Syrien skapar nya allianser och river upp gamla

MOSKVA Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan är presidenter som förstår varandra därför att de liknar varandra. Bägge är auktoritära ledare som kräver respekt av omvärlden och systematiskt röjer undan politiska motståndare. De anser sig representera stora kulturer och historiska civilisationer som inte har något att lära från väst. Det var ingen slump att Erdogan var hedersgäst när Moskvas nya moské invigdes i höstas.

Att relationerna mellan Turkiet och Ryssland länge har varit goda är inte enbart kopplat till presidenterna. Ryssland bygger Turkiets första kärnkraftverk. Sextio procent av den gas som Turkiet importerar är rysk. I fjol besökte 3,3 miljoner ryska turister Turkiet.

Hur är det möjligt att två länder som kallar varandra för strategiska partners på några timmar nästan kan hamna på krigsfot med varandra? I själva verket är det ingenting personligt. Ryssland och Turkiet har olika intressen i Syrien och att de skulle krocka var oundvikligt. Däremot var det inte väntat att konflikten skulle bli så skarp och eskalera med en fart som innebär att varje felsteg kan bli ödesdigert.

Sedan Turkiet sköt ner ett ryskt plan i Syrien anklagar Putin Erdoğan för att stödja islamisterna. Erdoğan anklagar i sin tur Putin för att ljuga om vem han bombar i Syrien. Bägges anklagelser stämmer delvis – Turkiet har låtit tiotusentals utländska islamister passera gränsen till Syrien för att gå med i IS och Ryssland har i första hand bombat helt andra stridande fraktioner än IS.

Men det är inte själva orsaken till konflikten. I själva verket är det samma omständigheter som tidigare sammanförde Erdogan och Putin som nu utgör ett problem. Det vill säga: Bägge anser sig ha förkörsrätt när det gäller att lösa konflikter i deras egna grannskap. Ingendera uppskattar att utomstående länder stöder etniska minoriteter som de själva ser som ett inre hot.

Principiellt skulle såväl Erdogan som Putin ha full förståelse för varandras agerande i Syrien – om det inte vore före att de just i det här fallet står emot varandra.

Ryssland går nu hårt ut med oförsonliga anklagelser om att Turkiet stöder IS både politiskt och ekonomiskt. Twitter svämmar över av nya karikatyrer på Erdoğan som IS-ledare. Ryssland trappar upp i Syrien genom att installera missilsystemet S-400, vars räckvidd sträcker sig långt förbi Turkiets gräns.

Att Ryssland skulle beskjuta Turkiet med missiler är inte sannolikt. Putin är ursinnig och signalerar att han menar allvar, att skramla med vapen är en del av spelet. Ändå är det ett faktum att Ryssland aldrig har befunnit sig så nära krig med ett Natoland sedan Sovjetunionens fall.

På ryska utrikesministeriets briefing säger presschefen Marija Zacharova att det nedskjutna planet går till historien – något liknande har enligt henne aldrig förekommit inom internationella relationer. En hög rysk tjänsteman likställer Turkiets reaktion att vända sig till Nato vid ett barn som har gjort något dumt och springer till sin mamma och gråter. Den dödade ryska piloten har utnämnts till Rysslands hjälte och hans räddade kollega får tapperhetsmedalj. Ryssland gräver sig allt djupare ner i skyttegravarna och barrikaderar sig bakom en rustning av självrättfärdig ilska.

Samtidigt har Turkiets utrikesminister Mevlüt Çavuşoğlu ringt sin ryska kollega Sergej Lavrov och beklagat det skedda. Ankaras förklaring är att Turkiet inte kände till att planet var ryskt. Lavrov, som ställde in sitt planerade besök i Turkiet, svarade att ursäkten borde ha kommit tidigare och på en högre nivå, men tillade "bättre sent än aldrig".

Ryssland är än så länge inte i färd med att skicka hem sin ambassadör i Ankara. Enligt Zacharova kommunicerar Ryssland alltjämt bilateralt med Turkiet. Det gör man emellertid inte med Nato.

– Nato? De vägrar ju tala med oss så vad ska vi göra? undrar en sarkastisk Zacharova.

En sak kan vi lugnt utgå ifrån också efter detta: Ryssland kör fortsättningsvis sitt eget race i Syrien.