Sipilä ska försöka undvika mardrömmen från 2011
Nu är ambitionen hög att de utdragna, misstänksamma och uppslitande regeringsförhandlingarna 2011 inte ska upprepas. Regeringsprogrammet ska bli kort. I stället får vi vänta till hösten på de konkreta åtgärderna.
I flera års tid har det beretts en plan för hur regeringen ska bildas och kunna arbeta på ett sätt som är ens någorlunda i klack med den effektivitet som förväntas av resten av landet.
Struntet ska bort, regeringsprogrammet ska krympa avsevärt från de 140 sidor som Jyrki Katainens regering producerade – och hör och häpna, snart ska vänster hand veta vad höger hand gör.
Åtminstone om det går som regeringskansliet hoppas.
Där har man redan före valet sparrat riksdagspartierna i hur de ska bete sig. Det är därför partierna presenterat något de kallar strategiska regeringsprogram, och dessa kortfattade, grovhuggna program som ska jämkas ihop nu.
Någon lunta på 140 sidor får Juha Sipilä och hans utvalda alltså inte producera. Målet är att partierna i den kommande regeringsbasen först ska enas om en handfull centrala frågor, helst inte fler än fem.
Hur det ska lyckas är en annan femma. Speciellt om Sipilä faktiskt tänkt dra in också arbetsmarknadsparterna i ett "samhällsavtal" redan under de kommande veckorna, ett projekt han inte preciserat vad det innebär. Hittills har regeringsförhandlingarna i Ständerhuset gått till så att ett antal arbetsgrupper sitter och jobbar på sina egna bitar. Texterna flödar, och ju mer misstänksamma partierna är mot varandra, desto mer fraser ska petas in, vilket vi fick bevittna senast.
Problemet med Katainens regeringsprogram var inte bara mängden mål som skrevs in – flera hundra stycken – utan också att misstron ledde till att sådant som inte fanns i programmet var svårt att genomföra.
Dessutom innehöll luntan blomsterspråk. I programmet finns fraser om att man "månar om medborgarorganisationernas frivilligarbete för barn, unga och gamla" och att "regeringen värnar om kulturhistoriskt värdefulla byggnader".
Alla som någon gång varit med i en förening känner igen dilemmat. Ni vet, man ska skriva en verksamhetsplan, och så säger nån att vi "måste måna om grupp A", och en annan fyller i att vi också "måste nämna B och C". Till sist har man ett papper där man nämner allt och alla från A till Ö, ingen glömd.
Om regeringsprogrammet ska bli kortare kommer allt inte att kunna omnämnas längre.
I stället flyttas en stor del av arbetet till augusti. Då ska regeringen inte bara bända ihop budgeten utan också en konkret handlingsplan. Det är då detaljerna träder fram för väljarna – fyra månader efter val.
Sarkastiskt kunde man säga att det ser ut som om förhandlingspinan bara dras ut över sommaren, eller att man skjuter framåt en del av striderna. En bedömare kallar det för en "politisk självmordsautomat" – att självmant placera ut minorna framför sig. Alternativet skulle vara att regeringen har extensiva gemensamma tolkningar också på det mest kortfattade regeringsprogrammet, varvid det blir lika långt som brett. Men det finns tjänstemän inom regeringen som – minst lika sarkastiskt – poängterar att den senaste regeringen drog ut förhandlingspinan i fyra år, att hela perioden var en enda lång förhandling. Det är också en bra poäng.
För att det inte ska bli så igen finns egentligen inga garantier inbyggda i det nya systemet heller. Det enda som kan påverka regeringens funktionsduglighet dramatiskt är om den består av partier som inte spelar mot varandra, misstänker varandra eller kör in dolkar här och där. Att Juha Sipilä nämner förtroende som det viktigaste kriteriet för regeringsbildning är inget överraskande.
EU har bestämt att regeringarna hädanefter måste basera sina program på oberoende prognoser, och också att detta oberoende prognosinstitut än Finansministeriet. Finansministeriet har i sin tur försökt minimera risken att partierna sitter och väljer mellan räknesätt som faller dem i smaken. Olika finansinstitut har i förväg jämkat sina räknesätt för att bli jämförbara, sorterat bort päron ur äppelkorgarna.
Det finns både fördelar och risker med att regeringens ekonomiska bassiffror är mer tjänstemannastyrda än förr.
Fördelen är att partierna inte kan välja att "rösta på" de prognosmakare som ligger närmast det egna partiet, och inte heller frisera prognoserna så att det passar den egna politiken.
Risken ligger i att statliga prognosmakare inte heller är någon ö. Finansministeriet är inte felfritt, och naturligtvis inte helt oberoende av omvärlden. Därför behövs den ekonomiska debatten inte mindre, utan mer, i fortsättningen. Den senaste regeringen hade en tendens att vilja klä sin politik i absoluta sanningar, men det finns alltid motstridiga tolkningar också mellan ekonomer.