Nylander kan inte rädda bybutiken
– Tyvärr kan inte riksdagen rädda er bybutik. Det måste ni göra själva. Handla i den, säger Mikaela Nylander utanför den lokala butiken i Liljendal. Anhängarna som kommit för att träffa sin egen riksdagsledamot nickar förståelsefullt.
LILJENDAL Det är måndag eftermiddag och solen tittar fram bakom molnbankarna. På parkeringsplatsen utanför bybutiken i Liljendal fyller Sten Lindgren ballonger med gas medan Kristina Lindfors plockar fram kaffetermos och småbröd.
Han är ordförande för SFP i Mörskom, hon för SFP i Liljendal.
– Vi brukar ordna gemensamma tillställningar. Vi är så få i var sin by att det lönar sig att gå samman, förklarar Sten Lindgren men måste snabbt ägna sig åt ballongerna på heltid för ryktet har nått de lokala tonåringarna om jippot. De ställer sig i kö efter en SFP-ballong.
Mikaela Nylander anländer i sin klargula valbil, en VW-bubbla. Efter henne dyker fyra andra kandidater upp: Niklas Andersson, Otto Andersson, Stina Lindgård och Cosmo Mether. Alla är iklädda SFP:s blå valjackor, utom Mikaela Nylander. Som enda riksdagsledamot i sällskapet skiljer hon sig från mängden i en röd dunjacka.
– Den här är varmare. Jag hade SFP-jackan på mig en dag och frös som en hund, förklarar Nylander.
Denna dag har hon inlett i Isnäs. Efter Liljendal ska hon också hinna till Forsby och Lovisa innan hon sätter punkt för dagen.
Mobilt laboratorium
I Liljendal vill väljarna tala om lokala frågor. Ingeborg Dahlström och Nils Lindström oroar sig för bybutikens framtid. Mikaela Nylander svarar att riksdagen kan påverka frågor som till exempel hälsovård, men inte butikens fortlevnad.
– Det är bara ni själva som kan påverka den saken genom att handla i butiken.
För övrigt är invånarna i Liljendal nöjda. Trots kommunsammanslagning fungerar hälsovården bra med ett veckobesök då till och med ett mobilt laboratorium rullar in i byn. Skola, dagis och bibliotek har man kvar förklarar invånarna stolta.
När SFP:arna möter sina anhängare i Liljendal finns ingen risk för gräl och konflikt. Det är idel glada miner. Östnyland är Nylanders hemmaplan, här litar man på henne.
– I de små byarna som Isnäs och Liljendal vill folk tala om helt andra saker än i städerna, säger Nylander.
Från Hangö till Borgå säger hon sig märka ett sug efter SFP bland finskspråkiga.
– Det är främst sådana som alltid säger sig ha röstat borgerligt som nu kommer fram för att diskutera. De söker ett alternativ och överväger att för första gången rösta på SFP.
Missnöjda samlingspartister?
– De säger det inte öppet, men min tippning är att många är det.
Vilka frågor intresserar väljarna?
– Det varierar mycket. I många val finns det någon fråga som blir den centrala, så icke nu. Folk vill diskutera allt från hälsovård och äldreomsorg till sysselsättning och säkerhetspolitik. Det märkliga är att de svenska frågorna helt hamnat i bakgrunden, inte ens omröstningen om den obligatoriska svenskan i riksdagen engagerar folk.
Vad kan du lova?
– Jag svarar att det inte finns enkla lösningar på problemen. Staten kan skapa förutsättningar för ett uppsving, men staten kan inte själv skapa nya jobb. Jag profilerar mig med att understryka vikten av utbildning, att vi inte skär ner i skolorna.
SFP har suttit i regeringen som nu betraktas som misslyckad. Får du mycket kritik för det?
– Jag var beredd på att försvara nedskärningarna som regeringen blev tvungen att göra. Jag var beredd på skarp kritik, men den har uteblivit. Folk tycks förstå att vi inte hade något alternativ.
– En annan sak är att folk är kritiska mot att regeringen fick så litet till stånd. På den punkten kan jag bara hålla med och försäkra att vi i SFP själva är lika besvikna på att vi misslyckades med att genomdriva många stora reformer.
Klockan närmar sig tre och det är dags för SFP:arna att dra vidare till nästa torgmöte i Forsby.
Kristina Lindfors räknar att hon serverat cirka 50 kaffemuggar. Sten Lindgren konstaterar missnöjt att de röda ballongerna är slut, medan han har många vita kvar i lager.
– Det är alltid samma sak, ungdomarna vill bara ha av de röda.