Sophögar avslöjar rutten politik i Beirut
I över en vecka, mitt i sommarhettan, har soporna från Beirut och närliggande Mount Lebanon legat kvar på gatorna. Högarna har växt för varje dag, svämmat ut över körfält och begravt parkerade bilar.
De grönklädda sophämtarna har fortsatt att städa runtom, hällt ett vitt bakteriedödande pulver över soporna – men låtit dem ligga kvar. Det finns ingenstans att dumpa dem.
Krisen startade när invånarna i staden Naameh blockerade infarten till soptippen strax bredvid, som tagit hand om Beiruts sopor i nära 20 år. Tippen skulle egentligen vara temporär, men har nu 13 miljoner ton sopor över sin kapacitet. Redan förra året fick Naameh-borna nog, och spärrade av vägarna.
Regeringen förhandlade, lovade att hitta ett alternativ om de bara fick fortsätta använda tippen under tiden.
– Men ett år har gått och de har inte brytt sig om att hitta en lösning. Och nu stinker hela staden, säger Therese Baradai från en av Beiruts förorter.
Hon går i täten för en grupp människor som i tisdags samlades av kampanjen Ni stinker. De menar att soporna är en metafor för ett ruttet politiskt ledarskap. "Ta bort era sopor och ge oss tillbaka vårt land" står det på en banderoll.
Få tror på politikerna
Även om Libanon har fria val så haltar den demokratiska processen. Kriser i närregionen polariserar ständigt politiken. Landet har i över ett år varit utan president, och regeringen förlängde förra året sitt eget mandat i stället för att hålla val. Det finns liten tilltro till den styrande eliten, och att den ska agera för folkets bästa.
Infrastrukturproblem är inget nytt för libaneserna – landet har ständig vattenbrist och dagliga, schemalagda, elavbrott på flera timmar. Med mellan 1 och 1,5 miljoner flyktingar från Syrien i landet har trycket på det redan sköra systemet ökat ytterligare.
Efter några dagar av sopkaos började fler och fler gå omkring med munskydd. Beirut och dess närområden producerar varje dag 3 000 ton sopor – alla har nu legat kvar på gatorna. Någon räknade totalvikten och kom fram till att det handlade om massvis av blåvalar.
– Aib – skamligt, sa en mamma som försökte undvika att kliva med sin dotter i ett berg av sopor på en av stadens trottoarer.
Anklagelser om korruption
Samtidigt som Naameh-tippen stängdes gick kontraktet med sophämtningsföretaget Sukleen ut, vilket tog krisen till ännu en nivå. Det privata företaget med 4 000 anställda, mestadels migrantarbetare från Indien och Bangladesh, har innan krisen hållit Beiruts gator välstädade och rena. Men både Sukleen och politikerna som givit dem kontraktet anklagas för korruption och överpriser. När tisdagens demonstranter gick förbi huset där politikern Fouad Siniora bor löd slagorden "tjuv" och "sno inte medborgarnas pengar".
– Problemet är också att vi inte kan ta hand om våra sopor. Jag sorterar, mina vänner också, men det finns ingenstans vi kan återvinna, sade Soha Sabagh som också kommit till protesten.
Ziad Abi Chaker, som länge drivit miljö- och hållbarhetsprojekt i Libanon, säger att endast 8 procent av landets sopor återvinns.
– Det är ynkligt! Många länder ligger runt 50–60 procent. Det är en gigantisk fråga som vi måste lösa, säger han.
Lockar med "bergsutsikt"
Sopkrisen har triggat andra reaktioner också. Få är lika snabba att driva med problem som libaneserna, med en lång repertoar av skämt från åren med krig.
En bar mitt emot en gigantisk sophög lockar kunder med sin "bergsutsikt"; programmerare har gjort ett mobilspel där du kan kasta soppåsar på parlamentet.
Till slut, sent i måndags kväll, hördes det välkända ljudet från sopbilar på Beiruts gator. Men bara en bråkdel har blivit tömd, och problemet är inte löst – trots att miljöminister Mohammad Machnouq gått ut och sagt så. Det finns fortfarande inga alternativ. Kommun efter kommun vägrar ta emot huvudstadens sopor. Flera har följt Naamehs strategi och blockerar sina vägar.
Nu har aktivister i stället iakttagit och fotograferat lastbilar som dumpar avfall nedför bergssluttningar och i Beiruts uttorkade vattendrag. Gatorna – och politiken – stinker fortfarande.