Fortsatt tvist om folkmordet på armenierna
De massakrerades, hängdes, halshöggs och fick marschera tills de dog av törst. De som överlevde deporterades. Under våren är det 100 år sedan folkmordet inleddes på armenierna och de andra kristna minoriteterna i det osmanska riket, dagens Turkiet.
Det osmanska riket, som en gång brett ut sig över hela Nordafrika, Mellanöstern och sydöstra Europa, hade alltid varit en multietnisk och multireligiös statsbildning. Riket styrdes av turkarna men de var bara ett av många folk i riket.
Våren 1915 tog allt detta slut. I februari avväpnades alla armenier inom armén och 24 april greps 250 armeniska ledare i rikets huvudstad Konstantinopel, dagens Istanbul.
I maj började mördandet på allvar. De vuxna männen arkebuserades, kvinnorna och barnen tvingades ut på dödsmarscher i öknen i nuvarande Syrien.
– Det var en utplåningspolitik som går att jämföra med nazisternas politik mot judar, romer och andra icke önskvärda element, säger Kristian Gerner, professor emeritus i historia vid Lunds universitet.
Sverige anser att det som skedde var ett folkmord, Finland har inte officiellt tagit den ståndpunkten.
2,5 miljoner döda
Gerner är medförfattare till boken Folkmordens historia. I boken intar dödandet i Osmanska riket en speciell position.
– Det är arketypen för folkmord i modern tid, säger han.
Det hela brukar normalt kallas det armeniska folkmordet, delvis som en följd av att armenierna utvecklat en mycket stark minneskultur.
– Men ett mer korrekt ord vore det kristna folkmordet, eftersom det riktade sig mot alla kristna minoriteter, även greker och assyrier, säger Gerner.
Totalt dödades runt 2,5 miljoner människor, de flesta 1915, strax efter Osmanska rikets inträde i första världskriget. Men mördandet fortsatte i mindre skala ända fram till 1923.
Totalt beräknas 1,5 miljoner armenier, cirka 700 000 greker och 300 000 assyrier ha dödats. Dessutom deporterades 1,1 miljoner greker från landet.
Kristendomen utplånad
Före rensningen var cirka 20 procent av befolkningen i riket kristen. I dag utgör de kristna 0,2 procent av Turkiets befolkning.
Armenierna, som levt i området många århundraden innan turkarna kom dit, försvann för gott från sitt egentliga hemland. Grekerna, vars kultur präglat regionen i över 3 000 år, var plötsligt borta.
Få folkrensningar tros ha varit lika fullständiga.
Frågan är hur det hela var möjligt. Vad utlöste dödandet?
I dagens Turkiet hävdar man från officiellt håll att massakrerna och dödstalen har överdrivits och inte kan klassas som folkmord eftersom det inte rörde sig om planerade våldsdåd.
Men de flesta forskare hävdar motsatsen – och en majoritet lutar åt att orsaken, åtminstone delvis, var den osmanska statens sönderfall. Sedan 1700-talet hade riket krympt dramatiskt och halkat långt efter de avancerade europeiska stormakterna.
Som en lösning på krisen lanserades en renodlad turkisk nationalism. Bakom idén stod framför allt den så kallade ungturkiska rörelsen under ledning av Enver Pascha.
Ödesdigert beslut
Ungturkarna styrde landet med järnhand från 1913. Nationalismen sågs som räddningen för landet – men den innebar också att de kristna minoriteterna började betraktas som farliga främlingar.
Situationen blev akut när Enver och hans män i slutet av 1914 drog in landet i första världskriget på Tysklands sida. Det innebar att den turkiska armén måste slåss på flera fronter mot de långt starkare fiendemakterna Ryssland, Storbritannien och Frankrike.
I längden blev detta ödesdigert, och för armenierna, grekerna och assyrierna innebar det en dödsdom.
– De kristna sågs som ett akut hot mot det nationalistiska projektet. De uppfattades som potentiella femtekolonnare som måste bort, säger Gerner.
– Första världskriget skapade de våldsamma motsättningarna som utlöste folkmordet. Utan kriget hade det förmodligen inte ägt rum.