Hur man gör riktigt dåliga affärer
Nokias köp och makulering av egna aktier, Stora Ensos pappersäventyr i USA, Soneras satsning på tysk luft för fyra miljarder, Talvivaara, Olkiluoto, Valco ... Listan är lång och räkningen dyr när Finlands största affärsmissar blir bok.
Det är lätt att vara efterklok, brukar man säga. När författarna Markku Kuisma och Pekka Seppänen listar vårt näringslivs absolut sämsta affärer i modern tid riktigt vältrar de sig i efterklokhet. Historierna är dråpliga och fruktansvärt dyra när miljarderna bara rinner i väg.
HBL plockar några exempel ur boken Suomen pahimmat businessmokat – Tarinoita huippujohtamisesta (Finlands värsta affärsmissar – historier om elitledarskap) som utkommer på förlaget Siltala på måndag.
Luft för 4,3 miljarder
När Sonera köpte mobila licenser i Tyskland för 4,3 miljarder euro förvandlades egendomen på bara två år till luft. Hela summan fick avskrivas som förlust.
Detta har betraktats som Finlands i särklass sämsta affär, men vänta bara, värre exempel ska följa.
Författarna understryker att Soneras vice vd Kaj-Erik Relander och de andra direktörerna egentligen inte alls var stora töntar, de bara ville visa att de var modiga och dynamiska. När de suktade efter UMTS-licenser skiljde de sig inte alls från tonårsflickors suktande efter skolans populäraste kille. Ju fler konkurrenter, desto mer eftertraktad är pojken, eller licenserna. Till slut blir ingen uppoffring för stor för att erövra pojken. Priset på UMTS-licenserna berodde därmed inte på substansen, utan på konkurrenternas agerande, skriver författarna.
Finland och Sverige delade ut licenser för tredje generationens mobilnät gratis. Man ville att operatörerna också skulle ha pengar att bygga ut näten. I Europa däremot inkasserade staterna sammanlagt 120 miljarder euro.
Soneras räkning för ingenting blev 4,3 miljarder euro till tyska staten. Eftersom Sonera var statsägt stödde därmed varje finländsk medborgare tyskarna med tusen euro.
Med tanke på att Soneras omsättning var två miljarder euro borde någon ha insett att satsningen på fyra miljarder var på tok för stor, skriver författarna. Men ingen ingrep. Inte styrelse, inte operativ ledning, inte politiker och inte ministrar som hade en central ställning i statsbolaget.
Slutresultatet var att Sonera införlivades med svenska Telia. Men ingen av Soneras fartblinda direktörer behövde avgå eller betala en enda cent för äventyret. Hade affären däremot lyckats skulle de ha inkasserat optioner som skulle ha gjort Nokiadirektörerna gröna av avund, skriver Kuisma och Seppänen.
Träskallen i USA
Beroende på hur man räknar förlorade Stora Enso efter millennieskiftet mellan 2 och 2,7 miljarder euro på sitt misslyckade köp av Consolidated Paper i USA. Också vd Jukka Härmälä medgav när det begav sig att priset på 4,9 miljarder euro var högt, 69 procent högre än företagets börsvärde, men nu skulle man erövra USA.
Direkt efter affären hade högkonjunkturen nått sin kulmen och tvärtemot vad Härmälä och hans direktörer trodde så ökade inte efterfrågan på papper på grund av teknologiboomen, tvärtom. Och den amerikanska marknaden var sluten och ointresserad av finskt papper.
Sex år senare såldes den förlustbringande fabriken tillbaka till amerikanarna för 1,8 miljarder euro.
För att finansiera USA-affären blev Stora Enso tvunget att sälja cirka 50 vattenkraftverk och andelar i två svenska kärnkraftverk för 1,85 miljarder euro. Ett skrattretande lågt pris, skriver författarna. Eftersom energipriset samtidigt steg kraftigt för att EU införde systemet med utsläppshandel gjorde köparen Fortum en strålande affär som bidrog till att Fortumdirektörerna blev optionsmiljonärer.
