Analys: Ser man på, höger och vänster är tillbaka
Det är nu tjugo år sedan den långa vandringen mot politikens mittdike inleddes på allvar.
Ni kanske minns det från flera europeiska länder: New Labour, "nya socialdemokrater", och sedan de "nya moderater" och högerpartier som profilerat sig som "arbetarnas parti". Fenomenet kallas triangulering – man adopterar motståndarnas huvudargument. En likadan utveckling skedde i Finland.
Utvecklingen nådde klimax, eller antiklimax beroende på vem man frågar, i riksdagsvalet 2011 i Finland.
I fotboll skulle man säga att där flankerna lämnas öppna rusar andra spelare in, och på den politiska kartan innebär det att uppstickarpartier, populister och nya kombinationer av höger- och vänsterkonservativa utnyttjat de öppna flankerna för att snabbt vinna mark då de gamla partierna samlats i mittfåran. Det har skett i flera europeiska länder men i Finland kan Sannfinländarnas framgång 2011 bland annat beskrivas som ett påpassligt utnyttjande av värdekonservatism och nationalism längst till höger, kombinerat med gammeldags industrivänster. Öppna flanker.
Många hade säkert – i likhet med mig – trott att de stora partiernas medvetna undanskylande av de uttalade höger- och vänsteridentiteterna var bestående. Såpass länge har det pågått.
Skalorna har ersatts av många andra skalor, varav vissa är verkliga och andra PR-byråernas påfund. De skalor som kommit till på partikartan är de som berör inställningen till EU och euron, till globalisering, till invandring och till liberalism eller konservatism.
Dessa har kompletterats med reklambyråernas lättuggade idéskalor: "vi är utåtriktade och dom är inåtriktade", har det låtit i propagandatalen, vi är uppåt och dom är neråt, vi är framåt och dom är bakåt.
De här nya skalorna finns förstås kvar (och reklambyråerna också) men i riksdagsvalet 2015 gör högern och vänstern ett återtåg – den här gången utan att gömmas undan.
Den ekonomiska politiken och vårdreformen har framför allt grävt upp några skatte- och förvaltningspolitiska frågor som är av ideologisk art. Progressiviteten i inkomstbeskattningen är en sådan, arvsskatten är det delvis, och offentliga och privata tjänster är det starkt. Finansieringen av vården, en process som går över valet till nästa period, kommer att handla om det sistnämnda.
Det är förstås inte jättestora skillnader det är fråga om. Sänkningar i inkomstbeskattningen kan ha olika tonvikt, och många partier föreslår ändå sänkningar någonstans. Men presentationen är mer ideologiskt färgad än på länge, och nu är rentav själva ordet "ideologi" tillbaka, efter en torrperiod då partierna låtit påskina att deras ideologier är baserade på obestridliga faktaresonemang.
Vänsterförbundet har alltid hållit sig till vänster, om än nu med mer rödgrön färg. Socialdemokraterna har provat på att byta ben med jämna mellanrum i jakten på sina tidigare så lojala väljare och ligger nu närmare sina traditioner, medan Samlingspartiet och SFP profilerar sig som högerpartier.
Den som vill argumentera mot det kanske plockar upp valprogrammen och säger att de kompletta listorna inte är så avvikande från vad de brukar vara. Nej, men presentationerna är det. SFP inledde sin valkampanj med att säga att ideologin är tillbaka, och fortsätter med att lyfta upp en utrikespolitisk linje som också den väcker till liv den öst- och västorientering som funnits på höger- och vänsterkartan. Kritiken mot Putin och Ryssland är inte bara fränast hos SFP och Samlingspartiet utan har också medvetet lyfts till en valfråga, ridande på de geopolitiska känslorna.
Här står SDP och Centern på den andra flanken, den icke-allierade.
På sätt och vis har vi gått tillbaka i tiden, och i det geopolitiska sammanhanget är det förstås oroande att utvecklingen tvingat till det.
Men om ett steg bakåt innebär att partierna slutar måla över sina ideologier, hymla, triangulera och omskriva, är det ett steg framåt för väljarnas rätt att urskilja skillnaderna.
I bästa fall har vi en valdebatt som tar upp skillnader i ideologi mer än på länge. Skillnaderna inom landets gränser och utanför, skillnaderna inom plånböckerna och utanför. Det har alla förutsättningar att bli en engagerande valrörelse. Och att dessutom öppna debatten om konkreta sparlistor kan inte vara till någon nackdel.