Den ryska ekonomins sötebrödsdagar är över
Under Vladimir Putins femton år vid makten har honnörsordet varit ekonomisk stabilitet. Lönerna har höjts, ekonomin har växt. I fjol blev det tvärstopp. Nu går lönerna ner, tillväxten är minimal och utsikterna bistra.
– Här har ni vår nya degmaskin! Rysktillverkad. Mycket tystare än den kinesiska som vi hade innan.
Svetlana Mjaskovskaja visar oss runt i den minimala fabriken som består av två kylrum, ett arbetsrum och ett kafferum. Ett tiotal anställda i blå arbetsställ och med klutar på huvudet håller på att avsluta morgonskiftet. Degmaskinen spottar ur sig pelmener, det vill säga små degkuddar fyllda med köttfärs. Arbetarna fångar upp dem med behandskade händer och formar dem till vackra små halvmånar. Sedan placeras de i ett frysrum där temperaturen ligger på minus 30 grader.
– Vi fryser ner dem ordentligt innan de transporteras vidare. Då håller de bäst, säger Svetlana Mjaskovskaja.
Pelmener är en sibirisk rätt som är mycket populär i Ryssland. Större delen av alla frysta pelmener som man kan köpa på ryska varuhus består av halvfabrikat. Svetlana Mjaskovskaja och hennes man Maksim Voronkov var trötta på detta. När köttkonservfabriken de båda jobbade på lades ner 2011 beslöt de att nu fick det bära eller brista.
– Jag sålde min bostad och vi köpte en kinesisk degmaskin för 100 000 rubel (cirka 1 8 00 euro). Till en början var det väldigt svårt att hitta distributionskanaler för våra pelmener. De är lite dyrare än vanliga pelmener eftersom fyllningen är riktig köttfärs utan soja och andra tillsatsämnen. Nu går nästan hela vår produktion till Moskva, säger Svetlana Mjaskovskaja.
I våras blev en ny liten fabriksbyggnad klar. Den ligger på gårdstunet invid parets hus i byn Koljupanovo som ligger utanför Kaluga, cirka 160 kilometer sydväst om Moskva.
Skattereform fick småföretag på knä
Svetlana och Maksim tillhör den grupp medborgare som Putin ofta har hyllat i sina tal, det vill säga små- och medelstora företagare som skapar jobb på landsbygden. När Putin för femton år sedan blev president för Ryssland första gången lovade han att göra livet lättare för företagarna som knäade under ett ok av byråkrati och nyckfull skattelagstiftning.
I dag har situationen inte förbättrats, tvärtom. Enligt Oleg Sjibanov, biträdande professor vid Ryska ekonomiska skolan i Skolkovo, har ungefär 300 000 små- och medelstora företag tvingas stänga i Ryssland sedan en skattereform 2013.
– Den innebar att många småföretag helt enkelt blev olönsamma. För oss ekonomer är det inte alltid lätt att förstå hur ryska staten tänker. Det behövs fler företag och då borde man avreglera, men just nu gör staten tvärtom och skärper kontrollen. Sanktionerna mot västerländska livsmedel är ett exempel. Det finns en mängd olika instanser – sanitära myndigheter, brandsäkerhetsmyndigheter – som gör täta kontroller och, enligt företagarna, ofta ställer orimliga krav, konstaterar Sjibanov.
Restaurangbranschen tappar
Också restaurangbranschen är utsatt för den här formen av kontroller och lagstiftning som ständigt ändras. Under de senaste femton åren har antalet restauranger bokstavligen exploderat i Moskva. Efter att krisen slog till har hundratals stängt ner på grund av att kunderna har försvunnit och priserna på råvaror stigit i höjden. Jelena Rakova, vd för Table talk som äger flera olika restaurangkedjor i den ryska huvudstaden, säger att det framför allt gäller att anpassa sig.
– Somliga rätter har vi fått avlägsna från menyn, till exempel sniglar. I stället hittar vi på nya. Vi har också hittat ryska producenter för till exempel ankkött. Även om antalet kunder har gått ner med ungefär fem procent så har vi inte stängt en enda restaurang. Vi är beredda att jobba med lite lägre inkomster under den här perioden eftersom vi är optimister. Det går alltid att hitta på sätt att utnyttja krisen, säger hon.
Table talk äger bland annat restaurangkedjan Jean-Jacques som är en av Moskvas populäraste. Den fungerar som en fransk bistro med förmånliga priser. Det är uttryckligen lågprisalternativen som bäst har klarat krisen inom de flesta branscher i Ryssland.
