Hatet kunde inte tysta henne
Hon säger att hon har arbetarklassbarnets bräckliga självkänsla men uppvisar en seghet som få. Trots hot och hat fortsätter Alexandra Pascalidou sitt arbete i offentligheten i Sverige och Grekland. – Jag har en skyldighet att göra något bra i världen.
STOCKHOLM Hon kommer in trekvart innan direktsändningen ska börja. Läser kvällstidningar, twittrar, talar med sin producent, lyssnar på radionyheter – "här är ett inslag från Gaza som jag måste höra"– svarar på mejl – något en lyssnare reagerat på i gårdagens sändning – hinner äta en smörgås, en bulle, dricka en mugg kaffe och bli fotograferad.
För att sedan kolugn leda förmiddagens Ring P1-sändning, ett debattprogram på Sveriges radio som lyssnarna deltar i per telefon.
– Jag ledde tre timmars direktsändningar på grekisk tv. I Grekland blir man van vid katastrofer. Den erfarenheten har gjort mig så mycket bättre. Jag kan vila i min erfarenhet och kunskap, jag har inte gjort annat än det här de senaste tjugo åren, säger Alexandra Pascalidou, programledare, författare, journalist och föreläsare verksam i Sverige och Grekland.
Fast den här gången är det lite annorlunda. Programmet ambulerar, och det här sjoket är det första för henne sedan den gången hon nästan gav upp.
"Jag har gjort mitt bästa. Men jag orkar inte längre", skrev hon på sin blogg efter det som verkade bli hennes sista program, kanske det sista framträdandet i den svenska offentligheten över huvud taget.
Under sändningen var flera av de som ringde oförskämda, och också obehagliga e-postmeddelanden rasslade in. Det var strax efter terrordåden i Köpenhamn i februari, inte långt efter attackerna i Paris.
– Jag blev deras måltavla och projektionsyta, säger Pascalidou.
Bakom siktet stod de som hatar, hotar och hånar. Inte för att det är något nytt för henne. Det har varit hennes verklighet i decennier.
Rasism och sexism
"Hej, jag heter Alexandra. Jag är hundra procent grek och hundra procent svensk. Jag är det nya Sverige."
Året är 1995 och Alexandra Pascalidou gör premiär som programledare i SVT:s mångkulturella magasin Mosaik. Det var med det programmet som hon etablerade sig i Medie-Sverige.
Men den där första presentationen, den gillades inte av alla.
– Du är inte svensk, skrev de till mig. Jag var ett nytt fenomen, det var första gången som någon stod upp med en annan klass- och kulturbakgrund.
Det blev oönskad post, lappar i brevlådan och tydliga tecken på att man följde hennes rörelser.
I och med internet har det bara blivit mer, men nu finns också bättre möjligheter att följa de elektroniska spåren och se vilka som står bakom trakasserierna. Det ger henne en viss tillfredsställelse.
– Ibland tänker jag att det är ett kvitto. Jag vill ändå inte att de här människorna ska älska mig.
Det var när hennes sambo, en ljus, svensk medelklassman, började gråta som hon insåg att det kanske inte är normalt att bara ta emot allt. Och hon har en sjuårig dotter, som gör henne försiktigare, rädd. Men det var också tanken på barnet som fick henne att återvända till Sverige, till jobbet och offentligheten och till kampen för att göra världen lite bättre.
– Jag är skyldig att se till att hon inte ska behöva möta allt det här. Det handlar inte bara om rasism utan också om sexism och homofobi.
Hon försöker påminna sig att hatarna är en minoritet, den positiva responsen och stödet hon får överväger.
Revanschlusten driver
Det är kväll när vi träffas för den egentliga intervjun, på morgonen i Radiohuset fanns inte så mycket tid. Den här dagen har Alexandra Pascalidou lett en radiosändning, deltagit i en annan, haft möten – och allt detta efter en kort natt eftersom hon var med om en tv-inspelning i Malmö kvällen innan. Upp stiger hon klockan 6.
