"Vi förlorar på vapenvilan"
Hårda strider pågick i dag kring staden Debaltseve i östra Ukraina. Innan vapenvilan träder i kraft försöker bägge sidorna flytta fram sina positioner. Ukrainska soldater räknar med att det bli en kort vapenvila, rapporterar HBL:s utsända på plats utanför Debaltseve.
ARTIOMOVSK
– Vi har fler sårade nu än på länge. Det märks att Ryssland har skickat in sina styrkor igen. De är bättre utrustade än vi, bättre tränade och har bättre vapen, säger Nikolaj Kustov, ukrainsk soldat som jobbar med att ta hand om sårade.
Plötsligt dränks hans ord i ett fruktansvärt åskmuller. Några hundra meter bort står lastbilar med batterier av Gradraketer på flaket. Nu skjuts de av. I luften lyser för bråkdelen av en sekund en svans av lågor innan raketerna försvinner ur synfältet under utdraget, skräckinjagande dån.
Grad (ordet betyder hagel) är rysktillverkade raketer som avfyras i stora knippen. Det har erkänt dålig träffsäkerhet men är ett av de mest använda vapnen i det här kriget.
Strid om Debaltseve
Målet är separatisternas positioner utanför Debaltseve, en stad som ligger cirka trettio kilometer sydost om Artiomovsk där vi befinner oss. Debaltseve hålls fortfarande av ukrainska armén men är omringad av separatister.
Inför vapenvilan som träder i kraft den 15 februari pågår nu en kraftmätning. Bägge sidor vill flytta fram sina positioner innan vapenvilan inleds. Om den gör det. Soldaterna jag träffar utanför Artiomovsk tror inte ett dugg på att den ska hålla.
– Förstås inte. De kommer att bryta den och vi kommer att svara, säger Oleksandr Somov från Karpaterna.
Vi stiger åt sidan då en lastbil passerar med tömda Gradbatterier på flaket. Samtidigt anländer fler lastbilar med tunga artilleripjäser.
"Ryssland utnyttjar vapenvilan"
– Jag vill inte ha någon vapenvila, Ukraina förlorar på den. Ryssland utnyttjar lugnet till att föra in ännu större mängder vapen, säger Ivan Levtjenko. Han är jordbrukare från Vinnitsia i västra Ukraina.
Enligt ukrainska armén får separatisterna massivt understöd av ryska styrkor. Majoriteten av invånarna har evakuerats och vägen till staden är oframkomlig. Men de ukrainska soldater jag talar med vidhåller att separatisterna inte har lyckats omringa staden fullständigt.
– De skryter hela tiden om sin "järnring". Struntprat. Man kan fortfarande åka in dit, det gäller bara att veta vilka vägar man ska ta, säger Oleksandr Somov.
Kommentaren är betecknande för det här kriget. Ingendera sidan förmår avgöra, kriget sicksackar fram och tillbaka. Bägge sidorna intar en by här och förlorar samtidigt några kvadratkilometer där. Varje gång håller man i det längsta fast vid att läget är under kontroll.
Soldaterna köper egna uniformer
Oleksandr Somov tar igen sig invid den så kallade burzjujkan, det vill säga en enkel kamin som är en gåva av frivilliga.
– Vi har fått köpa våra uniformer själva. Det enda vi har fått av armén är våra vapen. Mat, kläder och mörkerkikare får vi av volontärer som skaffar dem med hjälp av frivilliga bidrag. Så här har det alltid varit i Ukraina. Vi har en oduglig stat. Man kan inte förvänta sig något av den, ska något blir gjort får man göra det själv, säger Oleksandr Somov.
– Vet du vad det finns för frivilligorganisationer i Europa? Vi behöver utrustning till våra ambulanser, säger Nikolaj Kustov.
En skarp smäll av en granatkastare får mig att tacka för oss och vända tillbaka till Artiomovosk innan vi har separatiststyrkornas svarseld över oss. På torget i Artiomovosk träffar jag den 29-årige Julija Kalasjnik som tidigare bodde i grannorten Popasnaja och jobbade på järnvägarna. Under det senaste halvåret har hon flyttat fram och tillbaka mellan Popasnaja som har varit under hård beskjutning och Artiomovsk.
– Jag och min ettåriga dotter har flyttat och återvänt flera gånger. I höstas var vi tvungna att bo hos långväga släktingar i Charkiv som jag knappt kände. Nu bor vi hos min studiekompis i Artiomovsk. Jag är så otroligt trött på att åka fram och tillbaka. Jag kan inte ens ta ut vårt barnbidrag eftersom man måste göra det i Popasnaja och det inte går att hitta en taxichaufför som vill köra dit. Det är klart att jag gärna skulle hoppas på vapenvila, men vad är det för idé efter alla gånger den har brutits? undrar Julija Kalasjnik.
Anna Koftun säger att hon helt och hållet har förlorat förtroendet för den ukrainska regeringen.
– Jag stöder varken separatisterna eller ukrainska armén. Jag vill att Ukraina ska vara enhetligt men den här regeringen har lyckats placera oss i en värre knipa än någon trodde vara möjligt för ett år sedan. Då visste vi inte ens vad krig är. Det pågår för andra året nu.