Ukraina befinner sig i limbo
Formellt är Ukraina ett land där det råder vapenvila. Allt fler soldater skickas hem från fronten. Men flyktingarna fortsätter strömma in i Kiev och volontärer som syr kläder till ukrainska soldater har händerna fulla. Samtidigt jäser missnöjet mot president Porosjenko.
KIEV – Jag hade aldrig väntat mig att soldaterna vid fronten skulle leva som på ett femstjärnigt hotell. Men en armé som saknar reservdelar, bilar, uniformer … Jag hade faktiskt trott att kriget skulle tvinga försvarsministeriet att skärpa sig. Så blev det inte alls, säger Dmitrij Fursenko, kapten i den ukrainska armen.
- Det andra Minskavtalet ingicks den 11 februari 2015. Det stipulerar bland annat:
- Vapenvila i östra Ukraina.
- Tunga vapen ska dras bort från området.
- Val ska hållas i de separatistkontrollerade områdena i enlighet med ukrainsk lag före utgången av 2015. (Valet har nu skjutits upp.)
- Ukraina ska ge Donetsk- och Luhanskområdena så kallad särskild status.
- I praktiken har vapenvilan inte hållit, även om nivån på våldet har sjunkit betydligt.
- Under hösten har skottlossningar åter blivit vanliga, men är fortfarande inte lika frekventa eller häftiga som under våren.
- Ukrainska parlamentet har i en första läsning godkänt grundlagsändringar som innebär decentralisering.
- Lagändringen, som fortfarande inte är helt och hållet genomförd, gav upphov till de våldsammaste demonstrationerna i Ukraina sedan Majdan. Tre personer dog.
Det har gått en dryg månad sedan han återvände från fronten, där han tillbringade ett knappt år. Kriget i Donbass är inte slut – i november har den dagliga skottlossningen rentav ökat. Men några slag utkämpas inte längre. Ukraina demobiliserar och skickar hem soldater från fronten. En av dem är Fursenko, som nu håller på att vänja sig vid sitt gamla civila liv.
– När man återvänder till Kiev från fronten känns det overkligt. Ingen här förstår vad man har varit med om och många ifrågasätter varför man över huvud taget deltog i kriget. Jag demonstrerade inte på Majdan, men när jag blev inkallad ansåg jag att det var min plikt att rycka in. Jag är trots allt officer, säger Fursenko.
Vi sitter på en italiensk restaurang och dricker cappuccino. Välklädda Kievbor skyndar förbi. Det är som om kriget aldrig hade existerat. På den internationella nyhetsfronten har kriget i Ukraina halkat långt ner på agendan.
Ilska mot Porosjenko
Följande dag är det den 21 november, på dagen två år sedan Majdandemonstrationerna inleddes. Torget är fullt av vackra konstverk som har ställts upp inför firandet och det är meningen att president Petro Porosjenko ska lägga ned blommor. Men när jag kommer till Majdan vid lunchtid är det nästan folktomt. Spridda grupper av kamouflageklädda soldater står och röker i duggregnet, bland annat män från frivilligbataljonen Aidar. De reagerar ursinnigt när det visar sig att polisen har stängt av Institutskagatan där en stor del av Majdans över hundra dödsoffer sköts i februari 2014.
– Var det därför vi krigade? För att vi inte ska få promenera på vår egen gata? vrålar soldaterna åt poliserna som står vid avspärrningarna och försöker tala lugnt och vänligt till dem.
Kiev har fått en helt ny polisstyrka som saknar kopplingar till det gamla korrupta etablissemanget. Det är en av framgångarna sedan revolutionen på Majdan. Få av dem som står här i duggregnet vid avspärrningarna på Institutskagatan är emellertid blidkade.
– Porosjenko vet vad som väntar honom om han kommer hit. Det är därför han inte vågar visa sig. Vi föraktar honom. Han har inte hållit sina löften, säger Natalja Babina, advokat från Mykolajev.
I våras sade 46 procent av ukrainarna att de är missnöjda med sin president, medan 45 procent ansåg att han klarade sig bra. Nu tyder mycket på att Porosjenkos siffror håller på att falla ytterligare.
Fina titlar delas ut
Dmitrij Fursenko kritiserar framför allt att Porosjenko väljer att belöna personer som enligt honom är ansvariga för ukrainska arméns misslyckande.
– Stabschefen Viktor Muzjenko är ansvarig för katastrofen i Debaltseve. (Ukrainska armén omringades av ryska styrkor i februari och besköts med tungt artilleri då de bröt sig ut, vilket ledde till ett stort antal stupade.) Vem som helst kunde ha förutsett att vi skulle bli inringade men ingen gjorde något. Om han hade någon som helst officersära i kroppen hade han avgått efter Debaltseve. I stället fick han en ny och ännu finare titel av president Porosjenko.
Själv tillhör Fursenko Kievs välbärgade medelklass. Just nu håller han på med att återuppliva sitt företag som sysslar med att importera och sälja luftkonditioneringsapparater. Den försvagade grivnan gör det till en kamp i uppförsbacke, men han säger att andra saker oroar honom mer.
– Ukraina behöver en fungerande armé. Det finns många kompetenta soldater och officerare med erfarenhet från Afghanistan och Irak som deltog i kriget. Nu sticker de en efter en. Ingen vill vara kvar i en armé som betalar dem 5 000–6000 grivna (cirka 190–230 euro) i månaden och inte ger dem några som helst sociala förmåner, säger Dmitrij Fursenko.
Flyktingarna fortsätter komma
Trots att kriget mattats av anländer det fortfarande internflyktingar från Donetsk- och Luhanskområdet till Kiev. Lesia Litvinova driver en frivilligrörelse i centrala Kiev som hjälper flyktingarna med allt från gratis kläder och husgeråd till läkar- och psykologhjälp. Hon räknar med att den här verksamheten kommer att behövas länge än.
– Striderna har blossat upp igen. Vi är beredda på att en större flyktingström plötsligt kan uppstå. Det är statens ansvar att ta hand om dem, men staten klarar inte sitt uppdrag – vi gör det snabbare och bättre.
I motsats till de flesta andra jag träffar i Kiev anser Litvinova att det trots allt har skett framsteg inom den ukrainska statsförvaltningen.
– De är fortfarande långsamma och byråkratiska. Men nu för tiden svarar tjänstemännen åtminstone i telefon och det går att prata med dem. Det är en stor skillnad i jämförelse med tidigare. Reformerna framskrider, problemet är att det går så långsamt.
"Vi stöder våra män vid fronten"
Samma kväll träffar jag en grupp volontärer som syr kläder till soldaterna vid fronten. Aljona Marachovskaja, själv internflykting från Luhansk, säger att behovet inte har minskat trots eldupphöret.
– Fortfarande har armén inte lärt sig att ta hand om sina soldater. Nu för tiden får de i varje fall mat, även om den ofta är av dålig kvalitet. Men kläder och annan utrustning får de ofta ordna själva, säger Marachovskaja.
Volontärgruppen syr korta och långa kalsonger, varma tröjor i fleece, mössor, handskar och kamouflagenät för stridsvagnarna. De bakar piroger och torkar rotfrukter för soppor, de samlar in pengar till skottsäkra västar och värmekikare. Aljona Marachovskaja räknar med att de kommer att fortsätta under en längre tid.
– Så läge staten inte lär sig ta hand om sin armé tänker vi stödja våra män vid fronten. Inget tyder på att kriget tar slut.