Mor och son återförenade på Åland efter 19 år
Mor och son skiljdes åt i Iran för 19 år sedan när mamman flydde landet. Då var Kawa 4 år. Nu har de återförenats i Mariehamn och vill aldrig mer släppa taget om varandra. - Jag har varit ledsen i 19 år, nu känner jag mig hel igen, säger Maryam Ranjbari. Allt kan och vill Maryam Ranjbari inte berätta om sitt liv. Det gör för ont. Men i dag är hon lycklig.
Den 28 december ringde hennes telefon mitt i natten. Det var sonen Kawa som stigit av färjan från Åbo någonstans på Åland – var visste han inte själv.
Efter en dramatisk flyktresa från Turkiet kunde han återförenas med sin mamma, sina två halvsystrar som han aldrig tidigare sett, sin mormor och morfar och sina två mostrar som alla bor på Åland.
- Han var trött och hungrig och hade smutsiga kläder. Men nu är han äntligen här och jag vet redan nu att jag inte kan leva utan honom. Jag har fått tillbaka en del av mig själv som jag saknat i snart 20 år, säger Maryam Ranjbari.
Olika åsikter
Maryam Ranjbari växte upp i den kurdiska delen av Iran. Hon var en bland nio syskon i familjen och gifte sig som 14-åring. Något år senare fick hon sitt första barn, sonen Kawa. Men Maryams familj och makens familj hörde till olika politiska läger och det ledde sedermera till stora slitningar. - Min far var mycket aktiv och kämpade för ett fritt Kurdistan. Det var farligt och drabbade vår familj. Mamma och några av mina syskon satt en tid i fängelse i Iran. Min make däremot och hans familj stod på den iranska regimens sida trots att de också var kurder, berättar Maryam.
När sonen Kawa var fyra år skiljdes föräldrarna och Maryam gick miste om alla möjligheter att få fortsätta umgås med sin son.
- I Iran får frånskilda pappor vårdnaden om barnen. Jag försökte på alla sätt, bland annat genom otaliga rättegångar, att få rätt att umgås med Kawa men det blev alltid nej. Jag ansågs inte lämplig att ens träffa honom på grund av vår familjs politiska åsikter.
Kom till Åbo
Vid det laget hade Maryams föräldrar och några syskon flytt till Irak och hon följde efter.
- Som ensam kurdisk kvinna hade jag inget liv i Iran.
1999 fick föräldrarna och två systrar uppehållstillstånd i Finland och kom till Åbo.
- Jag blev kvar ytterligare två år i Irak. Jag hoppades hela tiden på att få kontakt med Kawa men lyckades inte.
Maryams liv gick vidare. Hon gifte om sig och 2000 föddes dottern Maria i Irak. Från Irak flyttade hon med Maria och Marias far vidare till Turkiet. Där stannade de två år innan de med hjälp av FN:s flyktingorgan UNHCR fick klara papper för Finland. Hit kom de 2004 och är numera finländska medborgare.
- På ett sätt var det fint att komma till Finland. Här kan man leva ett normalt liv i lugn och ro. Man har större fri- och rättigheter som kvinna. Men innerst inne var jag ändå bedrövad – jag saknade Kawa så mycket.
En syster hade flyttat till Åland från Åbo och Maryam med familj flyttade efter. Dottern Maria är i dag 14 år och hon har numera även en lillasyster, Kani, som är 8 år.
Via Facebook
Sökandet efter Kawa har fortsatt under åren, på senare tid bland annat via Facebook.
- Jag tog kontakt med många med samma efternamn och frågade om de kände till Kawa Amani. Till slut fick jag ett positivt svar: "Ja, jag känner till honom – han är min kusin och vi studerar ekonomi vid samma universitet."
Maryam skickade sitt telefonnummer och bad att kusinen skulle vidarebefordra det till Kawa.
- Hur ska jag veta att du är hans mamma som du påstår, undrade kusinen bland annat, och då skickade Maryam den enda bild hon hade sparad av sin son, en bild som togs när han var 9-10 månader gammal. Det visade sig att Kawa hade samma bild och Maryam fick äntligen hans telefonnummer och kunde ringa honom. - Det var helt omtumlande. Till en början kunde jag inte säga något alls. Jag bara grät.
Ge sin version
Kawa, i dag 23 år, ler milt där han sitter i soffan i lägenheten i Mariehamn. Han talar kurdiska och låter systern Maria agera tolk medan Maryam serverar te ur glasmuggar.
- Jag har ofta frågat efter min mamma, men aldrig fått några svar. Jag har också försökt leta efter henne, men fick inte ens veta vilket efternamn hon har, säger han.
När mor och son väl hittat varandra gick deras telefoner varma.
- Jag fick äntligen berätta min version. Allt han hade hört om mig av sin far var inte sant.
Samtalen måste ske i största emlighet, ibland mitt i natten, för att fadern inte skulle bli misstänksam.
Gick till fots
Mor och son bestämde sig för att Kawa skulle komma till Åland. Det måste ske omgående. Kawa skulle nämligen inom kort kallas in till militären vilket skulle ta honom två år och så länge ville ingen av dem vänta.
- Jag flydde –med risk för mitt liv – till Turkiet. Jag gick tillsammans med några andra i tolv timmar innan vi kom över gränsen. Jag var åtta månader i Turkiet och det var en svår tid. Jag greps av polis och misshandlades flera gånger, berättar han.
Maryam skickade pengar åt honom och till slut lyckades han ordna en transport med en lastbil till Finland. Resan tog åtta dagar och som färdkost fick Kawa lite ost och bröd.
- Jag kunde varken äta eller sova under de dagarna. Jag tänkte på honom hela tiden och önskade att allt skulle gå bra, säger Maryam.
Väntar på besked
Maryam Ranjbari driver en grillkiosk med pizza och kebab i stadsdelen där hon bor. Hon trivs bra i Mariehamn och vill helst av allt stanna kvar här. Men det beror helt på hur det går för Kawa – får han stanna i Finland eller inte?
- Om han måste flytta, flyttar jag också. Jag kan inte leva en dag till utan honom, säger Maryam.
- Jag vill lära mig svenska och studera mer ekonomi här. Nu vet jag vad kärlek är, ingen annan har någonsin visat mig sådan kärlek som min mamma. Hon är viktigare än allt annat för mig, säger Kawa.
Maria har så länge hon kan komma ihåg vetat om att hon har en äldre halvbror, men det känns ändå omtumlande att han kommit till dem på Åland efter så många år.
- Så länge mamma är glad är jag också glad, säger Maria.