Soini utropade sig till segrare
En förutspådd förlust med ett mandat bekom inte Timo Soini som utropade sig till valets segrare inför jublande anhängare.
När Timo Soini vid 23-tiden anlände till Ostrobotnia för att ta emot fotfolkets hyllningar och tacka alla som bidragit till valresultatet hade stämningen varit på topp redan en längre tid.
En timme tidigare gick Sannfinländarna förbi Samlingspartiet som näststörsta parti. Då började festen. Men Timo Soini mindes vilken stämningen hade varit tre timmar tidigare då han lämnade valvakan.
– Jag såg många bleka ansikten då, men vi har visat att ett val ska föras till slutet. Riksdagsval är som trav, sade Soini och gjorde en jämförelse i travtermer som en icke insatt omöjligt kunde förstå.
– Vi har visat att vi behövs. Vi har visat att varje röst måste erövras, och att varje röst räknas. I dag ska vi fira och tacka dem som tackas bör. För i dag har vi lönedag.
När Soini tackade de anhöriga och berättade om sin långa resa som partiordförande fram till sin andra "jytky" tårades ögonen och han måste svälja några gånger.
Sedan blickade han framåt till kommande regeringsförhandlingar.
– Vi kommer att gå till förhandlingarna med huvudet kallt och fötterna på jorden. Vi kommer att försvara vårt program. Men det är i morgon, i dag ska vi "jytkyttä".
Det innebar att anhängarna taktfast ropade "jytky, jytky".
Innan Soini kungjorde valsegern hade anhängarna haft en lång kväll då de svävat mellan hopp och förtvivlan.
Allting började så illa, länge såg det ut som om Sannfinländarna inte kunde undvika den förhatliga fjärde platsen efter Samlingspartiet och SDP.
Men långsamt svängde det. Mandat för mandat kröp man närmare SDP och förbi. Redan då tyckte många att kvällen var räddad, man beställde in öl i kopiösa mängder och jublade.
Men uppgången bara fortsatte Och en kvart över tio var Sannfinländarna plötsligt jämsides med Samlingspartiet på 38 mandat. En stund senare var man före då samlingspartiet dalade.
Det var då fönsterrutorna sattes på prövning. Liksom Ostrobotnias personal som nu måste överge ölkranarna och börja bära in skumvin i stora mängder.
Spelar det någon roll om man blir tvåa eller fyra, vice ordförande Jussi Niinistö?
– Om vi har ett eller två mandat mer eller mindre än Samlingspartiet och SDP spelar ingen roll i regeringsförhandlingarna. Men det här är en mental sak, den som blir fjärde är en förlorare och det vill ingen vara.
Markku Saarikangas, kandidat i Helsingfors, var mycket nöjd. Han ställde upp för första gången, och accepterade kandidaturen först i februari efter en månads betänketid.
– Att driva kampanj var en fin upplevelse. Jag har stortrivats ute bland folk. Nu vill jag fortsätta och kandidera också kommunalvalet.
– Det bästa är att vi nu har etablerat oss som ett av fyra stora partier. Tidigare sade man att segern 2011 var en engångsföreteelse, att vi snart är nere på samma nivå som vänstern och De gröna. Nu måste man ta oss på allvar, vi har kommit för att stanna.
En annan kandidat i huvudstaden, Marika Sorja som är barndagvårdare i Forsby svenska dagis, var under början av kvällen besviken, men blev desto gladare ju längre kvällen led.
Också Sorja var för första gången kandidat i ett val. Från tidigare har hon varit aktiv i Mannerheims barnskyddsförbund och Rosa bandet. Steget till politiken var naturligt.
– Jag kände att Sannfinländarna var rätt parti för mig. Jag håller inte med om allt, men när det gäller invandring, god och mänsklig vård för alla och programmet för att få fart på ekonomin så står jag bakom partiet.
– När det gäller åsikter om vem som får gifta sig med vem så tycker jag att politikerna inte ska blanda sig i det som händer i folks sovrum.