Centern plöjer i gamla fåror
Juha Sipiläs valprogram målar upp ett idylliskt, växande och välmående Centersamhälle. Bara en trollkarl kan leverera det.
Bioekonomi, avreglering och decentralisering är de magiska orden. När it-miljonären Juha Sipilä uttalar dem väntas omkring åttahundratusen finländare lägga sin röst på Centern i riksdagsvalet om fyra veckor.
I så fall blir Sipilä statsminister med fullmakt att bygga upp ett modernt ”Kepulandia”, en Centerstyrd nation. Skissar vi på den framträder en bild som knappast lever upp till åttahundratusen väljares förhoppningar.
Framför allt är regeringens makt för begränsad för att göra stor skillnad i en värld där vi är beroende av den globala ekonomin och underställda EU-beslut. Därtill är våra större partier för lika varandra, och i regeringen för beroende av varandra, för att leverera den förändring folket tror sig rösta för.
Men samtidigt, om vi anstränger oss en smula, kan vi ana vad modernt Centerstyre innebär. Det beror delvis på regeringsbasen. Mest sannolikt regerar Centern med Socialdemokraterna (och kanske med Sannfinländarna), men vi kan inte utesluta en koalition med Samlingspartiet (och Sannfinländarna). I båda fallen kan vi anta att ett mindre parti ingår, högst två, men att de är för små för att göra märkbar skillnad.
På fyra år i opposition har man tagit fram en yngre politikergeneration i frontgardet, men Santeri Alkios ideologier sitter stadigt i traktorsätet. Kepulandia 2.0 är en uppdatering, ingen reform, av bekant Centerstyre.
Vi kan utgå från att det gamla gardet med Paavo Väyrynen, Mauri Pekkarinen, Seppo Kääriäinen och Sirkka-Liisa Anttila i spetsen inte platsar i Sipiläs regering. Matti Vanhanen och Olli Rehn ska inte uteslutas, men det kan bli dags att köra fram ministerbilen åt yngre förmågor som Annika Saarikko eller Tuomo Puumala.
Den ideologiska kärnan består ändå. När Centern leder Finland står jordbruk, glesbygd, kommunal självbestämmanderätt och kärnfamilj högt i kurs.
I gengäld ska regnbågsfamiljerna, miljöpolitiken, det nordiska samarbetet, utvecklingspolitiken, metropolen och svenskan inte hysa falska förhoppningar om att ställas i främsta rummet.
Men innan vi går vidare, varför är vi så säkra på valutgången?
Centerns väljarstöd är hisnande i ett historiskt perspektiv och marginalen till konkurrenterna oerhörd.
Mätningarna har i månader gett Centern siffror kring 25 procent. Det överträffar partiets rekord i riksdagsval (24,8 procent 1991). Vi får faktiskt vrida allmogeklockan bakåt ända till 1930 för ett valresultat där Centerns föregångare Agrarförbundet gjorde ännu bättre ifrån sig (27,3 procent).
Juha Sipilä har inte trampat på farliga politiska minor. Hans lapsus i mellanölsfrågan för en dryg månad sedan var pinsam, men den glömdes bort senast då regeringspartierna röstade mot sina egna ministrars förslag i riksdagens bisarra slutspurt.
Centerns väljarstöd väntas sjunka lite, men det kvittar. Kampen om andraplatsen är betydligt mer spännande. Så låt oss då med glimten i ögat och grov pensel skissa på vårt blivande Kepulandia.
Pengarna
Ekonomin överskuggar allt i dagens politik. Juha Sipiläs riktlinjer för samhällsekonomin sträcker sig över tio år. Det är valtaktik: Centern tänker sig leda landet i flera valperioder, och de ofullbordade strukturreformerna ger ingen omedelbar positiv utdelning även om nästa regering lyckas ro dem i hamn.
Får vi mot förmodan en borgerlig regering läggs tonvikten på att balansera upp statsfinanserna och bryta skuldspiralen. Sipilä skär bort 2 miljarder euro i statens utgifter (bara försvaret, polisen och skolan lär gå säkra). Vissa skatter höjs för att trygga skatteintaget, men absolut inte mer än andra skatter sänks.
Om Centern ska vara hård, och det är man i Samlingspartiets sällskap, får Sipilä svårt att hålla sitt löfte om att minska välfärdsklyftorna. Vänsteroppositionen kommer förgäves att skrika sig hes om hur regeringen vidgar klyftorna, ökar marginaliseringen, utslagningen, arbetslösheten och i förlängningen statens utgifter.
Får vi däremot en mer sannolik rödmylleregering (eller brunmylledito med sannfinländska inslag) brådskar det inte att stoppa skuldspiralen, men regelrätt stimulans blir det inte heller. Sparmålet krymper och politiken byggs på sossebasen Antti Rinnes förhoppningar om tillväxt, även om det skulle förutsätta mer trollkonster.
Sipiläs kanin i cylinderhatten är en tillväxtfond. Tricket är att staten, genom att sälja andelar i statsbolag, frigör kapital att pumpa in i potentiella tillväxtföretag. Högeroppositionen tycker sig genomskåda bluffen och kommer att gorma om att privata pengar alldeles självt hittar rätt på en fri marknad, att staten inte ska snedvrida konkurrensen. Kritikerna kommer också att påpeka att det finns pengar att placera, men att det råder brist på vettiga placeringsobjekt.
