Finland 2015: Ett momentum
Höstens debatt om och reaktioner på flyktingrörelsen blottar ett Finland präglat av polarisering och solidaritet. Vilka värderingarna står det finländska samhället för i dag? Vi frågar Lars Hertzberg, professor emeritus i filosofi, Nina Fellman, ny minister på Åland, Knut von Alfthan, pensionerad häradsåklagare och Reband Khoshnaw, asylsökande journalist.
När journalisten Reband Khoshnaw, 34, kom till Finland som asylsökande från Makhmur i norra Irak för drygt fjorton månader sedan möttes han av ett helt annat land än han förväntat sig.
- Som ung använde jag Nokias telefoner och visste att de kom från Finland, ett kallt och rätt dött land långt borta. Väl här möttes jag av ett pulserande samhälle. Att människor demonstrerar för och emot flyktingar och mot företagens nedskärningar ser jag som tecken på ett samhälle som fortsätter utvecklas.
- Och att författaren Mika Waltari var finländare visste jag inte. Jag läste Sinuhe på kurdiska i min ungdom och kunde inte begripa hur en person i vår tid kunnat göra det historiska Egypten så levande. Ni måste vara mycket stolta.
När Khoshnaw, hans fru och deras barn väl installerat sig i Uleåborg, där de bodde innan flytten till Jakobstad, gick han till biblioteket där han hittade Sju bröder av Aleksis Kivi på kurdiska.
- Litteraturen är ett lätt sätt att lära känna ett samhälle. Jag gillar boken för att jag ser dem, de sju bröderna, varje dag. Speciellt Aapo, den lugna typen. Det finns många Aapo i det finländska samhället.
"Som ung använde jag Nokias telefoner och visste att de kom från Finland, ett kallt och rätt dött land långt borta. Väl här möttes jag av ett pulserande samhälle", berättar Reband Khoshnaw. Foto: Jeanette Östman.
Cirka 30 600 asylsökande hade nått Finland per den sista november i år. Vid årets slut väntas de, enligt Migrationsverket, vara uppe i 35 000. Den rekordartade globala flytt- och flyktingrörelsen hösten 2015 har delat finländarna: I september bildade ett par hundra en mänsklig mur vid gränsen i Torneå medan ett annat gäng, också i hundratal, på insidan tagit emot och välkomnat.
Båda hänvisar till nationens historia, yttrandefrihet och demokrati. Så vilka grundläggande värderingar kännetecknar egentligen vårt samhälle?
- Frågan är både tankeväckande och problematisk. Den är problematisk eftersom samhället aldrig har entydiga värderingar. Det har flyktingsituationen tydliggjort. Det har blivit en polarisering, säger Lars Hertzberg, professor emeritus i filosofi.
- Samtidigt behöver man skilja mellan en kulturell skygghet som traditionellt ansetts känneteckna finländare och främlingsfientlighet. Den fientlighet som kommit till uttryck i de direkta hotfulla incidenterna är en renodling av vissa tendenser i samhället som i sig stimulerats av politiska krafter. Jag tror inte att människor har spontana tendenser att uppträda aggressivt, även om de upplever det som en utmaning att det plötsligt kommer många människor som talar ett språk som få här behärskar.
"Jag tror inte att människor har spontana tendenser att uppträda aggressivt, även om de upplever det som en utmaning att det plötsligt kommer många människor som talar ett språk som få här behärskar", säger Lars Hertzberg. Foto: Jeanette Östman
På söndag klockan 12.10 visas filmen Okänd soldat på Yle Teema. Berättelsen om ett maskingevärskompani under fortsättningskriget 1941-44, Edvin Laines filmversion av Väinö Linnas roman från 1954 (filmen utkom 1955), är ett återkommande inslag i vårt självständighetsfirande.
Vilka dygder poängteras i Okänd soldat och hur påverkas finländarnas självbild av att krigen framhävs så starkt?
- Mod, offer och offervilja. Att vi vill klara oss själva men också fått så lov att göra det. Tanken att vår karaktär har danats av svårigheterna och beslutsamheten att värna om vår livsform. Därför blev vinterkriget 1939-40 och att karelarna assimilerades en viktig solidaritetssymbol. Vi hade haft inbördeskrig 1918. Plötsligt var vi på samma sida.
Enligt Hertzberg hänger föreställningen att vi i grunden ännu är fattiga och utsatta på grund av gränsen mot öst kvar. Det blir ett moraliskt alibi för att man inte kan kräva saker av oss.
