Ur arkivet: Uppsägningsintervju med nya justitieministern
Den nya sannfinländske justitieministern Jari Lindström skapade stora rubriker när man grävde fram hans uttalanden om dödsstraff förra veckan. I den här artikeln som publicerades i HBL 2006 håller han precis på att bli uppsagd som pappersarbetare.
Sista våren på fabriken
Tidigare kördes pappersfabrikerna ned till första maj. Alla arbetare hade ledigt och i Kymmenedalen gick marschen mellan fabrikerna; från Voikkaa till Kuusankoski. Många var med, oberoende av politisk åsikt. Senare såldes arbetarnas festdag bort och fabrikerna började gå i tre skift, varje dag, året runt. I dag tar arbetarna ett sista ärevarv kring sin arbetsplats.
Solen lyser och vårdammet yr kring det lilla centret i Voikkaa, Kuusankoski. Far och son, Kaino och Jari Lindström dricker kaffe. Den första vårvärmen till ära flyttar man ut ett bord och några stolar till trottoaren. Varje människa som går förbi hälsar på männen vid bordet. Allting borde vara perfekt i det lilla samhället men det är det inte. Ångesten och oron inför fram tiden gräver i maggropen. Känslorna svänger mellan ilska och vanmakt. Det finns ingen rättvisa och ingen logik i det ofattbara som hänt.
I ett enda ögonblick drogs grunden undan för det lilla samhället den 8 mars. Fabriken som varit Voikkaabornas identitet och självklara arbetsplats sedan 1897 stängs i höst. Alla de anställda får gå. Arbetet tar slut.
Samtalet flyter trögt. Efter den första chocken har många för sökt förtränga sanningen. Det är slut. Inget jobb mer. Punkt och slut. Reportrarna har flaxat som lystna korpar kring fabriken och allt fårre vill svara på frågor hur det känns.
Nå, ingenting har ju hänt. Allt fortsätter som tidigare, säger flera av pappersarbetarna jag ringer inför Voikkaaresan.
– Man förtränger vetskapen för att orka, säger Jari Lindström och rör häftigt om i kaffekoppen.
TVÅ GENERATIONER. Många familjer i Voikkaa har jobbat i pappersfabriken i många generationer. Kaino Lindström är pensionär men orolig för de ungas framtid. Sonen Jari Lindström tänker omskola sig. Han kan tänka sig att bli kock, polis, väktare eller politiker. – Jag är bara 41 och frun studerar. Vi kan flytta härifrån. Men hur klarar sig familjerna om båda föräldrarna jobbar på fabriken?
Fabriken var tryggheten
Pappa Kaino berättar gärna Om hur han började som putspojke. Och om hur ungdomar i trakten i mer än hundra år valt ett liv på fabriken.
– Fabriken sålde egnahemshus tomter för en mark. På 60-talet började jag jobba i tre skift och förtjänsterna steg. Fabriken har varit en god husbonde, livet har känts tryggt och sammanhållningen har varit god. Den period i sitt liv han jobbat annanstans minns Kaino Lindström med fasa.
– Tarvavägen byggdes på 60-talet, det var under Kekkonens tid och det var hårt.
Sonen Jari började i sinom tid också på fabriken, utan att riktigt ha planerat det.
– Kompisarna gick alla i fabrikens yrkesskola och jag gick med. Så har det varit i över hundra år och därför är det så svårt att för stå att det är slut. Tankarna snurrar fram och tillbaka och vill inte hitta någon väg framåt. Jag tror att situationen klarnar först i höst då vi får avskeds beskedet i handen. Först då för står alla vad som hänt, säger Jari Lindström.
Totalöverraskning
Självförsöker han vinna över oron genom styrketräning. Lindström sätter sig på sin blå moped och styr kosan mot gymmet i Kuusankoski. Samma väg som första majmarschen brukar gå åker han till Kuusaan Kunto Mecca.
"En ofattbar girighet har spritt sig i samhället. Ingenting tycks längre räcka till, inga vinster är stora nog för aktieägarna."
På gymmet lyfter Lindström 170 kilo om det behövs.
Beskedet att lägga ned hela fabriken kom som en total överraskning för oss alla, säger han efter tyngdlyftningssessionen.
Arbetarna hade under långa tider solidariskt funderat på sparåtgärder, man visste ju att det var si och så med lönsamheten.
I december gav vi vårt förslag till inbesparingar. Ledningen sade att vi gjort ett bra jobb men att det inte räckte till. 10 miljoner euro skulle sparas in. Under de tre följande dagarna gjorde arbetarna ytterligare ett sparprogram. Bland annat skulle alla jobba ett extra skift. Något svar fick de aldrig.
Svaret kom 8.3 och det var att hela fabriken i Voikkaa läggs ned. Plötsligt var inbesparingar inte längre orsaken utan man hade hittat på en ny: överkapacitet. Jag har den uppfattningen att koncernledningen hela tiden pratat skit och ljugit oss rakt upp i synen. Det verkliga beslutet hade gjorts långt tidigare.
-
UPM Kymmene informerade 8.3 om sitt omstrukturerings-program som betyder att 2 950 per soner vid
koncernens fabriker skall bort. Det är den största enskiIda uppsägningen av arbetskraft som skett i Finland. - Bolaget räknar med att om struktureringen sparar 200 miljo ner euro under åren 2006–2008.
