Krim blev vattendelaren mellan Ryssland och väst
Analys: I helgen var det ett år sedan Krim höll en folkomröstning om att förenas med Ryssland. Omröstningen, som föregicks av en rysk invasion, godkändes inte av omvärlden. Resultatet var en slutlig brytning mellan Ryssland och väst.
MOSKVA Det har gått ett drygt år sedan jag kastade mig i ett plan från Moskva till Simferopol för att åka och bevaka något som verkade vara en rysk invasion av Krim. Flygplatsen patrullerades av tungt beväpnade soldater. De uppträdde som om de vore hemma och som om allt redan var klappat och klart. Vilket var precis vad det var.
Vi journalister åkte kors och tvärs över den vårliga Krimhalvön och letade upphetsat efter kriget, medan grönklädda soldater lugnt och metodisk tog över militärbas efter militärbas. Under tiden krävde västvärlden ett svar på frågan vilka de var. Alla visste det naturligtvis. Det var bara det att ingen visste vad man skulle göra sedan.
Rysslands president Vladimir Putin teg tills operationen var avslutad och Krimhalvön under definitiv rysk kontroll. Sedan meddelade Putin mer eller mindre i förbigående att soldaterna var ryska och berömde dem för en utmärkt genomförd operation.
Annekteringen av Krim gjorde Putin populärare än någonsin. I dag stöder över 80 procent av den ryska befolkningen Putin. På Krim är siffrorna troligen ännu högre, att döma av en opinionsundersökning som gjordes av det respekterade tyska institutet GfK i februari 2015. Av invånarna på Krim stöder 93 procent annekteringen – 82 procent gör det "helt och hållet", 11 procent "till övervägande del".
Det stora stödet förklaras framför allt av en annan siffra. På frågan vilket samhällsproblem som just nu ses som mest oroväckande kommer kriget i östra Ukraina på första plats (42 procent). Detta trots att kriget inte har någon direkt påverkan på dessa människors vardag. Inflationen – ett mycket mer konkret problem – är på andra plats med 40 procent.
– Priset för fred är värt att betala. Nu när vi vet att Ryssland skyddar oss behöver vi inte längre vara rädda, sade Jekaterina, en sextioårig ambulanssköterska som jag träffade på Lenintorget i centrala Simferopol i början av november.
Liksom många andra jag talade med på Krim var hon helt övertygad om att Ryssland hade räddat dem från ett inbördeskrig. Den ryska inblandningen i östra Ukraina var för henne en undsättningsoperation. Hon hade dessutom fått löneförhöjning, precis som alla andra stats- och kommunalanställda.
Den ekonomiska krisen och starkt försvagade rubeln har visserligen ätit upp en stor del av förhöjningen. Antalet turister har rasat och småföretagare svär över all ny byråkrati. De har varit tvungna att stänga ner sina företag och grunda dem på nytt. Somliga företag och fastigheter har beslagtagits.
Annekteringen har lett till logistiska problem mellan Krim och Ryssland som ironiskt nog inte existerade så länge Krim var en del av Ukraina. I augusti när de ryska turisterna skulle återvända hem efter semestern fick många stå flera dygn i färjkön vid Kertj. Tidigare var det bara att åka tåg rätt genom Ukraina, nu har tågtrafiken mellan Ryssland och Krim upphört.
Priserna har stigit, och den som väljer att köra med bil till den ukrainska sidan tar en stor risk. De ukrainska myndigheterna godkänner inte längre försäkringar köpta på Krim och kan dela ut dryga böter.
Men fortfarande godkänner alltså en majoritet av Krimborna annekteringen. Den hårda kärnan av förespråkarna består av etniska ryssar, som utgör 58 procent av befolkningen. Krimtatarerna (cirka 12 procent) är däremot kompakt kritiska. Dessutom har vi en stor grupp personer som förhåller sig ambivalent, men som av självbevarelsedrift tiger. Många har dragit den i deras situation rationella slutsatsen att de har två val: att leva med situationen eller flytta. Att protestera är dödfött – säkerhetstjänsten har långa tentakler på Krim.
Annekteringen har gjort Ryssland till en paria i västvärlden. Sanktionerna innebär att stora affärsprojekt går i stå, men framför allt innebär de att Ryssland och EU inte längre ser varandra ens som potentiella partner.
Jag ringer upp den Kremlvänliga analytikern Aleksej Muchin och frågar om sanktionerna var ett pris värt att betala för Ryssland. Visst, svarar han.
– På lång sikt har de varit bra för vår ekonomi. Alldeles för länge har vi levt på billiga lån från väst. Nu tvingas vi att vara disciplinerade och inte ständigt ta till lätta lösningar, säger han.
Fjodor Lukjanov, chefredaktör för tidningen Russia in Global Affairs, är mer oroad över situationen på sikt.
– Under det kalla kriget fanns det åtminstone så kallade förtroendebyggande åtgärder. Sovjetunionen och väst var på olika sidor, men man samarbetade på vissa punkter. Nu har vi en total kollaps och absolut noll förtroende.
Lönade sig alltså annekteringen av Krim sist och slutligen – ens ur Kremls synvinkel?
– Om målet var att hindra Ukraina från att gå med i EU eller Nato är svaret ja. Men ständiga oroligheter i östra Ukraina är inte önskvärda ur rysk synvinkel heller. Operationen på Krim fick Putin att framstå som beslutsam och segerrik, men inblandningen i östra Ukraina verkar snarare vara ett enda improviserande, säger Lukjanov.
- I slutet av februari 2014 började rapporter strömma in om att ryska soldater tagit över ukrainska baser, flygplatser och andra strategiska mål på Krimhalvön. Inom kort kontrollerades hela halvön av ryska trupper.
- Ryssland förklarade att en folkomröstning om Krimhalvöns status skulle arrangeras den 16 mars. Omröstningen godkändes inte av Ukraina, som Krim enligt folkrätten är en del av. Den godkändes heller inte av det internationella samfundet, och inga internationella observatörer skickades till Krim. Debatten inför omröstningen var närmast obefintlig. Drygt 96 procent röstade enligt det officiella resultatet för att bli en del av Ryssland.
- Den 21 mars ratificerade ryska federationsrådet ett avtal mellan Ryssland, Krimhalvön och Sevastopol. Krim blev en del av Ryssland. EU och USA svarade med att införa sanktioner mot ledande ryska politiker och tjänstemän.