Ekonomer talar för ett nej
Ekonomer som sympatiserar med det grekiska folket talar för ett nej i folkomröstningen. Professor Markus Jäntti är djupt kritisk till euroledarnas förhandlingsstrategi.
En rad prominenta ekonomer från Joseph Stiglitz till Amartya Sen och filosofen Jürgen Habermas har gått ut med stark kritik mot euroområdet och sina sympatier för Grekland.
Stiglitz skriver i The Guardian och The World Post att situationen inför folkomröstningen är svår. Ett ja skulle enligt honom betyda oändlig åtstramning och ekonomisk nedgång medan ett nej skulle innebära enorm osäkerhet, men ändå öppna för möjligheten att landet kan ta sitt öde i egna händer och skapa en framtid som är mer hoppfull än den nuvarande tortyren.
Även Markus Jäntti, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, har svårt att se hur ett ja och en förhandlingslösning med euroområdet leder till förbättring för Grekland på många års sikt. Han understryker dock att det fortfarande är oklart exakt vad det är man röstar om.
– Greklands problem är så svåra att de kanske inte kommer att klara det inom ramen för euron. Det är möjligt att ett nej och ett utträde ur euron är bättre för grekerna.
Jäntti säger sig förstå de grekiska ekonomer han känner, som vädjar för ja-sidan. Själv anser han ändå att euroområdets förhandlingserbjudande knappast är det bästa sättet framåt för Grekland.
– Euroområdets förhandlare är ju fullständigt ointresserade av hur det går för det grekiska folket, säger han.
En falsk moralitetssaga
Jäntti är en av dem som anser att den sparkur som Grekland har fått smaka på sedan 2012 ligger bakom den massiva depressionen som Grekland nu upplever. Han håller med den beskrivning som Amartya Sen i New Statesman gav långivarnas sparpolitik: en livsfarlig blandning av antibiotika och råttgift.
– Jag sympatiserar i högsta grad med grekerna och är väldigt kritisk till euroområdets förhandlingsstrategi.
Jäntti är kritisk till det som han beskriver som en moralitetssaga som härskar i offentligheten.
– Förhandlingarna har presenterats som så att de slösaktiga och lata grekerna som har en oberäknelig regering bär skulden. Man låter förstå att euroområdets goda och förnuftiga ledare på alla sätt försöker föra förhandlingarna vidare medan grekerna omöjliggör alla försök.
Det som Jäntti i stället vill poängtera är möjligheten att det ursprungliga Greklandsprogrammet helt enkelt inte kunde lyckas och åtgärderna var så brutala att de förvärrade de problem som de var avsedda att vara en lösning på.
Kritisk diskussion saknas
Markus Jäntti efterlyser en överlag mer kritisk diskussion om euroområdets förhandlingsstrategi.
– Ur ekonomisk synvinkel bör man fråga sig om det man kör för är klokt. Man bör också fråga sig varför man agerar på de sätt man gör. I stället för att moralisera över grekernas agerande, borde diskussionen i våra länder behandla om våra staters agerande i förhandlingarna är det rätta eller inte. Enligt min åsikt är svaret helt klart nej.
Jäntti säger att den väldigt hårda förhandlingstaktik som har valts av euroområdet inte nödvändigtvis beror på att ledarna verkligen tror att den enda vägen ut är åtstramningspolitik, utan att det för bland annat Angela Merkels och Alexander Stubbs del handlar om inrikespolitik.
– Det är sällan som det ställs svåra frågor till Alexander Stubb.
De svåra frågorna som enligt Jäntti uteblir är frågor kring konsekvenserna för grekerna och sannolikheten att de föreslagna åtgärderna leder till förbättrad ekonomisk situation i Grekland. Jäntti anser att långivarländernas ledare alltför sällan ger skälen till att euroområdet har en så hård linje och inte till exempel ger eftergifter för Greklands lån i stil med dem som Tyskland fick 1953.