- Karikerat uttryckt: För svenskarna har allt gått bra och då kan de också ta hand om asylsökande. Det här sägs inte rakt ut utan bildar ett slags undertext. Samtidigt ser vi dagliga exempel på att finländarna också är måna om hur omvärlden ser oss. Man kan inte säga att vissa drag är genomgående på samma sätt som de en gång var.
"I Finland tog man emot en stor grupp från Karelen, sög upp dem i det allmänna på en relativt kort tid. Det finns massor av berättelser om godhet, generositet och om att skapa utrymme", säger Nina Fellman. Foto Jeanette Östman
Nina Fellman, nytillträdd minister på Åland, ogillar begreppen nationell identitet och nationalism.
- Min utgångspunkt när jag förhåller mig till det som händer i världen just nu har inget med nationalism att göra utan med humanism.
- Ta Åland som exempel: Åland tömdes på folk två gånger, under stora och lilla ofreden. I princip alla for härifrån, främst till Sverige på grund av krig, och blev integrerade i det svenska samhället. Många kom sen tillbaka. I Finland tog man emot en stor grupp från Karelen, sög upp dem i det allmänna på en relativt kort tid. Det finns massor av berättelser om godhet, generositet och om att skapa utrymme.
Fellman, ursprungligen från Jakobstad, nämner stadens så kallade Amerikavillor som byggdes med pengar som emigranter tjänat utomlands.
- Det handlade inte om någonting annat än om människor som sade: Jag får för lite betalt här. Jag behandlas som skit här. Jag far till Amerika och arbetar i stället. Så åkte de iväg och, precis som dagens emigranter, skickade hem pengar.
Hur ska vi då hantera situationen och hur ser framtiden ut? Knut von Alfthan, nyligen pensionerad häradsåklagare, säger att han skäms när han läser nyheter om mänskliga murar och anspelningar på förfäders uppoffringar.
- Historiskt sett har vi stridit hårt, ja, men vi ska komma ihåg vad vi stred för: Ett fritt, öppet, demokratiskt och västerländskt samhälle. Att bilda mänskliga murar och kasta fyrverkeripjäser på flyktingar är inte ett fritt och öppet samhälle, tvärtom.
"Att bilda mänskliga murar och kasta fyrverkeripjäser på flyktingar är inte ett fritt och öppet samhälle, tvärtom", säger Knut von Alfthan. Foto: Jeanette Östman
- Flyktingarna ska bemötas som människor. För det andra ska vi komma ihåg att alla länder som tagit emot många emigranter har tjänat på det i det långa loppet. Den demografiska situationen i Finland är sådan att vi behöver invandring.
Lars Hertzberg är inne på samma linje. Fosterländskhet går i två riktningar. Å ena sidan kan den vara kopplad till nationalism, att man inkluderar och exkluderar grupper. Å andra sidan, till omsorg om det egna samhället.
- Känner man verkligen omsorg måste man också anstränga sig för att integrationsproblemen ska lösas. Tolkar man fosterländskhet som att man kan exkludera leder det i själva verket till att samhället fungerar illa.
Reband Khoshnaw kan ibland förstå de finländare som protesterar och deras oro. Ibland tycker han att de har rätt. Han hoppas att flyktingarna ska uppträda så att de som är negativa gentemot dem börjar respektera dem.
- Vissa av invandrarna har den felaktiga bilden att vi kommer till ett land med frihet utan regler eller ansvar. Det är en missuppfattning som vi måste ändra på.
Khoshnaw, som levt hela sitt liv i ett konflikthärjat land, tror att finländarna är präglade av freden.
- Ni håller tider, är tålmodiga, lågmälda och respekterar varandra. När jag ser ert lugna samhälle känner jag att steget till krig är långt. Arabiska och kurdiska killar är ofta högljudda, vilket beror delvis på vår bakgrund och att vi levt så länge med krig.
Har du förändrats som person av att bo i Finland?
- Självklart. Alla förändras men för en del tar det längre. För mina barn går det på ett eller två år. De har förändrats mycket sedan de började i skola här, lärt sig bordsskick och respekt. När min son spelar fotboll och någon faller hjälper han den andra upp. I mitt land gör vi inte det. Jag har sagt till mina barn att bli vänner med finländarna för de ska bli en av dem.
Knut von Alfthan nämner finländarnas, av hävd, hederliga natur som en styrka. En stark inre samhörighet och att finländarna kunnat arbeta hårt när det har krävts. Det här finns i vår ryggmärg och kunde ge kraft i en tid när omständigheterna upplevs utmanande.
