Mångfalden får plats i nya parlamentet
Trots AKP:s väljarras förklarade en hes premiärminister Ahmet Davutoglu att hans regeringsparti förblir Turkiets ryggrad. Men denna ryggrad har fått allvarliga bristningar. Den förste att betala för det kan bli Davutoglu själv.
DIYRBAKIR Vid förra parlamentsvalet 2011 fick AKP nära 50 procent. Nu hamnade det alltmer maktfullkomliga och pro-sunnitiska regeringspartiet på drygt 40 procent, samtidigt som mandatfördelningen i parlamentet förändras kraftigt genom invalet av pro-kurdiska HDP. Därmed slipas knivarna inom AKP, som har förlorat sin forna aura som uppstickarparti.
President Recep Tayyip Erdogan, tidigare premiärminister och direktvald statschef förra året, har satt sig över konstitutionen och aktivt drivit kampanj för AKP. Denna arrogans har retat väljarna. Han har använt statliga medel i valkampanjen, som när han och Davutoglu firade osmanernas erövring av Istanbul 1453 med hjälp av en militär flyguppvisning.
AKP har dominerat statliga medier, särskilt tv, och tämjt privatägda medier till lydnad, samtidigt som de har belagt medier med yppandeförbud i heta frågor.
Sociala medier förändrar
Men som en följd av Geziprotesterna för två år sedan når kritiker i sociala medier allt fler. En majoritet av väljarkåren har därmed gett AKP en svidande läxa. För första gången sedan 2002 tvingas de regera i minoritet.
Flera faktorer förklarar AKP:s ras: korruptionen, Erdogans vräkiga presidentpalats, hans brutala utfall mot sina kritiker, väljarnas oro för ekonomin, en Syrienpolitik som havererat, den stora flyktingströmmen från Syrien som inte tycks ta slut, samt misstankar om att Turkiets regeringsmakt har hjälpt sunnitiska islamister i sitt södra grannland.
Det parti som väljarna belönat som underdog i valet är HDP. Efter valskrällen, som ger HDP 80 av 550 mandat, representeras partiet inte bara av kurder utan det avspeglar nu Turkiets mångfald i stort. Bland de HDP-ledamöter som tar plats i parlamentet finns två armenier, två yazidier och en syrian/assyrier. Även det sekulära Republikanska folkpartiet (CHP) har en armenisk ledamot i det nya parlamentet.
Åtskilliga av HDP:s parlamentariker kommer från västra Turkiet, särskilt Istanbul. Allt detta sammantaget kommer att förändra Turkiet, inklusive HDP. Det kan på sikt också ge näring åt de nedtryckta krafter i Mellanöstern som själva vill se alternativ till sekulära diktatorer och oförsonliga islamister.
Sent på valnatten mötte HBL:s utsända en trött men strålande glad Selahattin Demirtas, och hans nye armeniske parlamentsbroder Garo Kaylan.
Under en presskonferens i ett alltmer syrefattigt rum upprepade Demirtas sina löften från valrörelsen: HDP tänker inte släppa fram det presidentstyre som varit Erdogans mål sedan han av konstitutionella skäl tvingades lämna premiärministerposten förra året, då han i stället valdes till statschef.
– Turkiet är HDP och HDP är Turkiet, förklarade Demirtas som en gest mot de icke-kurder som röstat på hans parti.
Alla är trötta på krig
AKP tappade i gengäld stort bland kurdiska väljare, som förfärats av att Erdogan under några kritiska dagar förra hösten hindrade kurdiska peshmergestyrkan från att försvara Kobane i norra Syrien (kurdernas Rojava) mot anfallen från Islamiska staten, IS. Erdogans uttalande om att Turkiet inte längre har något kurdiskt problem blev en av flera spikar i kistan för hans dröm om presidentstyre.
Trots banden till den förbjudna terrororganisationen PKK lyckades HDP göra inbrytningar bland turkiska väljare. Partiets moderna framtoning, dess satsning på kvinnliga politiker, öppenhet för hbtq-rörelsen och republikens mångfald har gett avtryck. Maningarna från HDP-ledarna till sina sympatisörer att svara på bombdåd och attentat mot partiet med fredliga medel – genom att gå till valurnorna – ger Turkiet en ny chans. Denna ickevåldslinje i valrörelsen har stötts av PKK.
Och denna inriktning på ickevåld förklaras i sin tur med att kvinnliga kurdiska politiker har fått mer att säga till om, samt att både turkar och kurder är trötta på 30 år av krig mellan militären och PKK.