Analys: Det luktar rödmylla på långt håll
Vi utgår från att Centern blir största parti och Juha Sipilä statsminister. Det är slaget om andraplatsen som gör riksdagsvalet till en nagelbitare. Den kampen blir också högst avgörande för regeringsbasen.
Vi hörde oss för hos personer med insyn i det strategiska tänkandet i både större och mindre partier. Bakgrundskrafterna resonerar sig fram till att Centern tillsammans med Socialdemokraterna och Sannfinländarna utgör den mest sannolika regeringsbasen. Den kan kompletteras av ett mindre parti. Som en av våra källor säger:
– Det luktar rödmylla på långt håll.
Det finns två andra huvudsakliga scenarier; en rödmyllebas utan sannfinländare och en borgerlig eller snarare konservativ regering. Olika varianter av de tre scenarierna skildras med karikatyrerna här intill.
Att fråga partiledarna om regeringsbas kort före valet är lönlöst. De hänvisar till självklarheter som att "valresultatet avgör" och att "ingen är utesluten på förhand". Ändå smids det planer på hur regeringen, under diverse förutsättningar, kunde se ut. Vi försöker bena ut dem.
Saml behöver marginal
Det största partiet får statsministerposten, och inget rubbar Centern. Sedan är det i princip öppet för de sju andra i alla kombinationer, men inte i praktiken. Visa av fyra års äventyr utgå vi från att Samlingspartiet och SDP inte sitter i samma regering på ett bra tag.
Sipilä gav en vink om logiken i långfredagens tidning. Han sade att regeringen inte behöver byggas enligt partiernas storleksordning. Kampen om andraplatsen förväntas bli hård (Yles marsmätning placerade SDP, Samlingspartiet och Sannfinländarna inom 1,6 procentenheter då felmarginalen gick på plus/minus 1,5 procentenheter, och med en exceptionellt stor andel osäkra).
Vi utgår från att Sipilä inte kan förbise valets tvåa, men däremot kan tvåan tacka nej, i synnerhet om den råkar vara Samlingspartiet, och om andraplatsen inte är klockren.
Vi bedömer att Samlingspartiet bör komma tvåa och ligga minst 2–3 procentenheter före trean för att gå med i regeringen.
Det är förvisso fullt möjligt – Samlingspartiets väljare brukar rösta pliktskyldigt även då partiordföranden inte är populär. SDP riskerar dessutom att tappa mandat på valkretsreformen även om dess procentuella väljarstöd vore intakt. Sannfinländarnas gissel är att deras sympatisörer riskerar att strunta i valet.
Sannolikt är det ändå inte. Också om Samlingspartiet kommer tvåa finns en stor risk för att marginalen till konkurrenterna blir för liten – inte matematiskt, men politiskt. Då väntar oppositionen.
Därför är vårt tips alternativ I: en bas med Centern, SDP och Sannfinländarna.
SDP hoppas på att bli tvåa även om Antti Rinne envist påstår att förstaplatsen är målet. Sannfinländarna hoppas på samma sak, men då måste deras anhängare faktiskt rösta också. De här tre partierna bör få över 50 procent av mandaten, men i synnerhet med tanke på sannfinländska ledamöters oberäknelighet behövs ett fjärde parti som stöd. Vilket är en smaksak.
Centern vill ha med SFP eller Kristdemokraterna, men KD riskerar att marginaliseras, och partiet är dessutom för konservativt för SDP:s smak. Sossarna föredrar Vänsterförbundet eller De gröna, men Sipilä vill knappast ha med VF. SFP ligger politiskt bäst till (också Sannfinländarna kan leva med dem). Om basens majoritet är svag kunde De gröna dryga ut den bättre än SFP, men De gröna och Sannfinländarna passar sällsynt illa i samma regering.
Ministerbilen väntar
Valet är förmodligen Timo Soinis sista chans att bli minister, och hans retorik antyder att ministerbilen lockar mer än ytterligare fyra år i opposition. Många anser att Sannfinländarna måste gå med i regeringen för att inte tappa trovärdighet och väljare.
Men valet handlar om mycket mer än Timo Soinis preferenser och karriär. Risken finns att Sannfinländarna gör ett uselt resultat och att nästa stödpaket till Grekland behandlas precis när regeringen ska sys ihop. Bland fotfolket höjs röster för att Soini ska fokusera på inhemska frågor och strunta i Grekland, men att både förlora stort i valet och svälja sina Greklandsprinciper är knappast Soinis melodi.
Därför är det möjligt att Sannfinländarna stannar utanför, eller att Sipilä petar dem, och scenario II blir verklighet. Det är det enda scenariot som öppnar dörren för De gröna. Då kunde Sipilä tvingas bilda regering med Rinne, Ville Niinistö och Carl Haglund. Det ger troligen en väl liten majoritet, men att ta med också VF eller KD vore att göra regeringen nästa lika ideologiskt spretig som sin föregångare.
Sipilä kan inte riskera att "bli gisslan i sin vänsterregering" vilket påstods vara Jyrki Katainens (Saml) lott senast det begav sig. Därför vore tvåan ett riktigt knepigt scenario för den blivande statsministern.
Finansminister Stubb?
Återstår scenariot att Samlingspartiet håller ställningarna, och distanserar både SDP och Sannfinländarna med marginal, eller att man sväljer lite stolthet i förlustens ögonblick och går med i alla fall. Det kan vara värt att veta att Samlingspartiet troligen tappar färre mandat än SDP om båda backar lika mycket procentuellt (för att SDP har sistaplatser att försvara i flera valkretsar).
I sakfrågor vore det enkelt för Sipilä att finna en blå tråd med Alexander Stubb, men det är inte många i politik-Finland som kan föreställa sig Stubb som finansminister. Samtidigt är detta inget argument (få kunde väl föreställa sig honom som statsminister heller).
Det hindrar absolut inte en konservativ regeringsbas i sig, i synnerhet inte då det åter öppnar för Sannfinländarna. Om Stubb vågar och vill kunde han låta Soini sköta statsfinanserna och själv ta sig an sin paradgren utrikespolitiken.
Ett block av den här typen kunde förmodligen regera enhetligt, men det skulle också behöva en förstärkning. KD skulle sitta som hand i handske, men risken finns att partiet är för litet. Här vore SFP det starkare alternativet till komplement.