaktieägare som har ärende till före detta hotell Vuoranta i Nordsjö en blåsig måndagskväll. De visar legitimation vid dörren och sätter sig i en ring i matsalen. Fastän det är fem år sedan hotellet slutade ta emot gäster, fastän heltäckningsmattan är full av fläckar och smuts, fastän det luktar svagt av trasiga avloppsrör och fastän köket inte fungerar och diskmaskinen är trasig vittnar några matrester på ett av borden om dagens lunch: spaghetti med köttfärssås.
För bara några veckor sedan öppnades här en flyktingförläggning, en av över hundra i hela landet och en av dem som ligger mitt i ett bostadsområde. Det har fått grannarna på benen.
En annan måndagskväll, dagen innan de första invånarna anlände, samlades 250 personer från grannskapet i samma matsal för att få information och diskutera den nya förläggningen. Många var arga, några var rädda och flera höjde rösten. Hur skulle man längre våga sig ut på kvällarna? Hur blir det med ordningen? Varför hade man inte informerat tidigare? Nu skulle ju kvadratmeterpriserna i de havsnära bostäderna rasa? Och vem ersätter mig om min egendom blir stulen eller något händer mig?
Men också: många som undrade hur man kan hjälpa och vad man kan göra för de nyanlända.
Diskret diplomati
Den här måndagen är det betydligt lugnare i matsalen. Frågorna i ringen handlar om en högljudd luftkonditioneringsanläggning som kommer att störa terrasslivet i sommar, soppåsar och soptunnor på fel ställen, barn som leker farligt på vägen i mörkret och ett nytt trafikmärke som ska få bukt med mopedrallyt på helgerna – de lokala ungdomarnas mopedrally.
Markku Riistama, som drivit förläggningen sedan start, svarar på frågor och söker lösningar genom diskret diplomati. En timme in på mötet diskuteras redan en gemensam julfest för förläggningen och grannskapet och de församlade grunnar på hur man kunde hitta en utbildningsplats åt en av de asylsökande. Församlingen enas om julpåsar med frukt och godis till barnen.
Det här är Markku Riistamas sista dag som chef för förläggningen, som är den tredje han är med om att starta. Det är Röda Korsets centralbyrå som anställt honom, och efter tre veckor i Nordsjö är det dags att ge över till Helsingfors och Nylands distrikt som ska driva verksamheten i fortsättningen.
– Det känns sorgligt att sluta nu, då allt är så halvfärdigt, säger Riistama.
Någon form av vardag tar ändå över också där allt är undantag. En kvinna med en baby på armen dammsuger matsalen lite halvhjärtat, medan de större barnen leker mellan borden. Genom entréhallen lunkar en man i ett par Reino-tofflor.
Och helt halvfärdigt är arbetet ändå inte. En timme varje dag ordnas finskundervisning i förläggningen, invånarna har tilldelats egna städturer, det finns en sömnadsklubb och tidigare på dagen har invånarna haft sin första fotbollsträning. Barnen står i beråd att börja skolan. Ett par gånger i veckan hålls ett informationsmöte om praktiska ting – hur man håller snyggt till exempel, och vilka regler som gäller.
För ett ögonblick är det fest
Femtio kilometer västerut, i Sjundeå, en onsdag i december: Internetkaféet som hållit öppet hemma hos Ingrid Svanfeldt under hösten har säsongsavslutning. En gång i veckan sedan början av oktober har Svanfeldt hållit öppet för asylsökande från förläggningen i Evitskog i Kyrkslätt, kokat kaffe och erbjudit tillgång till dator.
Den här gången är det annorlunda – det är letkajenkka, tipp tapp, risgrynsgröt, glögg och bastu. Ett par modiga besökare drar på sig tomteluvor och då det är dags för letkajenkkan bryter munterhet fram och skratten bubblar upp ur magarna och fyller rummet. Åtminstone i det här ögonblicket är alla just här, just nu, i ett julpyntat hus i Sjundeåskogen. Åtminstone för ett ögonblick viker oron för framtiden, för dem där hemma långt borta.
– Jag funderade på vad jag kunde göra, och ett internetkafé kändes som en bra idé. När jag startade fanns inte ens wifi i flyktingförläggningen. Så jag lade ut en efterlysning på gamla datorer på Facebook, och fick det första svaret på tio minuter. Rätt fort fick jag ihop ett tiotal gamla datorer, som en bekant kunde fixa till användbart skick, säger Ingrid Svanfeldt.
De flesta asylsökande har visserligen egna smarttelefoner.
– Men för dem som inte har det har den här möjligheten varit en livlina. Men det handlar inte bara om datorerna. Det kan vara bra att komma bort från förläggningen och träffa andra. Många här är helt knäckta och har självförtroendet på botten. Vi ska inte ge dem falska förhoppningar, men vi kan visa medmänsklighet och bejaka och möta dem, så att de har bättre förutsättningar att klara sig var de än hamnar, säger Svanfeldt.
