Risk för tjänstemannavälde
Med färre ministrar jobbar regeringen kanske smidigare, men enskilda ministrar riskerar att bli överarbetade. Två ex-ministrar varnar för att det ökar tjänstemännens inflytande.
Visst kan det finnas fördelar också, men riskerna är uppenbara med att slå ihop ministerier och ministerportföljer. Det anser två tidigare ministrar.
– Det är bra att se över organisationen emellanåt, men då ska man utreda för- och nackdelar först, och inte slå ihop bara av ett politiskt infall, säger Jan-Erik Enestam (SFP).
Han lämnade rikspolitiken 2007 efter sammanlagt tolv år som antingen inrikesminister, försvarsminister eller miljöminister. Han säger att han inte riktigt har förstått bestyret att minska på antalet ministrar.
– Jag förstår att det är något som går hem hos den stora allmänheten, men om man dessutom avskaffar de politiska statssekreterarna lägger man en fruktansvärd börda på de enskilda ministrarna.
Den bördan tvingar ministern att delegera en hel del ansvar på tjänstemännen.
– Det finns en uppenbar risk för att tjänstemännens betydelse – tjänstemannaväldet, om man så vill – ökar på bekostnad av den politiska makten, säger han.
Samma risk ser Tuija Brax (Gröna), som var riksdagsledamot i 20 år varav fyra som justitieminister, innan hon lämnade politiken i våras. Hon säger att regeringspartierna kan få svårt att hitta folk behärskar ett riktigt brett arbetsfält.
– Lyckas det inte blir det tjänstemännen som styr, säger hon.
Sparar ingenting
Enestam och Brax är också överens om att färre ministerportföljer inte sparar pengar.
– Den förra regeringens beslut att sänka ministerlönerna med tio procent var jättepopulistiskt, säger Brax.
– Sådana här lösningar sparar mindre pengar än ett räknefel i Finansministeriets budget, säger Enestam.
Han syftar då på tanken att bunta ihop justitieministerns och inrikesministerns uppgifter, en plan Helsingin Sanomat avslöjade i söndags. Tuija Brax dömer ändå inte ut tanken.
– På något sätt borde vi klara av det eftersom Sverige, Norge och Danmark har lyckats, men visst vore det en jättekrävande helhet.
Brax understryker att den blivande ministern måste ha en helhetssyn utan att vara för mycket inrikesminister eller justitieminister. Däremot accepterar hon inte den blivande statsministern Juha Sipiläs (C) käpphäst att slå ihop jord- och skogsbruksfrågorna med miljöfrågorna i ett naturresursministerium.
– Sådant sker inte i Västeuropa. Det är Rysslands modell. Behöver jag säga mer?
"Fel signaler"
Över 55 000 finländare hade undertecknat en protestlista på webben för att rädda Miljöministeriet fastän den överbelastade sajten tidvis låg nere i går. Jan-Erik Enestam har tillsammans med andra tidigare miljöministrar skickat en liknande vädjan till regeringsförhandlarna.
– En fusion vore fel signal till omvärlden. Det skulle tolkas som att vi prioriterar ner miljöfrågorna.
Enestam ser i och för sig en risk också med dagens modell – att andra ministerier struntar i miljöfrågorna så länge de har sitt eget ministerium. Han säger att god förvaltning ska beakta miljön i alla beslut, men:
– Det rimliga är ändå att hävda försiktighetsprincipen.
Enestam tänder inte heller på idén att flytta över biståndsfrågorna från Utrikesministeriet till Arbets- och näringsministeriet.
– Även det skulle ge fel signal, omvärlden skulle tolka det på ett negativt sätt, och det har Finland inte råd med.
Det här med att integrera frågor över ministeriernas sektorgränser ingår i Sipiläs tanke att hela regeringen till en början ska jobba tillsammans i öppet kontorslandskap. Tuija Brax säger att det är viktigt att ministerierna ser varandras behov.
– När riksdagens revisionsutskott behandlade kostnaderna för mögelskador på byggnader var ansvaret fördelat på fem ministerier. Det var så många som hade ansvar att ingen riktigt bar det. Vill regeringen nu bry sig om ungdomarna kanske det är bättre att två eller tre ministrar, och inte sex, har hand om ungdomsfrågorna.
Sammantaget säger Brax att regeringen som helhet kan fungera bättre om den är lite mindre.
– Men jobbet blir verkligt krävande.
Enestam betvivlar ändå att Social- och hälsovårdsministeriet eller Undervisnings- och kulturministeriet kan drivas med en enda minister. Han skulle hellre minska antalet portföljer försiktigt och avskaffa de politiska statssekreterarna.
– Det har uppstått en gråzon där man inte vet vilket statssekreterarnas ansvar är. De fungerar också olika beroende på ministern, säger han.