Råvaruberoendet är kvar
Under Putins femton år har den ryska ekonomin inte diversifierats, trots att det var ett av Putins stora löften då han tillträdde första gången år 2000. Då var oljepriset mellan 20 och 30 dollar per fat och den ryska statskassan var nästan tom. Därefter steg oljepriset brant – som högst låg det på nästan 150 dollar 2007. Putin betalade av den ryska statsskulden i förväg, förenklade skattesystemet och införde en plattskatt på 13 procent för alla. Den som i praktiken ledde reformerna var hans internationellt mycket uppskattade finansminister Aleksej Kudrin, som flera gånger utsågs till världens bästa finansminister tack vare sin försiktiga och väl avvägda politik.
– Vi hade en stadig tillväxt under Putins första år vid makten på mellan 4 och 5 procent. Den ökade hela tiden, och mellan 2006 och 2008 var tillväxten uppe i 8 procent. Sedan kom den ekonomiska krisen 2008, men den kan inte jämföras med dagens eftersom Ryssland då hade tillgång till den internationella finansmarknaden. Tillväxten kom i gång igen rätt fort, även om den inte var lika snabb – mellan 2010 och 2011 var den drygt 4 procent, konstaterar ekonomen Oleg Sjibanov.
Redan 2012 föll tillväxten till 3 procent. De huvudsakliga orsakerna är sänkta oljepriser och kraftigt minskade utländska investeringar. Även om de västliga sanktionerna och den politiska isoleringen av Ryssland har skyndat på utvecklingen började alltså krisen redan tidigare, påminner Sjibanov.
Höjda löner, svag produktivitet
– Lönerna i Ryssland har höjts under hela Putins presidentperiod ända fram till 2014, men produktiviteten har inte ökat i samma takt. Rysslands bnp per capita är nu 24 000 dollar, vilket innebär att Ryssland inte längre kan anses tillhöra de så kallade emerging utan snarare less developed countries. I praktiken är vårt bnp per capita så pass högt i dag att det inte längre finns rum för stark tillväxt.
Därför, säger Sjibanov, är Rysslands internationella isolering också ett mycket större problem än tidigare.
– Det naturliga sättet att komma ur den här krisen skulle vara att ta lån utomlands och få in utländska investeringar. Men nu är ryska företag avskurna från västliga kreditgivare. Premiärminister Dmitrij Medvedev sade nyligen att Ryssland behöver investeringar och att lagstiftningen måste förenklas. Men samtidigt går lagstiftningen åt motsatt håll. Vi har till exempel ett nytt lagförslag att företag ska kunna dras inför rätta för skattebrott utan att skatteverket självt har bekräftat att något brott har skett. Än så länge är detta bara ett förslag och det verkar pågå en kamp mellan hökfalangen och de liberala inom Kreml. Det är oklart hur den slutar, säger Sjibanov.
Under 2014 växte Rysslands bnp med 0,6 procent. I år beräknas bnp krympa med mellan 2 och 4 procent och därpå följande år med 1 procent, enligt Sjibanov.
Offentlig kritik mot Putin
Den hyllade finansministern Aleksej Kudrin fick sparken 2011 eftersom han vägrade godkänna de ökade satsningarna på socialbidrag och upprustning. Sedan dess har han upprepade gånger kritiserat Putins ekonomiska politik offentligt, senast i presidentens ring in-show för några veckor sedan där Kudrin ställde frågan hur det är möjligt att Ryssland tidigare har klarat sig utmärkt ekonomiskt trots att oljepriset har varit ännu lägre än i dag.
– Kudrin vet vad han talar om. Det mesta tyder på att den här situationen kommer att fortsätta. Oljepriset förblir troligen på en nivå mellan 50 och 70 dollar per fat och de västliga sanktionerna kommer inte att försvinna, snarare stärkas. Ryskt kapital som har placerats offshore är inte på väg tillbaka, tvärtom, säger Sjibanov.
Kapitalflykten från Ryssland accelererar. Enligt ryska centralbanken har 32,6 miljarder dollar lämnat landet under det här årets första kvartal. I fjol utgjorde den sammanlagda kapitalflykten drygt 154 miljarder dollar, vilket är den högsta siffran sedan 1994.
Uppåt för inhemska livsmedel
En fördel har Kreml dock uppnått med importförbudet mot västliga livsmedel: den inhemska livsmedelsproduktionen har ökat. Till exempel tillverkningen av ost har växt med 35 procent och av konserverade grönsaker med hisnande 47 procent. Samtidigt är problemet att den inhemska produktionen fortfarande är alldeles för liten, säger Jevgenij Sjtjepin som är pr-ansvarig på livsmedelskedjan Vkusvill.
