Ryssland gör sig av med Sovjettidens institutioner
För några år sedan begränsade Ryssland adoptioner till utlandet och satsade i stället på att få sina egna medborgare att adoptera. Adoptioner har inte blivit särskilt populära – men antalet fosterföräldrar ökar. HBL har träffat den före detta barnhemsföreståndaren Svetlana Ilina som tog hand om fyra pojkar från sitt gamla barnhem.
– När vi körde barnen till deras nya barnhem grät jag. Det var en smällkall dag, minus trettio grader, och då vi kom fram till internatet där barnen skulle bo var det bara åtta grader inomhus. De placerades tillsammans med barn med funktionshinder och ingen hade tid att läsa läxor med dem. Många av de äldre barnen rymde därifrån, säger Svetlana Ilina.
Hon hade jobbat i över tjugo år som föreståndarinna på ett barnhem i den lilla staden Petrovskij, drygt 200 kilometer nordost om Moskva. I början av 2013 stängdes barnhemmet. Det var en följd av ny rysk lagstiftning som går in för att alla barn ska få adoptiv- eller fosterföräldrar. Eftersom det inte gick att hitta familjer åt alla hamnade en stor del av de barn som Ilina hade känt i hela deras liv på ett nytt och mycket sämre barnhem i en annan stad.
Efter det traumatiska uppbrottet kontaktades Svetlana Ilina av välgörenhetsfonden Fond Vladimir Smirnova, som tidigare hade stött barnhemmet där hon jobbade.
– De frågade om jag ville bli fostermamma åt några av barnen och sade att de skulle hjälpa mig. Jag gick på en kurs för fosterföräldrar, fonden köpte den här bostaden till mig och renoverade den. Våren 2013 flyttade vi in och till hösten var alla papper klara – jag blev officiellt fostermamma åt fyra pojkar som jag själv valde ut och som jag har känt sedan de var små.
Odlar egen mat
De fyra tonåriga pojkarna flyttade in hos Svetlana Ilina och hennes 13-åriga dotter Viktorija i en nyrenoverad trea. Fosterbarnen bor i ett gemensamt, Ikeamöblerat rum: två våningssängar, ett skrivbord med dator, platt-tv, bokhylla. På den glasinfattade balkongen i ändan av rummet står stora femliters burkar med inlagda grönsaker och saltgurkor.
– Jag får stöd av både fonden och kommunen, sammanlagt drygt 10 000 rubel (ungefär 70 €) per barn och månad. Hälften kommer från kommunen, hälften från fonden som dessutom skänker oss kläder, köksgeråd, till och med semesterresor. Dessutom har fonden gett mig en bil. Men det är klart att utan min trädgård skulle vi ha svårt att klara oss. Barnen hjälper till med att odla, alla klarar av att laga enkla måltider och alla har disk- och städturer. Det vore inte fallet om de bodde på ett barnhem. Där lär sig barn ingenting av sådant som är vardagsliv i en familj, säger Ilina.
Viktigt att bli som alla andra
Vi dricker te i familjens kök, äter färsk äppelpaj och väntar på att barnen ska komma hem från skolan. Svetlana har sminkat sig med svart mascara, rosa läppstift och gråblå ögonskugga. I pojkarnas rum har hon lagt fram alla deras diplom – första pris i skolans schacktävling, första pris i minifotbollsturnering, första pris i friidrottstävlingar, intyg på att de har deltagit i målarkurs. Hon visar mig ett urklipp ur lokaltidningen Selskaja pravda där tidningen offentligt tackar hennes familj för att de skottar snö, håller gården snygg och hjälper pensionärer. Att hon är stolt över sina fosterbarn är tydligt, lika tydligt som det är att hon känner ett behov av att visa att de har blivit som alla andra.
– I skolan säger lärarna att pojkarna inte längre beter sig som barnhemsbarn. De har socialiserats in i samma tillvaro som barn som bor hemma med sina föräldrar.
Svetlana Ilina säger det inte rent ut därför att det inte behöver sägas: Att vara föräldralös är fortfarande en skam i det ryska samhället. Hon ifrågasätter inte inställningen. Hon vill hjälpa de här barnen på det sätt hon kan.
Två av fosterbarnen är redan utflugna, två bor kvar hemma: Andrej Fedin (15) och Michail Jermolajev (14). I sommar ska ett nytt syskonpar flytta in. Det är systemets princip – när ett fosterbarn blivit myndigt ska det klara sig självt och lämna plats åt andra barn.
– Det kommer alltid att finnas sociala problem och barn som behöver fosterföräldrar. Själv klarar jag det här därför att jag har en fond som stöder mig. Om jag vore hänvisad till enbart kommunala stöd skulle det inte gå, säger Svetlana.
Hem från skolan
Andrej Fedin kommer först in genom dörren – en lång, gänglig kille med hörlurar i öronen och en blick som kisar under lugg. Sedan anländer Michail Jermolajev och Svetlanas dotter Viktorija. De dricker te och äter mellanmål i köket under avslappnat småprat.
