Världen enades om klimatkompromiss
Parismötet drog ut på tiden men världens regeringar enades till slut. Klimatavtalet är ett franskt mästerverk och en medelväg som ingen gillar men som alla kan acceptera.
PARIS
– Klubban är liten, men den gör ett stort jobb, sade Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius och bankade den i bordet på lördag kväll som tecken på att 195 regeringar precis hade godkänt världens första globala klimatavtal, sex timmar efter att Frankrike presenterade det sista utkastet.
I samma ögonblick som klubban smällde i bordet utbröt ett öronbedövande jubel, glädjetårar, stående ovationer och ett kram- och pusskalas. Det var hyllningen till avtalet som är en politisk kompromiss, en milstolpe inom miljöskydd och en vagt formulerad signal till näringslivet om att de fossila bränslena måste fasas ut inom en överskådlig framtid.
– Alla får och alla ger något, bättre än så kan det inte bli. Så här får vi med de stora tillväxtekonomierna i klimatpolitiken, säger analytikern Antto Vihma vid Utrikespolitiska institutet.
Det är nödvändigt eftersom västvärlden ensam inte kan hejda klimatförändringen. Att alla är med efter förmåga jämnar också ut spelplanen på den globala marknaden, vilket näringslivet krävt.
– Avtalet kan släppa loss nya investeringsströmmar och driva på innovationer, säger Dirk Forrester på organisationen för utsläppshandel (IETA).
Västvärldens "högambitionsallians" med ett stort u-landsblock fick inskrivet ett utsläppsmål på "klart under 2 grader" och ett löst men historiskt omnämnande om en strävan mot 1,5 grader. Det senare målet var en principiell seger för de små östaterna och de mest sårbara u-länderna som är allvarligt hotade om klimatförändringen skenar i väg för mycket.
– Länderna har visat politisk beredskap. Nu behövs konkreta åtgärder, som minskar utsläppen och mer klimatfinansiering, säger Kaarina Kolle på WWF.
- Parisavtalet siktar på att hejda klimatförändringen till max 2 grader över förindustriell nivå (vi är nu 0,9 grader över) för att minska risken för allvarliga skador och delvis oåterkalleliga fenomen.
- Avtalet bygger på FN:s klimat-konvention till vilken 187 av dess 196 parter har uppgett nationella intentioner att minska utsläppen av växthusgaser till 2030.
- Löftena är inte juridiskt bindande, och vissa av dem är villkorliga.
- Om alla löften im-plementeras, beräknas temp-eraturen stiga med cirka 3 grader.
- Löftena ses över med femårs-intervaller, första gången (frivilligt) 2018 och skärps efter behov.
- Därtill ska de utvecklade länderna finansiera klimat-åtgärder i de fattigare länderna.
- Avtalet träder i kraft 2020 efter en ratificeringsprocess.
Saudier i fattigblocket
Parisavtalet bygger på ländernas egna intentioner att minska utsläppen, men de räcker inte för tvågradersmålet. Därför ska löftena ses över med fem års intervaller, första gången 2023 (frivilligt redan 2018). Samtidigt förpliktas alla länder att mäta och rapportera sina utsläpp, vilket är en delseger för EU och USA.
– Differentieringen mellan länder luckras upp i fråga om utsläppsminskningar och rapporteringsskyldighet, men tudelningen i i-länder och u-länder består i fråga om finansieringen. Den kompromissen behövdes för Kinas skull, säger Vihma.
De rikare länderna ska fortsätta att klimatfinansiera de fattigare. Ribban har lagts vid minst 100 miljarder dollar om året från 2020 och ett nytt mål ska läggas till 2025.
– Det är den goda nyheten. Sämre är att det inte sägs att klimatpengarna inte får tas från biståndsanslagen. Men som helhet kunde avtalet ha blivit mycket sämre, säger Jonas Biström på utvecklingsplattformen Kepa.
En förlust för västvärlden är att starka ekonomier som Kina eller Saudiarabien inte alls behöver delta i finansieringen.
Vaga formuleringar
Forskare har kritiserat politikerna för att tidigare avtalsutkast saknade ett utsläppsmål i linje med temperaturmålet. I den slutliga versionen talas om "balans mellan antropogena (av människan orsakade) utsläpp och utsläppssänkor under den andra halvan av seklet".
Det insinuerar att de fossila bränslena ska fasas ut, men språket är så luddigt att det öppnar för vitt skilda tolkningar:
– Avtalet erkänner att världen måste nå noll i nettoutsläpp under seklets andra hälft, säger Nicholas Stern vid London School of Economics i ett uttalande.
– Fossilenergiindustrins makt återspeglas i texten. Den tänjer på övergången till förnybart till den grad att ändlösa klimatskador kommer att ske, säger Bill McKibben vid klimatrörelsen 350.org.
De olika tolkningarna understryker behovet av att bena ut vad avtalet egentligen förpliktar till. Parismötet är heller varken slutet på en klimatkamp eller början på en ny era, utan en milstolpe i flera decennier av internationell klimatpolitik. Framför allt är det en franskdesignad kompromiss som alla parter kunde svälja, senast på övertid.
Det för de små östaterna och fattigaste u-länderna viktiga kapitlet om skador och förluster finns med, men det förpliktar till intet, vilket var avgörande för USA. Nu heter det att skadorna inte utgör en grund "för någon som helst skadeståndsskyldighet eller kompensation".
Nerifrån och upp
De länder som inte ville att 1,5 grader skulle nämnas i avtalet hänvisar till att det inte finns färska vetenskapliga utredningar som säger exakt vad det skulle förutsätta. Därför ombeds FN:s klimatpanel IPCC ta fram en analys på det till 2018.
Att Paris lyckades där Köpenhamn 2009 inte lyckades har många skäl, från djupare förståelse för klimatutmaningen och tillgång till förmånligare förnybar energiteknik. Men framför allt handlar det om tillvägagångssättet och Frankrikes förmåga och mod att modernisera FN-processen, säger Antto Vihma:
– Toppstyrningen i klimatpolitiken pågick för länge. Nu bygger man avtal på ländernas egna löften, nerifrån och upp, utan att kräva att allt ska vara juridiskt bindande. Så gör man internationell politik 2015.