Jobben och miljön
Juha Sipilä tänker trolla fram en statlig fond till. Han kallar den Infra Ab. Marknadsfundamentalisterna med den nuvarande statsministern i spetsen hävdar att staten inte kan skapa jobb, bara förutsättningar för jobb. Infra Ab är Sipiläs försök att bevisa motsatsen, att statens satsningar på kommunikationer (vägar, bredband, digitalteknik) uttryckligen skapar jobb och nya skatteintäkter.
Vi kan också räkna med en basinkomst i någon form. Den ska både förenkla socialskyddssystemet och garantera att det alltid är lönsammare att ta emot ett jobb än att tacka nej. Om det går så lätt frågar man sig varför tidigare regeringar inte redan trollat fram basinkomsten – för inget parti lär motsätta sig dess syften. Svaret är troligen att tricket är rätt svårt att utföra.
Sipiläs kändaste vallöfte är tvåhundratusen nya jobb på tio år – en siffra gripen ur luften och ett löfte omöjligt att infria under fortsatt svaga konjunkturer. Likväl ska hundratusen jobb uppstå i den hajpade bioekonomin. Skog ska bli energi och kalhyggen, vindkraftverk ska smällas upp i långa rader, allt med subventioner. Det kan bli dyrt, och klimateffekterna kan äventyras om torvförbränningen fortsätter. Sysselsättningsmålet är allt annat än garanterat.
Sipilä talar om en ”realistisk naturrelation”. Det är typisk Centerretorik där naturen förklenas enbart till en resurs och naturskydd nedprioriteras. Där Centerns energipolitik är glesbygdsstöd under klimatförändringens täckmantel är miljöpolitiken utpräglad naturresurspolitik, som exemplifieras av Sipiläs ambitioner att avveckla Miljöministeriet och bygga vattenkraft i Kollaja.
Miljöpolitiken är central i den avregleringsiver som Centern med flera, skyltar så stort med. Den lilla människan, hon som Santeri Alkio ville försvara, drabbas oundvikligen när C-regeringen avvecklar ”onödiga” normer som partiet i årtionden varit med om att införa. Det goda är att Centern åtminstone vill luckra upp jordbruksbyråkratin som den blåröda regeringen struntat i.
Märkligare är då om företagen i det avreglerade Kepulandia kan köra över markägarnas klagomål när vindkraftparker eller gruvor etableras. Centerns tanke är att avregleringen gör bioekonomisatsningarna smidigare, och att det ska rädda glesbygden. Återstår att se hur drabbade markägare röstar i riksdagsvalet 2019.
Staden och glesbygden
Centern lovar hålla hela landet befolkat. Ingenting retar glesbygden som en blåröd regering med citysprättar till ministrar som centraliserar och snackar metropol. Här konfronteras två ideologier: Centerns landsbygdsidyll med levande byar, små skolor och närservice mot den blåröda tron på Finlands behov av en ekonomisk motor, en kritisk massa – en metropol – för att hävda sig i internationell konkurrens.
Då metropolen fastnade i städernas inbördes missämja under den blåröda regeringen är det bäddat för fyra år av stiltje med Centern vid rodret. Centrumslingor och annan infrastruktur i huvudstadsregionen står sist på Sipiläregeringens att göra-lista.
Högt på samma lista finns skolnät och utbildning. Centern ser till att små kommuner får behålla sina gymnasier och att universiteten satsar på bredd snarare än spetskompetens i forskningen.
Människan
Vårdreformen måste gå vidare. Juha Sipilä har bästa tänkbara skäl att börja på ny kula då självaste grundlagen stoppade den förra modellen. C-varianten med kommuner och landskap i fokus stöds av betydligt fler än dem som röstar på Centern.
I vårdreformen (troligen), och i många andra frågor (bergsäkert) kommer Sipiläregeringen att jobba enligt metoden försök och misstag. Allt möjligt och en del omöjligt ska testas i liten eller i regional skala. Det som funkar ska skalas upp till nationell nivå. När det inte funkar krävs politiskt mod att medge faktum.
Beroende på regeringsbasen är det fullt möjligt att Sipilä låter testa frivillig skolsvenska i öst. Sipiläs Centern saknar den starka koppling till det finlandssvenska som partiet hade på Johannes Virolainens tid.
Samerna kan glömma sin ILO-konvention för minst fyra år.
Om Sannfinländarna ingår blir Sipiläs regering mer inåtvänd och mer värdekonservativ. Internationella frågor som klimatpolitik, utvecklingsbistånd och nordiskt samarbete prioriteras ned. Språkkunskap, forskning och jämställdhet förringas, minoriteter glöms bort, invandringen stagnerar och asylsökande kan hälsa hem.
Den liberala hållningen i värdefrågor trängs undan. Pappa ska jobba, mamma ska sköta barnen. Initiativ för jämställdhet kommer inte till politisk behandling då Centern inget har att vinna. Efter omröstningen i vintras sade sig flera Centeranhängare överge partiet – en del för att majoriteten av C-gruppen röstade emot samkönade äktenskap, andra för att minoriteten röstade för.
I stället betonas den inre säkerheten. Försvarsanslagen höjs, polisverksamheten tryggas, gränsbevakningen skärps och vägunderhållet förbättras.
I utrikespolitiken sker, som vanligt, just ingenting. Sipilä tar avstånd från ett Natomedlemskap nu, men håller dörren på glänt för framtiden, precis så där som moderna statsministrar brukar göra.