En sommar utan fotboll
En nygift fotbollstjärna har återvänt hem till Åland. Till jobb på ett hotell och till en sommar utan fotboll. Trots tre operationer är det högst osäkert. Håller knäet någonsin mer för spel på toppnivå?
Annica Östermalm, tidigare Sjölund, har spelat 69 landskamper för Finland – tror hon, hon är ingen kalenderbitare – och hon har bott i Jakobstad och spelat för FC United. Hon har spelat i damallsvenskan i Sverige för AIK, Jitex och nu senast för Kopparbergs Göteborg FC.
Nu har karriären tagit en rejäl paus, hon har för närvarande inte kontrakt med någon klubb, och frågan är om den återupptas.
Nästan en lättnad
Det var i en match 2012 som hon fick en rejäl tackling rätt på knäet. Sedan dess har det opererats tre gånger – korsband, menisk och brosk – men inte blivit riktigt bra. Nu har det gått åtta månader sedan hon spelade senast.
– Tomt? Nja, jag saknar att vara med i ett lag och saknar att spela matcher. Men jag saknar inte att vara halvskadad och träna fast man inte är helt hundra i kroppen. Det är stressande att kämpa på för att komma tillbaka i spel så fort som möjligt och det leder ofta till att man belastar kroppen fel och drar på sig nya skador. Därför känns det nästan som en lättnad att ha en paus och låta framtiden utvisa hur det går, säger hon.
Knäskadan var den första allvarliga för hennes del under karriären.
– Skador är en del av sporten men det är inget jag gått och oroat mig för.
Ha egen tid
I februari flyttade Annica hem till Åland och sedan april jobbar hon med försäljning och marknadsföring på ett hotell i Mariehamn.
– Det är roligt att ha egen tid som jag kan styra över. Det är mycket som jag inte hunnit med när fotbollen tog nästan all tid – familj och vänner och sånt. I sommar vill jag vara mycket på föräldrarnas stuga och leva vanligt stugliv.
Det blev också lättare "att styra upp allt" till bröllopet när fotbollsskorna legat på hyllan.
Alla i landslaget
Annica växte upp som den yngsta i en fotbollsinriktad familj med pappa Stefan, mamma Bodil och de äldre bröderna Peter och Daniel. Alla fem har faktiskt spelat i finska landslaget – finns det någon familj i landet som slår det?
– Jag tvingades absolut inte till att spela fotboll och jag var nollintresserad till en början. Men jag började spela som 9-10-åring på rasterna i skolan och det blev allt roligare. När jag väl var biten var det givetvis bra att alla andra i familjen gillade fotboll. Man hade alltid någon att prata med och fick stöd och råd, säger hon.
Fortfarande pratas det mycket fotboll i familjen och Annica försöker se varenda match som brodern Daniel, numera i IFK Norrköping, spelar.
Bäst i Jitex
Åren i landslaget har gett henne många vänner.
– Vi träffas inte så ofta men i gengäld under många år, en del har jag spelat med sedan jag var 15–16 år. I början var det lite jobbigt, jag förstod inte allt som sades, men det blev bättre. Numera är jag hyfsat bra på finska och alla var jättesnälla mot mig, säger hon.
Av klubblagen håller hon tiden i Jitex högst.
– De första åren där var mina roligaste fotbollsår. Jag tror att jag aldrig varit i så bra form som då och laget var fantastiskt, alla jobbade för varandra och det bidrog till en mycket god stämning, säger hon.
Tränarassistent
Lite fotboll blir det trots allt vid sidan av hotelljobbet. Hon är assisterande tränare för IFK Mariehamns flickor i åldern 15–16 år. Hon tränar också en del på egen hand – styrka och löpning bland annat.
– Därmed inte sagt att jag siktar på att bli tränare på allvar men det känns bra att ge tillbaka lite av det jag fått under årens lopp och kanske vara en förebild för flickorna.