"Våra ryska liberaler tål inte kritik"
Medan ryska oppositionen blir alltmer utsatt lyfter den liberala radiostationen Echo Moskvy fram en ny, kontroversiell profil som ständigt gisslar liberalerna. Lesia Rjabtseva anklagas för att vara ett så kallat Kreml-projekt. Själv anser hon att problemet är ett annat: sexism.
MOSKVA – Alla våra ryska liberaler är för pressfrihet. Men när de själva blir kritiserade av den oberoende pressen hoppar de jämfota och skriker att det är förbjudet. Kreml får kritisera dem men inte vi. De beter sig som hustyranner, säger Lesia Rjabtseva.
23 år gammal är hon det liberala ryska etablissemangets mest högprofilerade blåslampa. Sedan Lesia Rjabtseva blev Echo Moskvy-profil har flera bloggare och medarbetare i protest lämnat denna anrika radiostation. Till exempel Putinkritiska ekonomiprofessorn Konstantin Sonin och författaren Boris Akunin bloggar inte längre för Echo Moskvy.
Också Sergej Korzun, som var med och grundade radiostationen, lämnade den i våras efter att Rjabtseva hade kallat den ryska oppositionen ryggradslös och småskuren i sin blogg.
När före detta premiärministern och Putinkritikern Michail Kasianov inte dök upp till en överenskommen intervju anklagade Rjabtseva honom för att "pissa i byxorna av rädsla". Hennes inte sällan vulgära språk väcker anstöt. Mest stötande i mångas ögon är dock hur en 23-årig tjej kan dyka upp från ingenstans och börja gissla en intelligentia över dubbelt så gammal som hon själv. I nästan alla debatter om Rjabtseva nämns två faktorer: hennes ålder och kön.
– Sexismen är utbredd i vårt land. På den här punkten är den liberala intelligentian inte bättre än makthavarna. Det spekuleras i att jag är chefredaktören Aleksej Venediktovs älskarinna, i att jag har föräldrar som jobbar på Gazprom (det statliga gasbolaget Gazprom är huvudägare för Echo Moskvy.) För många är det helt enkelt otänkbart att jag själv har tagit mig dit jag är. De måste ta till schabloner för att kunna hantera mig, säger Rjabtseva.
Började som praktikant
Jag träffar henne på Echo Moskvys redaktion, några timmar innan hennes sändning Osoboje Mnenie (En särskild åsikt) ska börja. En artig ung kvinna i svartbågade glasögon och med armarna täckta av tatueringar, bland annat det latinska ordspråket Optio tua est (Valet är ditt). Född i Volgograd i en rysk medelklassfamilj flyttade hon till Moskva som femåring. Hon studerade journalistik på Ryska statliga humanitära universitet när hon fick en praktikplats på Echo Moskvy för drygt tre år sedan. Därefter anställdes hon som producent och fick gradvis allt tyngre uppdrag av Venediktov.
– Mitt uppdrag som journalist är inte att hjälpa liberalerna. Jag kritiserar Putin och oppositionen på lika villkor. Varför skulle jag inte göra det? Om jag anser att Aleksej Navalnyj hela tiden byter åsikt har jag väl rätt att tala om det? Jag får ofta skäll för mitt vulgära språk, men faktum är att man måste väcka uppmärksamhet för att någon ska lyssna, säger Rjabtseva.
Anklagas för att vara Kreml-projekt
Rjabtseva skulle inte ha kommit dit hon är utan Venediktovs personliga stöd. Förutom att arbeta som producent och programledare är hon även Venediktovs personliga assistent. Han kritiseras därför av oppositionella för att ha gjort en rekrytering som spelar Kreml i händerna. Rjabtseva misstänks rentav vara ett så kallat Kreml-projekt – det vill säga en person som har planterats på Echo Moskvy av Kreml för att förstöra radiostationens rykte.
Venediktov är kolugn när jag frågar honom varför han ger så stort inflytande till en så kontroversiell person.
– Därför att Lesia Rjabtseva är en bra journalist. Ja, hon gör sina misstag och då låter jag henne veta det – i enrum. Utåt försvarar jag alltid mina anställda. Lesias blogg har över 100 000 enskilda läsare, den ligger i tio-i-topp på riksnivå. Är det illa för en kommersiell radiostation? undrar Venediktov.
Att Echo Moskvy, en av den ryska oppositionens viktigaste plattformer, också kritiserar oppositionen är enligt Vendiktov en självklarhet.
– Jag får ofta höra att vi inte borde kritisera på oppositionen, eftersom man inte ska sparka på den som redan ligger. Men pressfrihet innebär att politiker får finna sig i att bli sparkade – liggande, sittande, stående. Det är vårt jobb. Egentligen förstår alla det men kriget i Ukraina har höjt den allmänna temperaturen inom oppositionen.