Viktorija ska åka till en kompis efter skolan för att öva dikter som de har fått i uppdrag att lära sig deklamera utantill. Andrej brukar gå på gym tre gånger i veckan. I dag har han inte tid, eftersom han ska få stödundervisning i rysk litteratur senare på kvällen. Michail, som spelar fotboll två gånger i veckan, är den mest tystlåtna i gänget.
Efter maten kastar sig Andrej på sängen och lockar på katten Tima.
– Jag skulle vilja bli expert på hundar. Jag älskar djur, säger han.
Han tänker ändå inte börja på gymnasiet, utan ska fortsätta på en yrkesutbildning när grundskolan är över. Just nu vill han helst bli bilmekaniker.
– Föräldralösa barn blir ofta inkallade till armén genast efter gymnasiet. Efter armén brukar de inte vilja studera längre – en stor del av de barn jag själv hade hand om på barnhemmet är nu yrkesmilitärer. Därför vill jag se till att pojkarna så fort som möjligt kommer in på en yrkesutbildning, säger Svetlana Ilina.
Precis som majoriteten av alla omhändertagna barn i Ryssland har Andrej kvar sina biologiska föräldrar. Sin pappa har han bara talat med en gång på skype. Hans mamma sitter i fängelse, okänt för vilket brott. Hon hade inte hört av sig på fem år då hon plötsligt i våras skrev ett brev och ville återuppta kontakten.
Andrej har inte svarat på brevet. Han vet inte om han tänker göra det. Michail vill inte tala om sina föräldrar alls.
– Min mamma är död. Om pappa vet jag inget, säger han kort.
Sovjetpolitiken fortsatte länge
Ryssland har alltid haft ett oproportionerligt stort antal barnhem. En av de främsta orsakerna är arvet från Sovjetunionen. Ett liv på institution ansågs vara enda lösningen för barn vars föräldrar hade sociala problem. Under större delen av 1990-talet och 2010-talet har samma politik fortsatt.
År 2013 förbjöds adoptioner till USA och därefter till de flesta EU-länder. Skälet var främst politiskt, men samma år infördes också nya reformer för att öka antalet adoptioner inom Ryssland. Dessutom infördes nya stöd för fosterfamiljer.
Antalet barn som man inte har lyckats adoptera bort eller placera i fosterfamilj är i dag officiellt cirka 85 300. Det har sjunkit med 20 procent sedan 2013, sade vice utbildningsminister Venjamin Kaganov till ryska nyhetsbyråer i våras.
När jag träffar ledande socialtjänsteman Jelena Vozzjajeva på Moskva stad ger hon en mer nyanserad bild av situationen.
– Faktum är att antalet adoptioner nu minskar. Vad som däremot ökar är antalet fosterfamiljer. De har fått höjda stöd av staten och Moskva stad erbjuder dem också bostäder som övergår i deras ägo efter tio år. Självklart finns det lycksökare som försöker utnyttja systemet, men vi går väldigt noga igenom alla ansökningar. För att till exempel få gratis bostad måste en familj ta minst fem barn som fosterbarn, av vilka tre ska vara äldre än tio år.
Vozzjajeva medger att tillvaron i ett så stort kollektiv inte alltid blir precis som i en familj.
– Men det är ändå mycket, mycket bättre att barnen får växa upp så här än att de bor på internat tills de fyller 18. Det handlar om att fostra barnen in i hur sociala roller fungerar. Barn som växer upp på barnhem har ofta problem med att fungera i samhället. De förstår inte hur man använder pengar, de har svårt att bygga relationer och blir ofta utnyttjade av andra, säger Vozzjajeva.
Inte mamma utan uppfostrare
Hemma hos Svetlana Ilina är det bara Viktorija som kallar Svetlana för mamma. Pojkarna niar henne och använder respektfullt både namn och fadersnamn, det vill säga Svetlana Nikolajevna.
– Svetlana är inte mamma för oss. Hon är vår vospitatelnitsa (ungefär uppfostrare). Men vi trivs här, det är väldigt mysigt. Även om jag ibland saknar kompisarna på barnhemmet, säger Andrej Fedin där han ligger på sin säng med katten Tima på magen.
– Nej, jag är inte deras mamma. Men självklart har jag en helt annan möjlighet att fostra de här barnen hemma i jämförelse med på barnhemmet. Där gick det inte att jobba med dem individuellt. Nu kan jag hjälpa Andrej och Misja med läxorna, jag följer med hur det går för dem i skolan. Jag kan visa dem vad en familj är och jag kan få dem att tro på att de själva kan välja sin framtid, säger Svetlana Ilina.
Hon lägger armen om den gängliga Andrej.
– Så lång du har blivit.
– Och tjock! svarar Andrej.
– I synnerhet här, säger Svetlana och klappar honom på magen.