Under lupp sedan augusti
Samtidigt, i medierna: "100 evakuerades när asylboende brann", "Brandbomb kastades mot asylboende", "Planerat asylboende brinner", "Ung asylsökande anhölls misstänkt för våldtäkt", "Sipilä höll krismöte efter våldtäktsmisstanken i Kempele", "Demonstration tömde flyktingförläggning", "Asylsökande misstänks för många brott", "Attack mot flyktingförläggning: Barnfamilj i eldlinjen", "Igen en attack mot flyktingförläggning", "Antalet rasistiska brott har fördubblats" och så vidare.
I Evitskog har de asylsökande, 300 män, varit under lupp ända sedan förläggningen öppnades under högljutt motstånd i augusti.
Också på förläggningen i Nordsjö sipprar nyheterna in till valda delar. Många känner till rapporteringen, de läser nyheter på mobilen och delar med sig till de andra.
Markku Riistama har sett sig nödd att be invånarna hålla låg profil.
– Jag har berättat att många finländare har de asylsökande under uppsikt nu. Att medierna skriver om brott och oroligheter. Jag har sagt att det är viktigt att uppföra sig väl. Att det lönar sig att hålla låg profil och inte irritera. Det är viktigt att informera om vilka realiteter som gäller.
Men Riistama har inte känt av någon rädsla inom väggarna – de flesta har betydligt större prövningar bakom sig än den finländska flyktingdebatten. Flygbladen med text som "De bereder sig på att döda dig. Vad gör du?" slipper de kanske se. Uppmaningarna i grannskapet om att överösa Migrationsverket med e-post som kräver att de asylsökande ska bort är de förmodligen ovetande om.
Alla tre förläggningar som Riistama varit med om att öppna har varit olika. Den första, i Vanda, lämnade han redan innan invånarna anlände. Den andra, Aavaranta i Kyrkslätt, tog emot några hundra ensamma män och ett antal familjer i en separat byggnad.
– Där reagerade invånarna i grannskapet mycket positivt. Vi ordnade en invånarinfo då de första 150–200 asylsökande redan hade anlänt, och ortsborna var nyfikna på dem och vad de var för ena.
Riistama har ingen vattentät förklaring till att reaktionerna var så olika i Aavaranta och i Nordsjö.
– Folk är olika. I Aavaranta finns många aktiva små byar som ville ta sig an de nyanlända. Här i Nordsjö finns ganska dyra, nybyggda kvadratmetrar invid havet. Här fanns många slags rädslor – rädslor för otrygghet, för sjunkande bostadspriser men också för vilka främlingsfientliga reaktioner som eventuellt var att vänta.
Någon patentlösning för smidig samexistens finns inte.
– Men öppenhet hjälper.
Börja diskutera i tidigt skede
Miriam Attias, som är projektchef för grannskapsmedlingen vid Finlands Flyktinghjälp, är av samma åsikt. Hon har under höstens lopp besökt elva flyktingförläggningar för att öppna kanaler mellan dem som finns i och utanför förläggningarna.
– Svårast blir det om informationen inte löper och det saknas öppenhet. Då folk är rädda, oroliga eller frustrerade tappar de förtroendet om informationen inte är öppen. Då kommer misstänksamheten – varför här, vem är det som drar nytta av situationen? Mitt främsta råd är att inleda diskussionen med grannskapet så fort som möjligt, helst redan innan förläggningen öppnar, säger Attias.
Ofta har det varit väldigt bråttom när nya förläggningar öppnats. Asylsökande ska ha tak över huvudet, de anställda jobbar i sitt anletes svett och man vet kanske inte vem som kommer förrän de redan är framme. Därför har informationen ibland blivit lidande.
– Och alla har inte förstått hur viktig informationen är. Men vet man inte alla detaljer ska man säga det. Så att man åtminstone öppnat en kanal, så att folk i grannskapet vet vem de kan kontakta om de har frågor.
Händer det sedan verkligen något allvarligare i grannskapet är det kört om man inte har några kanaler öppna. Det gäller att prata om den oro som finns.
– Det handlar ofta om svåra saker, kvinnans ställning, nyheter om våldtäkter, trygghet. Den enda lösningen är att tala om det tillsammans, och att inte vara rädd för att ta diskussionen. Också de som har en positiv grundinställning till de nyanlända måste fördjupa relationen då. Det är nästan lika problematiskt om man är intresserad av en människa bara för att hen är asylsökande som om man är fientligt inställd av samma orsak. Då man går in på djupet kan riktiga möten ske. Då faller stämplarna av och man kan se människor som de är, med alla sina dimensioner.
Att bygga upp ett förtroende tar tid, och den svåraste utmaningen just nu är kanske att tiden inte vill räcka till.