Miljarder upp i rök
Den i penningvärde klart sämsta affären står, enligt författarna, Nokia för. Åren 2003–2008 då börskursen var hög köpte man egna aktier för 19 miljarder euro som makulerades. Värdet gick upp i rök.
I boken citeras professor Martti Luoma som 2013 konstaterade att "de pengarna kastades som en hovtång i brunnen".
Författarna frågar varför Nokia inte i stället satsade på produktutveckling, på företagsköp, på ökad utdelning till ägarna, på generösare avtal med hårt trängda underleverantörer eller ens på humanare villkor i sina fabriker i den fattiga världen?
De enda som teoretiskt vann på Nokias köp av egna aktier och den upptrissade kursen som blev följden var de aktieägare som var ute efter klipp och sålde ut. Plus självfallet direktörerna vars optionsprogram ökade i värde.
Enligt författarna hade alla aktieägare haft större nytta av ökad utdelning än av aktiemakuleringen, med ett undantag. Av skatteskäl gynnas amerikanska aktieägare mera av egna aktieköp än av utdelning.
Författarna anser att Nokias felsatsning på 19 miljarder euro står i en klass för sig i misslyckad finländsk näringslivshistoria. Jorma Ollila är därmed ohotad etta i deras fiaskomatrikel.
– Luomas jämförelse var lite orättvis, för en hovtång kan man med lite tur fiska upp ur brunnen.
Outokumpus underligheter
Outokumpu är ett annat exempel på ett företag som gjort det mesta galet, enligt de båda författarna.
• Nickelfabriken i Harjavalta såldes år 2000 till amerikanska OMG för 200 miljoner euro. Efter det steg världspriset på nickel brant och fabriken gjorde de följande åtta åren en vinst på 600 miljoner euro innan den såldes vidare till ryska Norilsk Nickel.
• OMG köpte samma år också Outokumpus koboltfabrik i Karleby strax innan efterfrågan sköt i höjden när mobiltelefonindustrin behövde kobolt till sina batterier.
• Zink- och kopparfabriken i Pyhäsalmi såldes till kanadensare för 82 miljoner euro 2002. Hela köpesumman flöt in under de två följande vinstgivande åren.
Den som ges skulden för alla misslyckade affärer är dåvarande vd Jyrki Juusela.
Dåliga gener?
I boken går författarna igenom Juhani Riikonens och Christopher Wegelius insats på Scab. Köpet av Tampella 1987 sänkte banken.
Men Scab var ingalunda ensam om att få storhetsvansinne. Banker, försäkringsbolag och industrikoncerner ville alla erövra Europa i slutet av 1980-talet.
Nokia höll på att gå under för att man köpte tv-fabriker över hela Europa på 1980-talet, en bransch som konkurrenterna lämnade för att den var övermättad.
Nestes investeringar i petrokemisk industri var en motsvarande övning i storhetsvansinne. Och Sanomas företagsköp i Nederländerna har samma drag.
– Alla kom de hem med svansen mellan benen och endast rikare på erfarenheter. Ingen har räknat ut hur många miljarder som förlorades när världen skulle erövras, men gigantisk måste summan vara, även om man anser att läropengar hör till saken.
Kuisma och Seppänen frågar sig om finländska storföretag och deras företagsledare kanske har någon olycklig gen som gör att till synes kloka affärer alltid kapsejsar.
– Är ögonen för blå?
Fel tid att sälja
Nokias köp och makulering av egna aktier kostade 19 miljarder euro. Ett liknande fel, men i mindre skala, gjorde KOP-banken och Finlands Bank.
KOP ägde 1992 en tiondel av Nokia och sålde ut allting för 90 miljoner euro. Hade man behållit aktierna skulle de åtta år senare ha varit värda 20 miljarder euro, eller 200 gånger mer än då man sålde ut.
Med den summan kunde KOP ha betalat alla sina skulder, samtliga utgifter för Finlands bankkris och fortfarande haft kassaskåpet fullt av miljarder. Men detta är teori för år 2000 fanns KOP inte längre kvar, annat än som en liten del av Nordea.
