"Trög utveckling för utsläppshandeln"
Handeln med utsläppsrätter har inte alls utvecklats som EU hoppades. Ändå spelar den en viktig roll för att bromsa klimatförändringen, säger Michael Mehling, forskare på MIT-universitetet i USA.
Det globala klimatavtal som ska godkännas i Paris i december kommer inte att diktera regler för ett internationellt sammanlänkat system för utsläppshandel med kolkrediter. I det utkast till avtalstext som finns i dag finns två optioner: den ena nämner i lösa ordalag ett sådant system, den andra nämner ingenting.
Det betyder att utsläppshandeln fortsätter att leva sitt eget liv. Som det nu ser ut växer fler mindre system fram i olika världsdelar. Snart skapas ett riktigt stort system då Kina inför intern utsläppshandel från 2017.
– Det mer än fördubblar mängden utsläpp som är underställda utsläppshandel, säger Michael Mehling som leder centret för energi- och miljöpolitisk forskning vid det amerikanska toppuniversitetet MIT.
I EU har man länge talat om att länka andra system för utsläppshandel till unionens eget system EU-ETS. Om allt hade funkat skulle Australien redan vara kopplat till vårt system.
– Verkligheten har inte levt upp till retoriken när det gäller utsläppshandel. De här länkarna förverkligas inte genom toppstyrning utan nedifrån och upp, säger Mehling som talade på Utrikespolitiska institutet på torsdagen.
Han har forskat i olika sätt att sammankoppla systemen, och hans konklusion är att den politiska verkligheten inte matchar de ekonomiska teorierna. Därför kommer det sannolikt att dröja länge, om det någonsin ska växa fram ett enda globalt system för utsläppshandel även om exempelvis G7-länderna talat varmt för ett sådant system.
När det begav sig lanserades utsläppshandeln som marknadens sätt att strypa klimatutsläppen så kostnadseffektivt som möjligt. EU:s system har tidvis kollapsat då kolkrediterna varit för billiga och politikerna vägrat ingripa.
– EU:s politik har starkare drag av nyliberalism än någon amerikan vågar föra fram nu för tiden, säger Mehling.
I takt med att tron på ett globalt system har minskat har europeiska politiker flaggat för kompatibilitet: det ska få finnas olika regionala system bara de harmoniskt kan kopplas till varandra. Mehling tror att också det är överambitiöst.
– Eventuellt kunde det finnas en instans som alla system är kopplade till. Då kunde handeln mellan olika system integreras, och kolkrediterna från de olika systemen värderas olika, enligt skiftande miljöambition i olika världsdelar.
Mehling säger att det är mycket långt även dit, och att hans tilltro till kolkredithandeln har avtagit ju mer han forskat i den. Han klandrar EU-ETS för att inte skapa de incentiv som behövs för att stötta solenergin, som kommer att spela en stor roll om världens ekonomier ska skaka av sig kolberoendet under det här århundradet.
Trots det tar Mehling ändå inte kraven på en (global) koldioxidskatt, som alternativ till utsläppshandeln, på allvar.
– Jag gillar i princip tanken, för i teorin är den vettigare än utsläppshandeln, men den har nog ingen politisk framtid. En skatt är alltid en nationell lösning, säger han.