Erdogan vill bli turkisk Putin
AKP:s långa segertåg kan brytas när Turkiet väljer nytt parlament på söndag. AKP kan inte längre sopa golvet med övriga partier och president Erdoğan kan inte heller få den maktfullkomliga roll han siktar på, om prokurdiska HDP klarar sig in i parlamentet.
ISTANBUL Det turkiska parlamentsvalet handlar om sådana som småbarnsmamman Canan Girgin. Hon lever i Gaziosmanpasa, en folklig stadsdel Istanbul. Det är väljare som hon som regeringspartiet AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) måste behålla för att segla vidare som ohotat maktparti – och för att göra de författningsändringar som krävs för att president Recep Tayyip Erdogan ska bli statschef med exekutiv makt, likt en turkisk Putin.
Men för första gången tvekar Canan Girgin om hon ska ge sin röst åt AKP den 7 juni.
–Jag och min man har alltid röstat på AKP. Men nu funderar vi på att byta parti. Min man är arbetslös och får bara korta påhugg numera. Folk som vi blir fattigare medan de rika berikar sig, säger Canan Girgin och kastar ett vakande öga på tvååriga dottern Irem.
Canans bistra syn på Turkiets ekonomi – tidigare AKP:s främsta kort – stämmer överens med den bild som opinionsmätningsinstitutet Konda ger.
–55 procent av väljarna tror att landet har en ekonomisk kris framför sig, avslöjar Kondas chef Bekir Agirdir.
Snabb urbanisering
Under de senaste 30 åren har Turkiet genomgått en väldig urbanisering. Hälften av invånarna har flyttat till någon av republikens storstäder.
– Det är en metropolisering som har förändrat Turkiet i grunden, påpekar Bekir Agirdir.
I tättbebodda stadsdelar med många inflyttade, som Gaziosmanpasa, har AKP haft sin väljarbas sedan sitt första segerval 2002. Men när AKP för fjärde gången söker väljarnas förtroende i ett parlamentsval kan trenden vända.
Utsikterna för Erdogan, tidigare premiärminister i elva år, att få verkställande presidentmakt minskar därmed drastiskt. Tre faktorer påverkar de väljare som är på väg bort från AKP: Missnöjet med ekonomin, flyktingvågen från Syrien och Erdogans ledarstil. Han tvekar aldrig att använda grovt artilleri i retoriken mot sina motståndare.
Men Burak Yilmaz, butiksanställd i en sportaffär i Gaziosmanpasa, håller lojalt fast vid AKP.
– De är helt enkelt bäst, försäkrar den unge försäljaren med Elvisfrisyr.
Grovt språk
Kollegan Feyyaz Sahin, fotbollsfan med kroppsbyggarbringa, tycker dock illa om Erdogans grova språk mot andra partier.
– Han låter som om han fortfarande vore premiärminister, fastän han som president ska stå över partipolitiken. Jag är nationalist och ska rösta på MHP, som jag alltid gör.
I den fashionabla stadsdelen Nisantasi på andra sidan Gyllene hornet träffar vi Umut Karadirek, som jobbar i finanssektorn. Han var aktiv under Geziprotesterna för två år sedan.
– Vi som bär med oss Geziandan vill inte se en partidiktatur. För att förhindra framväxten av en diktatur under Erdogan uppmanar vi väljarna i Nisantasi att rösta på HDP eller MHP.
Det prokurdiska HDP och det turknationalistiska MHP är varandras motpoler. Varför vill han inte övertyga väljarna att rösta på ett tredje alternativ, det sekulära CHP?
– Det beror på valmatematiken. CHP kommer med all säkerhet att få in en kandidat från detta valdistrikt, så det är bättre taktik här att rösta på andra alternativ till AKP.
Nagelbitare
HDP:s partiledare, den karismatiske Selahattin Demirtas, fick 9,6 procent i presidentvalet förra året. Även om många turkiska väljare gillar den kurdiske politikern, är de misstänksamma över hans relationer till det förbjudna PKK.
HDP:s siffror pendlar kring parlamentets hårda tioprocentsspärr. Valvakan kan därmed bli en nagelbitare för både AKP och HDP.
Analytiker som Bekir Agirdir spår att HDP kommer in och att AKP får nöja sig med enkel majoritet. Men vi träffar också missmodiga AKP:are som befarar att partiet tvingas bilda en koalitionsregering.
Inga tunga AKP:are skulle orka lägga skulden för ett ras på Erdogan. Trots att många i regeringspartiet är trötta på hans arrogans och kritiska till hans Syrienpolitik vågar de inte utmana honom. Erdogan har som före detta uppstickare vant sig vid att slå hårt ur underläge. Den attityden har han tagit med sig upp i hierarkin och in i sitt nya presidentpalats på över 1150 rum, en vräkighet som fått många väljare att baxna.
Den som i stället kan ge skulden om AKP:s siffror dalar är Erdogans vapendragare, premiärminister Ahmet Davutoglu.
Bland både fattiga och rika träffar vi väljare som fruktar att AKP kommer att manipulera valet. Samtidigt håller en turkisk frivilligorganisation, Ov ve ötesi (Rösta och efter det), på att utbilda 120 000 valobservatörer.
De frivilliga räcker till att bemanna 60 procent av landets vallokaler. De får en grannlaga uppgift att se till att alla väljare kan lita på att valresultatet är rättvist – även om de inte skulle gilla det i slutändan.