Finlands Bank tog över Scab 1991 och fick på köpet en pott på 6,2 procent av Nokia. Då rasade kursen och få trodde på Nokia. Så snart kursen såg ut att repa sig 1993 sålde man ut aktierna, mitt under mörkaste depression.
Sju år senare hade Finlands Bank inkasserat 14 miljarder euro och kunnat betala alla utgifter för bankkrisen och dessutom kunnat behålla många sköna miljarder.
I direktionen för Finlands Bank som beslutade om försäljningen satt Sirkka Hämäläinen (ordf.), Harri Holkeri (Saml), Esko Ollila (C), Kalevi Sorsa (SDP), Matti Vanhala (OB).
Gränslösa optioner
På tio i topp-listan över löneinkomster 2006 ingick sex direktörer på Fortum. Vd Mikael Lilius var etta med elva miljoner euro och slog till och med Jorma Ollila, påminner författarna i sitt optionskapitel.
De som bereder optionsprogram är i allmänhet konsulter som samarbetar med den operativa ledningen som ska ta del av belöningen. Författarna Kuisma och Seppänen hänvisar till en undersökning vid universitetet i Cambridge. Enligt den tjänar en vd i ett företag som anlitat belöningskonsulter 7,5 procent mer än en vd i ett företag som inte gjort det.
– Pengar som betalas till belöningsexperter är därmed inte bara bortkastade utan de ökar också utgifterna i form av högre direktörslöner.
– Jim Collins som hyllas som världens bästa businesskonsult undersökte i sin bok Från bra till bäst vilket slag av företag som når toppen. Han upptäckte inget samband mellan belöningssystem och framgång: "Ingenting styrker påståendet att direktörernas löner skulle ha en avgörande inverkan på företagets resultat".
Kuisma och Seppänen skriver att centrala ministrar, Fortums bolagsstämma och förvaltningsråd var med om att godkänna optionsprogrammet.
– Och ingen upptäckte att en övre gräns saknades. Därför gick det som det gick, 350 direktörer på Fortum lyfte sammanlagt 400 miljoner euro i optionsvinster. Ingen vet om de där 350 direktörerna skulle ha agerat annorlunda om de inte haft ett optionsprogram.
– Skulle de ha utfört sitt arbete slarvigare? Skulle de avsiktligt ha fattat sämre beslut? Knappast. Det kan till och med vara så enkelt att månadslönen skulle ha varit en tillräcklig belöning för dem.
– Största orsaken till att de blev miljonärer var inte deras egen arbetsinsats utan att EU:s system för utsläppshandel infördes vilket höjde energipriset brant.
Framgångsmodell
Affärsfiaskon kan också föra någonting gott med sig, påminner författarna.
– Byggandet av den misslyckade bildrörsfabriken Valco kostade visserligen staten 400 miljoner euro, men innebar i gengäld att initiativtagaren Kalevi Sorsa var ute i kylan. Därför blev i stället Mauno Koivisto statsminister 1979 och av bara farten president tre år senare.
– När Christoffer Taxell förlorade Partek till Kone kunde släkten Herlin lösa sin långvariga arvstvist och Antti Herlin ensam leda hisskoncernen mot allt större framgångar.
Alla affärer har inte varit dåliga. Författarna berättar att Nokia 1991 diskuterade värdet på datadivisionen inför försäljningen till ICL. Man bestämde priset till 150 miljoner pund. Dåvarande vd Kalle Isokallio fick i uppdrag att kontakta ICL men höjde i sista stund på måfå priskravet till 320 miljoner pund. Köparen accepterade och Nokia inkasserade mer än dubbelt så mycket som det ursprungliga priset.
I slutet av boken finns en framgångshistoria som motvikt till alla misslyckanden, Kone.
– Kone har gjort stora, riskfyllda företagsköp i utlandet, långt före Stora Enso och Metsä-Serla. Kone har belönat sin ledning frikostigt som Fortum och Nokia. Kone har trott på ny teknik som Industrins kraft och Talvivaara.
– Vilken är skillnaden? Jo, att Kone är ett familjebolag som redan i många generationer haft en enda person som utövar ägarens makt. Ägaren har förutom ansikte också öron, ögon och mun.