– Då blir det ännu viktigare att faktiskt vara öppen och informera. Här i Finland är vi vana vid att allt löper och saker sköts, men nu är det inte alltid så. Då är det bra att medge att det här är läget, att nu inkvarteras folk i tält, att nu har vi inte riktigt situationen under kontroll. För det märks ändå, och är man inte öppen äter det av folks förtroende.
Grannskapet integrerar
I ett av de havsnära radhusen invid förläggningen i Nordsjö bor Sirkka-Liisa och Pekka Huhtinen. Små vita julljus vajar i vinden på balkongen, som vetter mot havet som öppnar sig bakom den låga hotellbyggnaden. Pekka Huhtinen ler lite snett åt oron för de sjunkande bostadspriserna.
– Ja, folk talar ju om områdets rykte, värdesänkning och sådant. Det är en lite annorlunda infallsvinkel. Men visst, det är klart att alla har sin egen situation.
Familjen Huhtinen har bott utomlands på olika ställen i såväl Asien som Amerika. Att omgivningen inte är etniskt homogen känns helt naturligt.
– Min första tanke då jag hörde om förläggningen var att det är jätteintressant. Hur kan vi hjälpa, hur kan vi lära känna de nya invånarna? säger Sirkka-Liisa Huhtinen.
Att det inte alltid är lätt att se förbi nyhetsrubrikerna har paret Huhtinen full förståelse för.
– Man ser kanske inte genast att det finns namn bakom siffrorna, att där alltid finns en människa. Därför tänkte vi att det skulle vara bra att möta de nya invånarna här, ansikte mot ansikte. Att man skulle se varandra, lära känna varandra, få namn på varandra, säger Pekka Huhtinen.
Det är grannskapet som integrerar, är lärdomen från vistelserna utomlands.
– Javisst är det grannskapet som integrerar effektivast – som visar vart man ska föra soporna och andra små saker man inte kan veta. Det är vår plikt och möjlighet att vara medmänniskor, vänner också, säger Sirkka-Liisa Huhtinen.
Då familjen bodde i USA var det mycket prat om "community".
– Jag hade svårt att riktigt förstå innebörden till en början, tills jag förstod att vi var en del av just den gemenskap som grannskapet utgjorde. Där kunde folk ordna öppet hus för grannarna till exempel. Vi kunde bli inbjudna till folk vi inte ens kände, säger Sirkka-Liisa Huhtinen.
Blir det julfest i förläggningen för grannskapet är Huhtinens definitivt där – och de lovar ta med sina instrument också.
Oron påtaglig
I förläggningens inre där familjerna trängs i sina rum eller köar till tvättstugan känns vägen in i det finska samhället ännu lång. De flesta anlände för några veckor sedan och oron över om de får stanna eller inte ligger överst. Nätterna fylls kanske av onda drömmar om läckande flyktbåtar eller vånda över de närmaste där hemma.
– Du kan inte föreställa dig hur det var. Att ta sig över vattnet med barnen, och resten av resan, utbrister Mina Jafari efter en längre tystnad. Jag såg döden i ansiktet, många gånger
Hon har kommit från Afghanistan via Iran med sin man Jamshid Jafari och barnen Amir Hossein och Amir Abas, 1,5 och 3 år gamla.
– Jag såg döden i ansiktet, många gånger, säger Jamshid Jafari.
De är unga, men förhoppningarna för framtiden gäller helt och hållet barnen. Att de ska få ett bra liv. Att de ska få en utbildning.
Raqib Wahabzada som tolkar har svårt att hålla tårarna tillbaka. Också han har kommit som flykting från Afghanistan en gång, men via Tyskland och vidare till Finland med sin finska fru. För honom blev tillvaron som demokrati- och studentaktivist på 1990-talet ohållbar, och därför var han tvungen att fly. Men på den tiden var det lättare – man behövde inte anlita sjöodugliga båtar mitt i natten för att ta sig till Europa.
– De som kommer hit har ingen aning om hur samhället fungerar här. Det måste vi tala om för dem först av allt. Men integration är en tvåvägsprocess, och hela samhället måste också lära sig lite om dem som kommer – särskilt myndigheter och aktörer som jobbar med dem. Där det finns klyftor mellan människor får rädsla och rasism lätt plats. Det är viktigt att vi närmar oss varandra. Många av dem som kommer bär på ett tungt bagage, men det behövs inte så mycket mer än en fotbollsmatch för att bryta isen, säger Wahabzada.
