Haglund: Regeringen ville ha finländsk ägarmajoritet
Enligt tidigare försvarsminister Carl Haglund (SFP) rådde det ett samförstånd i den förra regeringen om att det uttryckligen var en finländsk ägarmajoritet man var ute efter i Fennovoima, även om det juridiskt inte gick att frånse övriga EU.
– Det som inte sagts tillräckligt tydligt är att det vi avsåg då var inhemskt ägarskap – inte kroatiskt. Juridiskt fanns det inget sätt att säga att det skulle vara finländskt – det måste inkludera EU – men den politiska anda som rådde var att det som motvikt till Rosatom, och för att motsvara de ursprungliga syftena med bygglovet, skulle bygga på det inhemska behovet.
– Det var helt tydligt att man var ute efter finländskt ägarskap, säger Carl Haglund (SFP), försvarsminister i den förra regeringen då villkoren för Fennovoima fastslogs.
Men det öppnar ändå för möjligheten att det kan vara kroatiskt. Hur tänkte man att man skulle komma ur den påsen?
– Det kan man argumentera, men man måste spinna tillbaka till 2008, då den ursprungliga motiveringen var inhemska behov.
Haglund var statssekreterare under Vanhanens andra regering då Fennovoimaprojektet sparkades i gång. Enligt Haglund var bakgrunden då att trygga det finländska energibehovet med ytterligare ett ben, en tredje finländsk aktör inom kärnkraften.
Haglund anser att de beslutsfattare som i fjol var med och kokade ihop ägarkravet på 60 procent borde säga högt att de tog avstamp i ett samförstånd om finländskt ägarskap. Enligt Haglund var signalerna från Fennovoima då, när gränsen på 60 procent fastställdes, att det inte skulle bli ett problem att få ihop det.
– Min tolkning är att de anade redan då att Fortum hade beredskap. Åtminstone bedyrades det från Fennovoima, via Arbets- och näringsministeriet, att det inte blir några bekymmer, säger Haglund.
– Det som nu håller på att ske med en kroatisk ägare vars syfte är tvivelaktigt uppfyller inte det vi hade tänkt oss.
Haglund frågar sig också var alla de inhemska aktörer, som ursprungligen hade en efterfrågan på energin, håller hus nu.
– Om det en gång var så att det inhemska energibehovet var så stort, var är då nu alla de som hade det här behovet? Det är märkligt att de inhemska investerarna inte träder fram och vill bli ägare.
Haglund varnar också för att projektet kan dra ut på både tid och kostnader, liksom det i Olkiluoto, och att det då blir ännu mer oklart varifrån tilläggsfinansieringen får eller inte får komma.
– Vad händer då, om det inte ens nu finns finländskt intresse att pumpa in pengarna? Jag hade trott att det fanns en möjlighet till finländskt ägarskap men nu är det uppenbart att det inte är möjligt.