Takten är hård men inte ovanlig för henne.
– Jag gör det mesta snabbt i livet, på gott och ont.
I våras blev det till exempel en del uppståndelse över en krönika som hon skrivit. Hon hörde en låt, skrev och missade att ta reda på att det var en dikt hon citerade med följden att hon anklagades för plagiat.
Hon tror att energin går att härleda till den klassresa hon har gjort.
Hon föddes under enkla förhållanden i Rumänien för 45 år sedan. Föräldrarna var grekiska och hon växte upp med sin mormor i Grekland. Till Sverige flyttade familjen när hon var 6 år.
Fortfarande städar pappa på nätterna och tvättar fönster på dagarna. Mamma har arbetat på dagis och extra med städning.
– Jag har avverkat rätten att klaga, säger Alexandra Pascalidou och hänvisar till hur bra hon har det, att hon kan unna sig en helgresa eller åka taxi.
Familjen bosatte sig i Rinkeby, förorten med stor andel utlandsfödda som blivit något av symbolen för misslyckad integration i Sverige. Medierna gav gärna en bild av kriminalitet och folk som levde på bidrag. Men Alexandra Pascalidou såg också något annat: invandrare som arbetade hårda och långa dagar.
Föräldrarna skilde sig och nu var de inte bara blattar för svenskarna utan också den stigmatiserade skilsmässofamiljen för de andra grekerna.
– Min främsta drivkraft var min revanschlust.
Biblioteket och den kommunala musikskolan blev hennes tillflyktsorter. Hon engagerade sig i föreningar – och plötsligt lyssnade man på henne. Hon studerade vid universitetet, fick det där jobbet på Mosaik och så har det rullat på. I dag är hon en mediepersonlighet, känd i Sverige och Norden men också i Grekland dit hon reser ungefär varannan månad.
Kallsinnigt att kalkylera
I dagens Sverige är det betydligt svårare att göra motsvarande resa, tror Pascalidou.
– Samhället ger inte lika många erbjudanden längre.
Det fria skolvalet har ökat segregationen, och "när politikerna har vänt förorten ryggen" finns det områden där barn knappt träffar en svensk. Det finns områden där medellivslängden är fem år kortare än i landet i snitt.
- Ålder: 44 år.
- Bor: Stockholm och Aten.
- Familj: Sambo och 7-årig dotter.
- Gör: Leder debattprogram i radio och tv, föreläser, rapporterar för svenska medier, skriver krönikor och böcker, bland annat Kaos – ett grekiskt krislexikon.
- Aktuell med: Vald till årets europé.
- Kuriosa: Har lett grekiska melodifestivalen och kommenterat Eurovisionen för grekisk tv. Hjälpte till med arrangemangen av prins Carl Philips svensexa i Grekland.
– Jag är stolt över att vara svensk och hur Sverige visar solidaritet, men ser brister i hur man integrerar människor, säger Alexandra Pascalidou.
Sverige är det land i EU som tar emot flest asylsökande sett till invånarantalet, och trots att Sverigedemokraternas väljarstöd nu är 14,5 procent menar hon att det finns en intakt humanism som gör henne glad.
Där är linjen i de övriga nordiska länderna betydligt hårdare. Finlands nya regering vill till exempel inte höja flyktingkvoten och ska utreda vad invandringen kostar.
– Egentligen vill ingen lämna sitt hemland, sitt språk, jorden där man vuxit upp. Att ta fram en våg är ett kallsinnigt sätt att kalkylera människor på.
– Jag tror att Finland skulle må bra av att ha lite människor som kan vitalisera landet.
Hon räknar upp eftertraktade världsmetropoler som London, Paris och New York och frågar vad de har gemensamt: Jo, att de är mångkulturella.
Medieperson. Jag har gjort allt för att passa in men ändå duger jag inte, tänkte Alexandra Pascalidou när hon var på väg att lämna sina uppdrag. Men hon kom tillbaka och leder hon Ring P1, debattprogrammet som blivit en institution i Sverige.