– Det finns inte tillräckligt med mjölkgårdar och mejerier för att möta efterfrågan av till exempel färsk mjölk med kort hållbarhetstid. Vi är ständigt på jakt efter nya producenter, konstaterar Sjtjepin.
Vkusvill driver en kedja av små livsmedelsbutiker i Moskva. De säljer matvaror av hög kvalitet utan tillsatsämnen, bland annat mejerivaror, kött och grönsaker. Pelmenerna från Svetlana Mjaskovskajas lilla fabrik utanför Kaluga ingår i deras sortiment.
Det ryska jordbruket har fortfarande inte hämtat sig sedan Sovjetunionens fall. Under hela 1990- och 2000-talet har varuhus och detaljhandlar hellre satsat på importvaror – dels för att utländska varor fortfarande har en större prestige i Ryssland, dels eftersom distributionskanalerna och logistiken är så dåligt utvecklade. Ryska jordbrukare har inte kunnat finansiera stora satsningar, de har haft svårt att få arbetskraft och framför allt svårt att få varorna att hitta fram till sina köpare.
Det svåra är att sälja
– Alla våra producenter säger samma sak. Det svåra är inte att tillverka och producera. Det svåra är att sälja. När vi började sälja färsk mjölk med kort hållbarhetstid 2009 var vi i praktiken ensamma på marknaden i Moskva. Det enda alternativet om man ville ha färska mejerivaror var torget, konstaterar Sjtjepin.
Under de senaste åren har företaget Vkusvill växt med hisnande fart. Från fyra butiker i Moskva vid öppningsåret 2009 har företaget i dag drygt trehundra. På frågan om de västliga sanktionerna har varit en fördel för Vkusvill skakar Sjtjepin på huvudet.
– Sanktionerna spelar ingen roll för oss eftersom efterfrågan är så stor i alla fall. Till och med i år har vi växt med 10 procent i jämförelse med fjolåret, trots att konsumenterna har mindre pengar att röra sig med. Nu jobbar vi med en producent som ska börja tillverka mozzarellaost utanför Moskva. Vi drömmer om att erbjuda ett stort gastronomiskt urval för våra kunder, mycket större än i dag. Men det går inte så länge producenterna är för få.
Mejeribranschen en potential
I byn Kozelsk ett trettiotal kilometer söder om Kaluga ligger den splitternya mjölkgården Duminitjskij molzavod med 1 500 mjölkkor av holstein-frisisk ras. Samtliga har importerats från USA och Slovakien.
– Det finns inte mjölkkor i sådana volymer i Ryssland, man måste importera dem om man ska starta nytt här. Mejeribranschen har en enorm potential – Ryssland är fortfarande tvunget att importera 35 procent av sina mejerivaror. Allt vi producerar får vi sålt på en gång. Vi planerar att utvidga till 2 400 kor, säger den israeliska konsulten Peleg Cohen som visar oss runt på den två år gamla mjölkgården.
Korna mjölkas av robotar och bär på halsband med chips där deras foderransoner är inprogrammerade. De nyfödda kalvarna placeras under värmelampor. Gödseln omvandlas till torv eller sprids på åkrarna där man odlar gräs till hö och ensilage som korna sedan matas med. Allt fungerar precis som på vilken toppmodern mjölkgård som helst i väst – med ett undantag.
– Vi har inte fått lön på två månader. Det är enda problemet med att jobba här, säger Pavel Galkin som håller på att flaskmata en nyfödd kalv med råmjölk.
Hur är det möjligt att en framgångsrik mjölkgård inte har råd att betala ut löner i tid?
– Det är ett typiskt problem i Ryssland där ägarna aldrig sparar pengar för kommande behov. Nu under våren har vi höga utgifter för till exempel bränsle, utsäde och växtgifter då åkrarna ska odlas. Det visste man i förväg, ändå har man inte avsatt några pengar för det. Man tar hellre ut vinsten genast och struntar i att pengarna kan behövas senare, säger Peleg Cohen.
Svetlana Mjaskovskaja på den lilla pelmenfabriken ett tiotal kilometer därifrån gör tvärtom.
– Under början av året hade vi inga beställningar alls. Men vi fortsatte betala ut löner till våra anställda därför att vi inte vill förlora dem. Man måste vara beredd att ta risker för att hålla kvar anställda som man litar på, säger Mjaskovskaja.
Hon anser inte att byråkratin och korruptionen som är ryska företagares ständiga gissel är Putins fel.
– Vi är stolta över vår president. Dagens situation är ingenting om man jämför med nittiotalet. Precis som vi inte kan lämna vår fabrik – då blir det kaos – kan Putin inte lämna Ryssland.