Vilda rykten i spåren av attackerna
– Vem som helst begriper att någon med inflytande måste ha planerat attentatet. Vem drar nytta av att muslimer och danskar grälar? Israel! För Hakim i Nørrebro råder ingen tvekan om skuldfrågan.
Medan Danmark förberedde sig för manifestationer i alla storstäder och Dannebrogen vajade på halv stång för att hedra de döda återvände livet till vardagen. Också i Nørrebro därifrån attentatsmannen Omar Abdel Hamid El-Hussein var hemma.
Mannen som kallar sig Hakim och vägrar låta sig fotograferas står utanför en fruktaffär bara något kvarter från El-Husseins barndomshem. Han kände den blivande terroristen.
– Jag har sett honom sedan han var så här liten, säger Hakim och håller handen en halvmeter från marken.
– Omar var aldrig något snille, han var lite dum. Därför hamnade han i dåligt sällskap och dömdes till fängelse, säger Hakim otåligt. För nu kommer han till budskapet han vill att också HBL:s läsare ska få ta del av.
– Tror du att en enkel man som Omar skulle ha kunnat ta reda på när mötet skulle hållas i kulturhuset? Säkerhetsåtgärderna var stränga, polisen hade full kontroll över att information inte läckte ut. Hur skulle Omar ha fått veta vem som skulle uppträda eller när?
Det finns en annan sak som gör Hakim säker på sin sak.
– För två veckor sedan släpptes Omar ur fängelset. På bara två veckor fick han tag på ett vapen och lärde sig skjuta. Vem lärde honom? Ingen som jag känner. Den enda som vinner på attentatet och som hade resurser att lura Omar att genomföra det är Israel. Omar lurades i en fälla.
Alla frågor om arga, extrema muslimska män som utgör hotbilden i många europeiska länder avfärdar Hakim snabbt.
– Så länge väst tillåter att Israel har rövat palestiniernas land kommer det här att fortsätta, säger den arga mannen innan han går sin väg.
Sympatiköp
Också lärarinnan Ann Eliasson handlar i fruktaffären.
– Jag gör det medvetet, av sympati. Jag vet inte om ägaren är arab eller turk eller vad han är. Men just i dag känner jag att jag vill visa att vi danskar gärna handlar i hans affär.
Eliasson bor i Nørrebro som har dåligt rykte som en invandrartät stadsdel.
– Jag valde medvetet att bo här. Jag gillar när olika kulturer möts. Jag tror att problemen i världen handlar om politik och sociala orättvisor, inte om religion. Mannen bakom attentatet var en enskild galning som kommit fel i samhället. Man ska inte belasta muslimer, också i USA sker dödsskjutningar med jämna mellanrum utan att man kallar gärningsmännen för kristna fundamentalister.
Ann Eliasson har sin åsikt om Lars Vilks karikatyrer klar.
– Varför måste man rita Mohammed som en hund om man vet att det sårar muslimer? Jag har många muslimska vänner och vet hur illa berörda de blir. Yttrandefrihet innebär också rätten att hålla käft, rätten att tänka efter.
Tenniskompis
Inne i en portgång ligger Alis bageri. Ziad Abdel Hadi äter pizza med sina tre vänner Atef, Saudu och Sabri. Han är mycket nedstämd denna dag.
– Killen som dog, israelen, han var min tenniskompis, berättar Hadi och tar fram sin mobil där han har en bild av sig och den mördade Dan Uzan. På Facebook har han skickat sina kondoleanser till tennisspelarens familj.
– Jag är muslim från Libanon, Dan var jude. Vi hade inga som helst problem att spela tennis och umgås som vänner. Så har det alltid varit i Libanon, berättar mina föräldrar. Kristna, judar och muslimer har kunnat leva i fred.
– Varför kan det inte få vara så i Danmark? Vem vinner på en splittring mellan danskar och invandrare? Jag har bott 27 år i Köpenhamn. Nu vet jag inte om jag vågar skicka mina barn till skolan av rädsla för att de får stryk för det som en galen man gör.
Religion är var och ens privatsak, anser Hadi.
– Så har det varit i Europa och det är ett bra system. Är man oenig ska man ha dialog och prata ut om missförstånd. Inte skjuta på varandra.
– Eftersom attentat sker hela tiden måste det finnas någon som gillar det, någon som styr det som händer. Jag vet inte vem, men jag vet att vi invandrare som fått komma till Danmark älskar det här landet, här vill vi bo och absolut inte göra någonting som gör att danskarna inte längre vill veta av oss. Vi har mest att förlora på dödsskjutningar, säger Hadi.
Tomt i moskén
På Rosvingsgade mitt inne på ett industriområde ligger Danmarks största moské, Hamad Bin Khalifa som byggts med stöd av pengar från emiren i Quatar. Här kan 1 600 fromma muslimer be samtidigt.
Jehad Al-Farra som är Danmarks muslimska råds mediechef tar emot i den öde byggnaden. Först klockan fem kommer folk från sina arbeten för att be, men en vardag är de inte fler än tjugo, berättar receptionisten. Fredagsbönen är någonting helt annat, då kommer folk från när och fjärran.
Jehad Al-Farra är läkare till yrket och kommer direkt från en operation. Han väljer sina ord noggrant.
– Den 22-åriga vettvillingen sägs ha varit muslim. Jag undrar, jag har aldrig sett honom i moskén. För mig var han en kriminellt belastad ung man för vilken allt gått fel, som suttit i fängelse. Det han gjorde hade ingenting med islam att göra.
Jehad Al-Farra fruktar att spänningen mellan kristna, judar och muslimer tillfälligt ökar i Danmark.
– Men det är vår plikt att hålla ihop, det är politikernas plikt att se till att splittringen inte ökar.
– De som dödar i islams namn har ingenting med islam att göra. Men det finns de som nu vill utnyttja rädslan som sprider sig och splittra folket. De får inte lyckas.
Jehad Al-Farra påminner om att Danmark i många år varit det främsta målet för extremister.
– Danmarks säkerhetspolis har lyckats avvärja många attentat och mordförsök. I lördags misslyckades man för första gången. Ett lyckat attentat behöver inte betyda att följande lyckas. Jag litar på att säkerhetspolisen gör sitt arbete lika bra i framtiden som hittills.