- Följande fabriker berörs: Voikkaa där hela fabriken med 670 anställda stängs.
-
Kymi-fabriken i Kuusankoski där
100 personer av 1 200 anställda skall bort. - Tervasaari där 120 av 800 anställda skall bort.
- Jämsänkoski där arbetsstyrkan på 870 skall minskas med 40. Dessutom utlokaliseras tjänster vid olika fabriker. Till exempel i Jakobstad väntas 200 jobb försvinna.
- UPM bildades 1995 då Kymmene, Repola, och Yhtyneet paperi tehtaat slogs ihop. De hade i sin tur bildats av 100 enskilda sågverk och fabriker som tidigare fanns runtom i landet. Det första sågver ket grundades i Finland1870.
- UPM Kymmene hör i dag till världens ledande papperstillverka re. Man har fabriker i åtta länder och sysselsätter 31 000 personer i 22 fabriker.
- Koncernen är listad på börsen i New York och Helsingfors. Då ny heten om omstruktureringarna i Finland kom steg aktiernas värde för att sedan sjunka en del.
Inte bara den totala oviljan att förhandla och söka kompromisser utan också brådskan förvånar arbetarna. På ett halvår skall det som byggts upp under 100 år av slutas. Under det halvåret har alla utomstånde förbjudits tillträde till fabriken, vi kommer inte längre än till porten.
– Det är för att ingen skall se i hur bra skick maskinerna är. Man satsade nytt 1991 och då trodde vi alla att fabriken har en framtid, säger Lindström.
Nytt i Kina
– Och bolaget med överkapacitet har byggt nya fabriker i Kina där arbetskraften är billigare. Vi borde köra några långtradare med arbetsavtal dit ner så att kineserna förstår vad de skall kräva.
De finländska pappersarbetarna är inte fattiga. De är kontroversiella, efter fjolårets långa strejk och eftersom de lyckats trissa uppsina löner rätt bra. Cirka 4 000 i månaden är dubbelt så mycekt som låg avlönade sjukvårdare tjänar. Alla tycker följaktligen inte synd om de sammanlagt tusen UPM anställda på olika orter, som blir arbetslösa i höst. I Voikkaa har facket tagit emot ett mordhot och funderar nu på om det bör polisanmälas.
– Många familjer har det väldigt svårtjust nu, jag fasar för vad som kommer att hända här ännu. Om familjen är stor och båda föräldrarna jobbar på fabriken blir det svårt. De flesta har tagit stora lån, byggt egna hem och litat på att de har jobb till pensionen.
Jari Lindström tar på sig solglasögonen i den klara aprilsolen. Han säger att den finska arbetaren är alldeles för snäll.
– Man lyfter händerna och upprepar dagens mantra: det är globaliseringen. Bakom glohaliseringen är det lätt för vem som helst att gömma sig.
Men Lindström sväljer inte glohaliseringen som orsak till att fabriker måste stängas i Finland.
Ingen vinst stor nog
Lindström är nu så arg att han, som alltid varit politiskt obunden, liksom sin far, tänker välja ett politiskt parti. Hela trakten har traditionelit varit röd, socialde mokrater och kommunister. Minoritetskonununisternas ledare Taisto Sinisalo var ju hemma från Kotka.
– SDP gillar jag inte för man aldrig vet var man har dem, de svänger hit och dit. Samlingspartiet har jag större högaktning för, de står för sitt ord, man vet att de alltid är emot arbetarnas intressen.
Kvar för Lindström att välja mellan är då vänsterförbundet och Timo Soinis missnöjesparti Sannfinländarna. Han har valt Sannfinländarna och då vi tittar litet när mare på karln liknar han faktiskt partiets omskrivna riksdagsman och fullmäktigeledamot Tony Halme. Kroppshyddan, det snaggade håret, ja till och med formen på glasögonbågarna liknar.
– Jag gillar inte allt Halme hål ler på med, försvarar sig Lindström som nog är medveten om likheten.
Dumma stockar
Vi tar en tur till fabriken som är enorm. Utanför är det folktomt. Inga tv-team i dag och inte ens journalisten som dokumenterar så många arbetare som möjligt är här.
Journalisten kom strax efter beskedet i mars och började intervjua och fota i ett tält som han spände upp på parkeringsplatsen.
Inne i fabriken pågår de lagstadgade samarbetsförhandlingarna men ingen tror på något resultat. Lindström pekar ut byggnaden där han jobbar enligt schemat: fyra morgonturer klockan 6–14, en dag ledigt, fyra kvällsturer klockan 14–22, en dag ledigt, fyra natturer från klockan 22–6, fem dagar ledigt. Sommarsemestern är tre veckor.
– Det är hett att jobba där inne. Och svavelsyran är besvärlig, visar Lindström mot stockhögarna som väntar på sin tur. De förs in via ett rör och bakas maskinellt.
Trästockarna är så dumma att de inte vet hur de skall lägga sig, beskriver Lindström som om varje stock var en individ. Ofta ställer sig faktiskt någon stock på tvären och då skall Lindström och hans kamrater in och ställa till rätta igen med handkraft. Flisen som lossnar här pumpas vidare till pappersmaskinen PK 18 där den tillsammans med cellulosa och fyllnadsämnen blir tidningspapper.
– Världens bästa papper, säger de sista arbetarna.
Artikeln publicerades ursprungligen i HBL den 1 maj 2006.