En enveten påle i Putinregimens kött
Mordet på Boris Nemtsov är en enorm förlust för den ryska oppositionen. Även om Nemtsov inte längre var en person som kunde samla de stora massorna var han en av oppositionens mest outtröttliga och kunniga politiker.
MOSKVA
Boris Nemtsov gillade att gå med skjortan öppen i halsen så att hans håriga bröst syntes. Han var stöddig och uppfylld av sig själv. I ett avlyssnat samtal kallade han den kvinnliga oppositionsledaren Jevgenija Tjirikova för en bitch och demonstranterna som kom på hans manifestationer för hamstrar och skrämda pingviner.
Jag stod bredvid Nemtsov på flera presskonferenser och demonstrationer. Han var lång, bredaxlad och svartlockig, ett slags rysk version av rövarhövdingen Mattis med bärande stämma och häftigt temperament som gillade att ta plats. Han trampade andra på tårna, avbröt mitt i meningen och skrattade bullrande. Jag intervjuade honom per telefon några gånger. Han hade alltid bråttom men svarade snabbt och professionellt på samtliga frågor.
Levnadsglad
Han tyckte om unga kvinnor. Han tyckte om att dricka vin, att partaja, att surfa i tropikerna. Han hade fyra barn med flera olika mödrar. När han sköts hade han precis ätit middag med en 23-årig modell från Ukraina på det fashionabla varuhuset GUM som ligger vid kanten av Röda torget.
Han var djupt imponerande. En modigare och mer konsekvent kritiker av Vladimir Putin fanns knappast i Ryssland. Framför allt fanns det ingen kunnigare. Nemtsov producerade flera rapporter, bland annat om Rysslands råvaruberoende, om Putins förmögenhet och om korruptionen kring arrangemangen av OS i Sotji. Han var påläst som få och mycket tyder på att han lyckades bevara sitt kontaktnät i Kreml, eftersom han av allt att döma visste många detaljer om Putin och hans entourage – framför allt de mindre smickrande.
Korståg mot Putin
Nemtsovs rapporter blev lästa och spridda. Antalet personer han brände växte. Korståget mot Putinregimen fortsatte när han valdes in i stadsfullmäktige i Jaroslavl och avslöjade flera högre tjänstemän som hade gjort sig skyldiga till korruption.
De tvingades lämna sina jobb. Nemtsov fick nya fiender.
I sin självbiografi ”Ispoved buntarja” (En rebells bekännelser) beskriver Nemtsov bland annat hur han på 1990-talet åkte skidor med högre tjänstemän och politiker i Alperna, inklusive en ointressant typ vid namn Vladimir Putin. Idrottsmannen Nemtsov flög utför sluttningen medan Putin gjorde en synnerligen slät figur. Nemtsov beskrev också njutningsfullt hur hans sekreterare inte ville släppa igenom Putin då denna okända tjänsteman försökte ringa Nemtsov.
Själv var Nemtsov folkkär ung guvernör för det progressiva Nizjnij Novgorod, Jeltsins gunstling och en kort tid vice premiärminister med ansvar för energipolitiken. Jeltsin hade utsett honom till sin kronprins och under några år var han en av Rysslands populäraste politiker. År 1997 stödde över 50 procent av väljarna honom som presidentkandidat.
Sedan kom det ekonomiska sammanbrottet 1998 och upprepade konflikter med en allt nyckfullare Jeltsin. Följande år utsåg Jeltsin Vladimir Putin till premiärminister, något som Nemtsov till en början stödde. Putins försök att begränsa demokratiska fri- och rättigheter identifierade dock Nemtsov så gott som genast och han blev snabbt en av Putins mest frispråkiga kritiker.
Politisk föredetting
I jämförelse med till exempel Aleksej Navalnyj var Boris Nemtsov en politisk föredetting. Han lyckades aldrig uppamma samma entusiasm bland massorna som Navalnyj, vilket framför allt berodde på att många såg honom som en symbol för den orättvisa politiken på 1990-talet då oligarkerna tilläts lägga beslag på gigantiska rikedomar. Men Nemtsovs roll i oppositionens demonstrationer var tung. Han var inte bara obestridligt kompetent i hur man ordnar demonstrationer och förhandlar med myndigheter, han var också outtröttligt energisk. Nemtsov deltog i alla demonstrationer, också de små och betydelselösa. Gång på gång ställde han sig på scenen, gång på gång blev han gripen och satt i häkte. (Det hände att poliserna bad om hans autograf.)
Seger på Bolotnaja
Jag minns därför särskilt när Nemtsov stod på scen den 10 december 2011 på Bolotnajatorget och äntligen hade flera tiotusentals demonstranter att tala till. Hur han grep mikrofonen och skrek så att rösten nästan sprack.
– Var hälsad, fria Moskva!
Det var troligen en av de största personliga triumferna i Boris Nemtsovs liv. Efter år av ökenvandring i de politiska marginalerna stod han än en gång i centrum.
Han skulle knappast ha blivit president, ens om Putin hade avgått och fria val hade utlysts. På det politiska planet var hans tid förbi. Men han var en outtröttlig kämpe för den fria debatten och det öppna samhället. Han var varm, bullrig och rättfram. Kort och gott: han var mycket rysk.