De lider för våra billiga kläder
Det är snart två år sedan en textilfabrik kollapsade utanför Dhaka. Över tusen textilarbetare dog och dubbelt så många skadades, men offren väntar fortfarande på sina ersättningar.
Ett lager av gröna alger täcker den vattenpöl där åttavåningsbyggnaden Rana Plaza låg fram till den 24 april 2013. Kvällen innan hade textilarbetarna skickats hem för att det fanns sprickor i husväggen. Elen hade gått och generatorer höll i gång strömmen när textilarbetarna gick på sina pass nästa morgon.
– Jag var rädd och ville inte jobba, men cheferna hotade med att dra in min lön, säger Hazarat Bhegum som sitter uppkrupen i sin säng i ett cementskjul i närheten av Rana Plaza.
Hon befann sig på sjunde våningen när generatorerna stängdes av och byggnaden rasade samman. Hennes svarta tygbyxor döljer stora ärr där järnrör gått genom huden. Det tog tid innan hon fick tillbaka känseln i benen och de kommer aldrig att fungera som förr. I mobilen har hon suddiga bilder där hon ligger i en sjukhussäng inlindad i bandage. Det var slutet på ett annat liv då hon levde för sitt jobb. Arbetspassen kunde sträcka sig från klockan 8 på morgonen till klockan 2–3 på natten.
– Om vi kom för sent morgonen efter ett nattpass drogs lönen in, så jag sov bara någon timme varje natt, säger Hazarat Bhegum.
- Omkring 5 000 fabriker.
- 4,2 miljoner anställda.
- 85 procent är kvinnor.
-
Minimilönen är 5300 taka i månaden, vilket motsvarar 50 euro. - Minimilönen för en maskinist är 6800 taka, vilket motsvarar 65 euro.
Numera är övertid inte tillåtet på samma sätt som förut och det har i sin tur lett till att produktionstrycket ökat. Minimilönen för en textilarbetare har gått upp från omkring 30 euro i månaden till 55 euro, men utan ersättning för extratimmar är det ingen större skillnad mot tidigare. Framtidstron som Hazarat Bhegum kände när hon kom till Dhaka är borta. Då var hon lycklig över att kunna spara lite av lönen, i stället för att jobba på fälten och knappt ha mat på bordet. Detsamma gäller Monoara Akter som delvis förlorade hörseln i huskollapsen.
– De som dog är fria, men vi måste leva med smärtan, säger hon uppgivet.
Hon sydde jeans och fick omkring 100 euro i månaden. Det försörjde hela familjen. Nu ligger hon efter med hyran. I området där hon bor är nästan alla textilarbetare och många jobbade i Rana Plaza. De hade sällskap till och från jobbet, men de flesta är borta.
- Den 23 april 2013 evakuerades Rana Plaza och omkring 3000 textilarbetare skickades hem då det fanns sprickor i husväggen.
- Nästa morgon fick arbetarna hot om indragen lön om de inte gick in i byggnaden. Elen gick så fabriken hölls i gång med hjälp av generatorer och när de stängdes av rasade byggnaden.
- Räddningsarbetet pågick fram till den 13 maj. Då hade över tusen dödsfall konstaterats.
- I åttavånings-byggnaden tillverkades kläder till märken som italienska Benetton, brittiska Primark, spanska El Corte Inglés och amerikanska Walmart.
- Ett säkerhetsavtal, The Accord on Fire and Building Safety in Bangladesh, har efter olyckan undertecknats av fackföreningar och 189 internationella textilföretag. Avtalet gäller under fem år.
-
Amerikanska företag valde att ändra sin gemensamma policy, men förbinder sig inte legalt till att genomföra förbättringar.
Jaheda Khatum är en av många som aldrig kommer att kunna glömma dagen då hennes dotter Saleha aldrig kom hem. Här i det lilla utrymmet bodde de i 25 år. På sängen ligger högar med dokument och en inplastad efterlysning med en bild på Saleha. På väggen hänger samma porträtt av dottern i guldfärgad ram. Längs väggarna står plastburkar med ris, kokkärl och stora plastsäckar. Den brittiska klädkedjan Primark har betalat ut drygt 450 euro till Jaheda Khatum i väntan på att de riktiga ersättningarna betalas ut. Det ger henne pengar till mat, och än så länge bor dotterns man kvar i skjulet.
– Om han gifter om sig kommer jag att förlora mitt hem, säger hon samtidigt som tårar rinner längs kinderna.