Analys: Från martyrskap till motoffensiv
Först är de onåbara, sedan sårade och sist går de till en desperat motoffensiv. Sannfinländarna håller stilen i fallet Olli Immonen.
Det dröjer över en månad innan riksdagsledamoten Olli Immonen behagar förklara sitt upprop mot mångkultur på Facebook. Och när han träder fram är det i offerkofta.
Immonens roll på gårdagens presskonferens är den oskyldigt dömdes, martyrens. Han har enligt egen utsago aldrig haft något samröre med extremiströrelser, han har alltid tagit avstånd från våld, han kunde inte veta att det var nynazister han poserade med på foto, hans inlägg mot mångkultur sammanföll inte med årsdagen för de norska terrordåden. Och så vidare.
– Inlägget var min privata hälsning, en uppmuntran, till mina vänner i Finland och utomlands som tänker likadant, säger han.
Läs Också: Svartlistning upprör och roar
Ångerfull är Immonen inte, men han medger att han skulle ha formulerat sig tydligare om han fått en andra chans. Enligt Immonen borde massmedierna ha insett inläggets natur då det stilistiskt skilde sig från jargongen i politikernas "officiella" pressmeddelanden. Att han lade ut det på sin privata profil, inte på bloggen, var en "tydlig markör" som journalisterna missade.
Men, trots den i Immonens ögon uppenbara avsaknaden av uppsåt, och i högsommarens typiska nyhetstorka (vilken nyhetstorka?) bredde pressen på för fullt och gjorde osakliga kopplingar. Uppståndelsen i traditionella och på sociala medier bäddade för hans politiska motståndare att driva sin egen agenda.
Alla partier tvingas tidvis öva sig i krishantering, vissa oftare än andra. Vid det här laget borde Sannfinländarna ha hunnit samla på sig en del erfarenheter.På den sista punkten har Immonen rätt. När en politiker trampar i klaveret är motståndarna snabba att casha in, oberoende av parti. Detsamma gäller medierna. När drevet går är det fart före omdöme. Så har det politiska mediespelet funkat redan länge. Svunna är de tider då pressen lydigt teg om president Kekkonens pinsamma strapatser.
Har de lärt sig något av dem? Inte mycket, säger Opinionsnämndens ordförande Risto Uimonen. Han klandrar både Olli Immonen och partiordföranden Timo Soini för att de teg. Med den taktiken pöser vilken fadäs som helst till en skandal utan proportioner. Immonen säger att han teg för att inte förvärra läget. Det håller inte.
Enligt Uimonen skulle Sannfinländarna ha släckt branden med en snabbutryckning. Nu sveddes de. Under eftersläckningen på gårdagens pressträff pyr det i askan: Immonen vägrar svara på frågor efteråt, som om han inget lärt sig.
Olli Immonen förstärker martyrrollen genom att ta en gnutta politiskt ansvar. Han har (på eget initiativ, sägs det) begärt att uteslutas från riksdagsgruppen på två månader. Det ska ge gruppen och partiet arbetsro som start på den ovanligt tuffa politiska hösten – nationens utmaningar är välkända. Utträdet är alltså en sant fosterländsk gärning.
Nöjdast är nog riksdagsgruppens ordförande Sampo Terho, som Timo Soini delegerat Immonenfrågan till. Det har varit Terhos orimliga uppgift att hålla gruppen enad då vissa stöttar Immonen i vått och torrt, andra tar avstånd från honom.
Inte bara slipper Terho utesluta Immonen, han slipper dessutom fundera på eventuella sanktioner mot densamme, för precis som Terho lättad konstaterar: "Gruppen kan inte sanktionera någon som inte är gruppmedlem".
Senare ska gruppen överväga om den tar tillbaka Immonen. Det kan den göra med öppna armar, för vem vill slå en slagen, vem vill inte välkomna den förlorade sonen som självmant tagit sitt straff?
Nog om martyren Olli Immonen. För till det sannfinländska receptet med onåbarhet och martyrskap hör ytterligare en ingrediens, en desperat motoffensiv.
Läs också Marianne Lydéns blogginlägg: Goebbels skulle vara imponerad
Det är ovidkommande att Olli Immonen beskyller medierna för oacceptabel inskränkthet gentemot "fosterländskt sinnade" politiker. Han kan lugnt föra fram sin åsikt att ett samhälle med en enhetskultur är stabilare och tryggare än ett mångkulturellt samhälle.
– Man får vara av annan åsikt än jag, men jag har också rätt att säga min åsikt, säger han.
Yttrandefrihet är en självklar del i en demokrati, men varför funkar logiken inte andra vägen? Sannfinländarna påstår att de förtalas och förolämpas av politiker, forskare och journalister som lika berättigat klandrar – är av annan åsikt än – Olli Immonen. Också det vore nästan ovidkommande om de inte byggde motoffensiven på just detta argument.
Det är partiets mediestrateg Matti Putkonen som driver kontringen. Han hänger upp sig på att Centralkriminalpolisen avgjort att Immonens Facebook-inlägg inte kan tolkas som hets mot folkgrupp. Det som inte är kriminellt får tydligen inte utsättas för politisk kritik.
Putkonen är tydlig med att det saknas bevis för kopplingar mellan Immonen och nynazister. De som fortsatt klandra Immonen efter polisbeskedet har enligt Putkonen "uppviglat allmänheten och medierna till hotfull hatretorik". Hur var det nu med yttrandefriheten?
Putkonen fullbordar motoffensiven med att svartlista 13 personer, ett slags politiska motståndare. I och med svartlistan vänder han ett blad i politisk historia som kunde ha varit ett avslutat kapitel. Det är synd, för det kan bädda för fler misstankar om kopplingar mellan extremhögern och Sannfinländarna, och motarbeta partiets strävan att putsa bort just sådana rykten.