"Självfallet röstade jag på Syriza"
Mannen bakom succékaféet Gran Delicato vet vad hårt jobb är. Men finländarna, de är inte alltid så villiga att göra det. På söndag åkte han hem till hemön Lesbos för att rösta om Greklands framtid.
Rum efter rum med klarblå väggar, palmer och svala marmorbord öppnar sig när man stiger in genom dörren till Gran Delicato. Kaféet i hörnet av Albertsgatan och Kalevagatan är ett Miniatyrgrekland mitt i karga Helsingfors centrum. På väggarna hänger tavlor med idylliska Medelhavslandskap och baguetterna fylls för hand efter beställning.
– När jag startade företaget 2000 kände ingen mig. Jag hade en idé och kämpade på, jobbade hårt och gav inte upp. Fyra år gick och inget hände, minns Kostas Barbunakis.
Finländarna förstod sig inte på hans envisa beslut att göra allt själv för hand, med dyra ingredienser.
– När jag installerade vår första espressomaskin trodde alla att jag var galen. De enda andra som då hade någon aning om kaffe var Kaffecentralen.
Det hårda knegandet bar frukt. Inramade tidningsurklipp från 2004 visar hur Nöjesguiden prisade kaféets kaffe som årets bästa i stan. I andra artiklar får ägaren förklara hemligheterna bakom framgångarna. Nyligen öppnades en ny filial på Fredriksgatan, där Barbunakis barn ibland extraknäcker bakom disken.
Påståendet att det skulle vara svårt att starta en firma i Finland viftar han kvickt bort.
– Finländarna är otroligt positiva mot utlänningar. Jag har aldrig råkat ur för problem. Myndigheterna hjälper så gott de kan – när vi ännu inte hade luftkonditionering fick vi undantagstillstånd tills vi fixade det, om det hade varit Grekland eller Tyskland hade de stängt ner oss direkt.
Slapphänt socialpolitik
Barbunakis är inte så säker på att hans företag hade blivit en lika stor succé i ett annat land.
– En utlänning som jag, en mörk kille från någonstans i världen ... jag tror inte någon skulle gå in, förutom de egna. Inte ens jag skulle gå in, säger han och skojar att han är som Timo Soini.
Några problem på grund av sin härkomst har han aldrig stött på i Finland. Det han däremot inte ser på med blida ögon är det finska socialsystemet, och den finska viljan att försöka exportera sitt sätt till resten av världen.
– Jag förstår inte, varför ska någon som kommer från Grekland eller Spanien bara få lämna in en ansökan och sedan få pengar från FPA?
En annan finsk egenhet som får sig en rejäl känga är fackförbunden.
– De skapar jobb bara för att existera. Om jag ringer min vän i Österrike svarar hon att hon inte kan tala i telefon när hon är på jobbet, här i Finland är det ingen som följer sådana regler.
Det är också för lätt att ta ut sjukledigt utan orsak, fortsätter han, men han har tur – hans nuvarande anställda har inte vållat problem. Bakom disken står oftast unga av utländsk bakgrund. Gran Delicato söker inte upp dem, de har hittat hit själva.
Omöjlig ekvation
Egentligen vill Barbunakis inte tala Grekland. Det är för eldfängt, säger han själv. Oron gror för att Finland kan vara nästa.
– I Grekland hade fackförbunden mycket makt. Sedan kom krisen och nu jobbar de för fem euro i timmen och fackförbunden är som bortblåsta. Jag är oroad för att det kommer att bli så här – de kan inte bara ge och ge, det är väldigt svårt för oss.
För flera år sedan råkade Barbunakis ut för en svår motorcykelolycka. Han berättar att den fina sjukvård han fick ledde till att han inte förstår varför folk gnäller på att betala skatter. Samtidigt är han upprörd över anklagelserna om att grekerna som i decennier levt utan en fungerande kontroll inte betalat sina skatter.
– Tror de att finnarna skulle köa utanför skatteverket om det inte fanns ett fungerande skattesystem? Knappast, dundrar Barbunakis.
Han fortsätter med att förklara att det är orättvist att kräva folket på pengar som andra slarvat bort. Korruptionen i Grekland och samhällsskiktet som försnillat investeringarna har fallit i skymundan.
– Det kommer att sluta med att de tar hamnarna, hotellen, flygplatserna ... bankerna kommer att ta allt.
Till vallokalerna har han inte tagit sig på över 25 år, men i fjol somras såg han sig tvungen att ge sin röst – så klart på Syriza, säger han bestämt.
– Min mamma fick en pension på 1 300 euro, nu ligger den på 800, och nu ber de Alexis Tsipras halvera den samtidigt som de vill höja momsen och skatterna. Hur ska människor kunna betala det?
Resan för att hälsa på mamma i Aten hade han köpt redan tidigare. Men när budet om omröstningen kom köpte Barbunakis flygbiljett till hemön Lesbos för att kunna rösta på söndag. Hur, var han ännu inte helt säker på när HBL träffade honom.
– Jag är inte hundra procent säker på om det blir ett nej, men Syriza har fortfarande modet att sätta knivseggen mot hjärtat. Jag tror att de kan klara det.