Värst är oron
I Evitskog, liksom i Nordsjö, är avsaknaden av strumpor en av de synligaste kulturskillnaderna. Finländare går inte ofta ut och röker i badtofflor i december. Eller barfota på kalla golv för den delen. En annan är den arabiska musiken som strömmar ur högtalarna i entréhallen. Bakom en disk sitter fyra välbyggda väktare iförda uniformer. Ända tills för några veckor sedan då Röda Korset tog över fanns inga synliga väktare och vem som helst kunde komma och gå på förläggningen. Men väktarna har förbättrat tryggheten bland invånarna, säger förläggningens chef Pekka Sinisalo.
– Vi har 300 män som varit här i fyra månader. Folk börjar bli frustrerade. Här finns fjorton etniska grupper, vilket kan medföra vissa spänningar. Men de flesta kommer bra överens. Det skulle förmodligen gå vildare till om här bodde 300 finska män i fyra månader.
De som bor här har känt av tillräckligt med hot och otrygghet i sina liv, säger Sinisalo. De följer nyheterna och är uppdaterade, och många är väldigt arga på de asylsökande som gjort sig skyldiga till brott. Värst är ändå oron för uppehållstillståndet, och oron för dem som blivit kvar därhemma.
Också Sinisalo är orolig.
– Varje gång det händer någonting negativt märks det på stämningen. Alla reagerar. Någons familjemedlemmar blir dödade, någon får avslag på sin ansökan. Vi har haft ganska många psykosfall. Nu börjar illamåendet synas, och Finland är inte alls berett på att behandla krigstrauman. Läget är illa. Hos oss syns det som de andra flyktingförläggningarna ännu har framför sig, säger Sinisalo.
Förläggningen har ingen egen psykolog och sjukvårdens krisgrupper kommer inte till förläggningarna. De anställda agerar psykologer och terapeuter bäst de hinner.
– Vi kommer att få se självmordsvågor här ännu. Det behövs vägar till vård och krishjälp. Det här är något man måste bereda sig på, för fallen kommer att bli fler.
Polisen på besök
Den här dagen är det ändå ord och inga visor som gäller. Förläggningen får besök av polisen, som ska reda ut begreppen när det gäller lag, ordning och uppförande – särskilt när det gäller kvinnans ställning.
– Jag hoppas ni stänger av telefonerna och är tysta då jag pratar, säger överkonstapel Nina Pelkonen med bärande stämma och spänner blicken i de församlade männen.
Tolken översätter till arabiska, en annan till ryska. Ingen knystar under den därpå följande halvtimmen, och ett fyrtiotal ögonpar är fästade på Pelkonen.
– Som ni ser på utanpåskriften är jag kvinna. I Finland kan kvinnor vara poliser, ministrar, militärer, företagsledare ... precis som män. Jag vet att det fria umgänget mellan män och kvinnor här kan vara en chock för många av er, och därför är det viktigt att lära sig reglerna, säger Pelkonen, och sätter i gång.
Ammar Al-Kaysi, 35, från Irak skyndar sig att bejaka dagens budskap. Han säger att finländarna har rätt att kritisera, att asylsökande kan ha gjort misstag, att de har en annan kultur.
– Men vi kan lära oss och utbilda oss och vi kan bli jämställda.
Det enda Al-Kaysi, som är ingenjör, visste om Finland innan han kom hit var Nokia.
– Jag blev ganska överraskad då jag kom hit. Allt som är bra, det kan du hitta i Finland, säger han.
Han har precis startat en grupp på förläggningen, som också finns på Facebook. Meningen är att förbättra informationsgången, att informera om aktiviteter, att bygga broar till det omgivande samhället.
– Vi kunde till exempel organisera snöskottning i grannskapet då snön kommer. På förläggningen finns många unga starka män och i grannskapet finns många bräckliga äldre personer. Dem kunde vi hjälpa mot en kopp kaffe, eller ingenting, säger Al-Kaysi.
I grannskapet finns också Ulf Westerholm, som tog avstånd från den hätska debatten då flyktingförläggningen öppnade i augusti.
– Precis som på andra håll finns här kritiker, rentav rasister, som hetsat upp sig över att asylsökande placerats här men jag tror det är en liten grupp som är väldigt högljudda. De flesta av oss tar det hela med ro, sade Westerholm till HBL i augusti.
Och hur är det nu, efter närmare fyra månaders samexistens?
– Ingenting har ju egentligen förändrats. De som var emot förläggningen då är det fortfarande, de som förstod situationen då gör det också nu. Det tar lång tid för folk att ändra åsikt. Det är samma gäng som pratar skit – nu pratar de om de asylsökande, tidigare pratade de om de estniska gästarbetarna som bodde här, säger Westerholm.
Också i Evitskog delas det ut flygblad. "Stäng gränserna!" är budskapet.
Själv tacklar Westerholm situationen med humor – det är han som skrivit Evitskogrevyn som får premiär i januari.
– Där har jag tagit med en massa av fördomarna kring förläggningen. Man måste ju kunna skämta. Det är många som kommer och tittar på föreställningen, då måste man passa på att säga något också ibland.