Tatuering öppnar diskussion om depression
På sociala medier sprider sig en tatueringstrend med syftet att sprida hopp bland människor som mår psykiskt dåligt. Jenna Vesanto är en av dem som valt att visa sitt stöd för Project semicolon.
– Det är onaturligt att tala om tunga saker i Finland, säger tatueraren under artistnamnet Sigma.
Han gör normalt pricktatueringar men i dag är Jenna Vesanto i studion för att korrigera en semikolontatuering som hon gjorde här för två veckor sedan. Han har gjort tatueringen ett tiotal gånger, men det här är den första gången på ett finger.
- Om du möter en vän som vill prata om självmord eller sorgsna känslor så bör du lyssna på vad hen har att säga.
- Vanligt är att medelålders män har svårast att fråga efter hjälp.
- Lyssna på personen.
- Byt inte till ett annat ämne för att personen som ska må bättre.
- Erbjud inte hjälp och goda råd direkt. Vi tenderar att ofta ge råd för att slippa diskussionen.
- Försök inte få dem att känna något annat.
– Det är svårt att göra tatueringar på fingrar. Det är mer riskfyllt och med fel teknik kan hela fingret bli permanent blått.
Att inte sätta punkt
Jenna Vesanto lät inte riskerna stoppa sig. Via sociala medier hittade hon Project semicolon och i samma stund som hon förstod vad det stod för, bestämde hon sig för att tatuera sitt eget semikolon.
– Jag fick diagnosen depression för tre år sedan och jag tycker det är ett bra projekt för att det uppmärksammar problem som depressioner, självskador och missbruk. I Finland är det inte många som pratar om sådant här, säger Jenna Vesanto.
"Din historia är inte över än" står det på projektets webbplats. Projektet symboliserar att skribenten valt att inte avsluta meningen – eller livet.
Att hoppet fortfarande finns kvar för den som lever med depression, självmordstankar, missbruk eller självskadebeteende. Amerikanska Amy Bleuel startade det ideella projektet 2013 för att hedra minnet av sin far som tagit livet av sig, och för att bearbeta sin egen depression.
Hopp är viktigt
Tidigare var tanken på att bilda familj en väldigt stor del Jenna Vesantos liv.
– Därför valde jag att göra mitt semikolon på vänster ringfinger som en symbol för en ring och för den familj som jag gick miste om, men också för att komma ihåg dåliga dagar som har passerat, säger Jenna Vesanto.
Harri Sihvola arbetar som kriskonsult på Föreningen för mental hälsa i Finland och känner till tatueringen, men har än så länge bara läst om den i internationella nyhetsmedier, som The Guardian.
– Är budskapet att sprida hopp om att livet inte är över, att du inte behöver ta livet av dig i stunder av psykisk smärta så tror jag absolut att det kan hjälpa, säger Harri Sihvola.
Han säger också att det i dagens samhälle är väldigt svårt att få vård för depression, speciellt inom den offentliga sjukvården. Men Jenna Vesanto har lyckats. Efter flera försök och byte av läkare fick hon diagnosen depression och mår i dag mycket bättre för att hon fick hjälp i tid.
– Om jag inte fått hjälp så kanske jag hade börjat skada mig själv. Det kunde ha varit nästa steg. Jag brydde mig inte om vad som hände med mitt liv, säger Jenna Vesanto.
Det var slutet på ett nästan sex år långt förhållande som tog hårt på Jenna Vesanto. Att både bryta med pojkvännen och gå minste om relationen till hans barn blev för mycket. I samma veva blev hon dessutom bostadslös.
Jenna Vesanto hade inget annat val än att flytta hem till sina föräldrar men hon fortsatte att må väldigt dåligt.
– Inget kändes bra. Jag grät, kände mig förlamad och slutade äta. Jag gick till arbetet och gjorde inget annat än sov när jag var hemma. Jag var utbränd och föll isär som människa.
Komplex diagnos
Enligt Harri Sihvola är det svårt att avgöra om någon är deprimerad, det kräver att man pratar och ställer frågor. Han anser också att depression är mer komplext än många andra sjukdomar.
– En del kan arbeta och sköta om sina barn. Andra kan inte göra något alls och somliga tar livet av sig. Att personen inte känner glädje över livet är den hårda kärnan i depressioner, säger Harri Sihvola.
Han liknar känslan vid sorgen när en närstående människa dör men att det inte blir bättre av sig själv med tiden. För Jenna Vesanto hjälpte vård och mediciner men hon har fortfarande dåliga dagar ibland även om de inte infaller lika ofta längre.
– Dåliga dagar är som att ha ett svart moln i bakhuvudet. Det är där och jag kan inte gör något åt det. Men numera försöker jag resonera med mig själv att detta bara är en dålig dag och inte ett dåligt liv.
– Mitt liv och min historia är inte över än men det har varit en lång resa tillbaka, säger Jenna Vesanto.