”Det är som att bo på olika poler”
Marina Jefremova är ukrainska. I nästan trettio år har hon bott i Ryssland. Nu vågar hon inte längre besöka sitt gamla hemland – och hennes mamma vill inte längre komma och hälsa på.
– Jag är född i Kiev, men här försmäktar jag i provinsen. När vi skaffade geten fick jag läsa på nätet hur den ska mjölkas!
Marina Jefremova öppnar dörren till fähuset. En vit get bräker ivrigt, den har hört på långt håll att vi är på väg. Marina lägger hö i krubban och geten skuttar behändigt upp på mjölkbordet och börjar tugga i sig medan Marina tar tag i spenarna. Det syns att hon fortfarande är en ovan mjölkerska och hon skrattar hjärtligt åt sig själv.
– Egentligen kan jag inte mjölka. Men jag gör så gott jag kan. När jag under ett besök i Kiev talade om för mina vänner att vi skulle flytta ut på landet skojade de att de skulle låta spärra in mig, så att jag inte skulle kunna återvända till Ryssland.
Marina Jefremova flyttade till Moskva i slutet av 1980-talet och har sedan dess jobbat som skolpsykolog.
– Jag fascinerades av rytmen i Moskva och ville helt enkelt bo där. År 1990 träffade jag Jevgenij, fyra år senare gifte vi oss. När han blev präst flyttade vi till Pereslavl (140 kilometer nordost om Moskva). Egentligen är det för provinsiellt för mig, men det är min mans arbete som avgör.
Längtar efter Ukrainas somra
Mest saknar Jefremova Kievs långa, heta somrar.
– Sommaren här utanför Moskva är högst tre månader lång. I Kiev är den fem månader.
I alla år har Marina Jefremova regelbundet besökt sina vänner och sin mamma i Kiev. Hennes svärfar bor i Rivne i västra Ukraina, där han pensionerade sig efter att ha varit sovjetisk yrkesmilitär. Han är gammal och sjuk och de är oroliga för honom. Det har gått tre år sedan de sågs sist.
– Jag vågar inte resa till Ukraina sedan kriget bröt ut, framför allt inte till västra Ukraina. Jag litar inte på att lagen längre gäller mig. Jag kan ukrainska men jag är ryskspråkig och om barnen eller jag skulle råka ut för problem är jag inte säker på att vi skulle få hjälp, säger Marina Jefremova.
Jag säger till henne att jag har varit i Kiev många gånger både under och efter Majdandemonstrationerna och det inte är några som helst problem att tala ryska där. Men hon svarar att hon inte vågar riskera något.
– Mamma och jag har beslutat att vi inte längre diskuterar politik. Det är som om jag skulle befinna mig på nordpolen och hon på sydpolen. Vi förstår inte längre varandra. Det enda vi kan vara överens om är att vi har vår propaganda och de har deras.
Vägrar komma till Ryssland
I år vill Marinas mamma inte komma och hälsa på sin dotter i Pereslavl. Det gör henne ledsen och betryckt.
– Vi har bjudit hit mamma över helgen kring Segerdagen (firandet av andra världskrigets slut den 9 maj), men hon säger att hon inte vågar komma. Det går nämligen ett rykte i Kiev om att Ryssland tänker anfalla med full kraft just då. Vad ska jag säga? Det går ju inte att ta sådant på allvar! Men mammas och min uppfattning av vad som håller på att ske är som natt och dag. Hon brukar också skoja och säga: Varför skulle jag lämna en europeisk huvudstad för att komma till er ryska vischa? Det uttrycket använde hon inte förr.
Marina och Jevgenij Jefremov har sex barn – äldsta dottern Marija är 26 år gammal, minstingen Ksenija bara 4. De yngsta har inte längre någon levande kontakt med Ukraina, säger hon.
– De äldsta kommer ihåg våra resor men de yngsta minns ingenting. Vi brukade resa till Ukraina varje år, sist var vi där för tre år sedan. Nu har jag ingen aning om när det blir nästa gång.
Saknar Kiev
Hennes man Jevgenij Jefremov sörjer Kiev, en stad som tilltalar honom på ett djupare plan än Moskva.
– Jag känner mig som hemma när jag besöker Kiev. För mig är det världens vackraste stad, äldre och mer utsökt än Moskva. Jag tycker det är konstgjort att dela upp ryssar och ukrainare i två olika folk. Vi har ju otvivelaktigt gemensamma rötter. Det stora problemet är att nationalisterna i västra Ukraina har tagit över.
Jag frågar om inte problemet också är att Ryssland till exempel har annekterat Krimhalvön. Marina Jefremova suckar.
– Moraliskt var det rätt därför att Krim är ryskt. Men det är klart att Ukraina inte kunde acceptera det. När det gäller kriget i östra Ukraina vet jag inte vad jag ska tycka. Allt är så rörigt, man vet inte vad som är sant och vad som inte är det.
Marina och Jevgenij har växt upp under sovjettiden. De har fortfarande svårt att vänja sig vid att Ryssland och Ukraina är två olika länder, något som är självklart för dem som har vuxit upp i det självständiga Ukraina.
– Dagens unga generation i Ukraina har förlorat känslan av broderskap med Ryssland. Under sovjettiden fostrades vi till att alla folk skulle vara bröder. Jevgenij och jag har inte grälat en enda gång om konflikten i Ukraina. Vi tycker båda att den är konstgjord.
Många anser att sovjettidens så kallade druzjba narodov, vänskap mellan folken, också var konstgjord.
– Det är sant att det fanns en officiell ideologi. Men ingen kan förneka hur starka, helt konkreta band det finns mellan Ryssland och Ukraina, hur många som har släktingar och vänner på andra sidan gränsen. Jag har ingen åsikt om huruvida sovjetideologin var bra eller dålig, men den var åtminstone bättre än det som pågår nu! När släktingar inte ens kan tala med varandra längre! utbrister Marina Jefremova.
Fotografen Oksana Jusjko, som själv är från Charkiv, sticker in att hon som ryskspråkig ukrainare nyligen besökte Lviv i västra Ukraina.
– Du kan åka dit utan att vara rädd. Det lovar jag dig, säger Oksana.
Marina Jefremova tittar ner.
– Skräck är något som är svårt att bli av med. Den har satt sig hos mig. Men jag ska tänka på vad du sade, säger hon.
Sedan tittar hon på mig.
– Anna-Lena, kan vi byta ämne? Nu klarar jag inte mer.