- Kom ihåg hur Finland såg ut för 150 år sedan. Det är inte så länge sedan. Vi har åstadkommit enormt mycket på kort tid. Vi ska inte låta det gå förlorat, konkluderar von Alfthan.
Han ser två hot mot självständigheten: Att rättsväsendet havererar på grund av underresursering och osäkerheten kring hur Ryssland som nation kommer att utvecklas.
- Ryssland är knappast ett akut hot men det finns där. För det andra är det hög tid att folk börjar intressera sig för rättsväsendet. Vi har bra lagar men utan tillräckliga resurser rasar systemet. Utan det försvinner basen för finländarnas hederlighet inom ett årtionde eller två, korruption uppstår och välfärdssamhällets grundvalar rämnar.
Ett momentum. Så beskriver Nina Fellman nuläget.
- Att vi får nya människor till vårt nästan tomma land och en historisk möjlighet att vidga våra vyer är inte ett hot utan en chans. En jämförelse mellan finländsk och svensk ekonomi visar tydliga skillnader där Sverige, trots sina problem, är ekonomiskt i bättre skick. Det beror bland annat på att man har många medborgare med rötter på andra ställen och språkkunskaper och ingångar på marknader där Finland inte ens existerar.
Höstens händelser har, enligt Fellman, redan gagnat vårt samhälle.
- Vi måste se vilken enorm samlande, positiv energi det har gett att man sett och velat hjälpa de som kommer hit. Man har engagerat sig på gräsrotsnivå på ett sätt som jag aldrig tidigare sett. Det här har vårt samhälle redan fått: Mer klister mellan människorna.
Vad har möjliggjort välviljan?
- Förmågan att se andras nöd och tänka oss in i situationen. Media spelar en stor roll. Det finns kärlek i människors hjärtan och när den aktiveras blir den väldigt stark. Det är den kraften som vi ska använda och inte bara går på det där med pengarna, hoten och hatet.
Reband Khoshnaw skäms ibland. För att han lämnat sitt folk, sitt land, i sticket. Var det inte för familjen hade han kanske stannat i Kurdistan och kämpat mot IS.
- Det är min plikt. Men jag var orolig för mina barn. Min dotter hade återhämtat sig från Hodgkins lymfoma, cancer i lymfsystemet, ett par månader innan. Vi var nära att mista henne ett par gånger. Jag var så medtagen när hon väl ansågs frisk att jag inte kunde förmå mig att stanna kvar med barnen när IS kom.
Nu går dottern, 9, på regelbundna kontroller i Tammerfors. Alla barnen går i skola i Jakobstad.
- Om jag någon gång säger att vi borde återvända till Kurdistan säger barnen nej. De vill inte. Inte min fru heller. Hon är lycklig här, tycker om kvinnans frihet, att hon kan röra sig utomhus, gå på gym och finskakurs ensam utan några problem.
- Nu inväntar vi besked om uppehållstillstånd. Om de inte beviljar mig så måste de bevilja för mina barn. De har gått ett år i finsk skola och lärt sig språket. De förtjänar att få stanna.
Själv studerar han också finska men har känt sig totalt utanför samhället, arbetslös och utan finländska kontakter, tills för några veckor sedan.
- Jag bad socialarbetaren om adressen till en cykelreparatör och hon berättade om en grupp volontärer som kunde hjälpa. En kvinna, Emma, ringde någon dag senare och kom hit med sin familj. Jag förstod inte varför barnen var med och tyckte synd om dem så jag bjöd in dem på te. Vi började diskutera. Jag berättade att jag är journalist och Emma sade att en lokal journalist efterlyst kolleger bland de nyanlända.
- Ett par dagar senare fick jag besöka Österbottens tidning och kände mig genast hemma där. Nu skriver jag kolumner för dem och det finns planer på att jag ska besöka skolor i trakten. Jag visste att finländarna är bra människor. Nu har jag även märkt hur okomplicerade och rättframma ni är. Jag önskar att jag hade lärt känna de här människorna tidigare.
PS
Förtydligande: När artikeln publicerades i HBL den 6 december ingick ett felaktigt citat av Reband Khoshnaw, som lät förstå att hustrun tvingats använda niqab i Kurdistan. Det var ett missförstånd. De flesta kvinnor i Kurdistan täcker sitt hår med skarf eller använder hijab, inte niqab. En del kvinnor täcker inte alls håret.
Uppdatering 9.12.2015: Journalisten Reband Khoshnaw och hans familj har fått uppehållstillstånd i Finland. "Vi är lyckliga och känner oss tryggare nu. Nu är det framåt som gäller, att hitta vår plats och jobb i vårt nya samhälle."