Förlorade sonen ska återvända med miljarder
Jyrki Katainen lämnade Finlands ihåliga budget bakom sig och ska nu, som vice ordförande i EU-kommissionen, övertyga om att hans planerade investeringsfond ska generera 300 miljarder. Det ska ge nytta för både Grekland och Finland, säger han.
BRYSSEL Det är veckan efter något som med fog kan kallas en ekonomisk supervecka i Europa, med det världsekonomiska forumet i Davos, Europeiska centralbankens beslut om ett massivt stödköpsprogram och så det uppmärksammade parlamentsvalet i Grekland.
– Den nya regeringen i Grekland ska precis sätta sig vid rodret, och kommissionen övergår nu till att vara i kontakt med den, så ännu finns inte mycket mer att säga än att jag hoppas på tillväxtvänliga utsikter, och på att regeringen respekterar överenskommelser, säger Jyrki Katainen i Bryssel.
- Parti: Saml/EPP.
- Född: 1971 i Siilinjärvi, Savolax.
- Familj: Hustru Mervi och två döttrar.
- Aktuell: Vice ordförande i kommissionen, med koordineringsansvar för tillväxt- och sysselsättningsfrågor.
- Tidigare: Ordförande för Samlingspartiet 2004–2014, finansminister 2007–2011, statsminister 2011–2014.
Hans stora projekt som EU-kommissionens vice ordförande med ansvar för tillväxtfrågor är den investeringsfond som kommissionen hoppas ska generera över 300 miljarder.
Under 2015 ska Katainen göra en road show och besöka alla 28 medlemsländer för att förankra den nya fonden. Några månader efter "grillningen" i Europaparlamentet, där kommissionären ansattes bland annat av kritiska greker som såg honom som åtstramningens kranka blekhet, ska Katainen också besöka Grekland med sitt fondevangelium i maj.
Vad kan du lova grekerna då?
– Ett klart budskap är det att vi grundar en fond för att få investerare uttryckligen för projekt med en viss risk, och Grekland hör till högrisk-länderna. Till exempel inom energin kan jag tänka mig att det finns potential för den privata sektorn. En annan sak som kan ge något åt Grekland är den rent tekniska hjälpen i hanteringen av invecklade privata eller offentliga projekt.
I början av mars når hans turné Finland. Det är tänkt att investeringsfonden, förutom själva fonden, ska erbjuda en öppen lista över granskade projekt som investerare ska kunna välja och vraka i. Även om projekten ska vara strategiska, till exempel då det gäller infrastruktur, duger det inte med vägstumpar eller sådana byggen som den offentliga sektorn skulle göra i vilket fall som helst. Katainen ser ändå framför sig att det finns finländska projekt som kan komma med på listan.
– Jag kan tänka mig prototyper eller demoprojekt, inom till exempel förnyelsebar energi. För finländska företag är det i och för sig inte ett problem att få billiga pengar på marknaden, det vill säga låga räntor, så i Finland skulle nyttan vara att även de mer riskfyllda projekten får en chans.
Om den omtalade LNG-naturgasterminalen kan bli ett av de projekt som behöver en puff är för tidigt att orda om säger han, men det är åtminstone rätt typ av projekt.
– Möjligtvis, det är en sådan typ av projekt som kan komma på fråga, men det beror naturligtvis på om det finns ett behov.
I förlängningen är förhoppningen också att nationella aktörer, som Finnvera och dess motsvarigheter runtom i Europa, skulle komma in och bygga på det boägg som startas upp. Katainen ser som en möjlighet att engagera regionala strukturutvecklingsfonder.
- Den investeringsplan som Jyrki Katainen haft ansvar för att koordinera ska enligt planen mobilisera 315 miljarder euro av ett startkapital på 21 miljarder.
- Det ska gå till så att befintliga medel i EU-budgeten utgör 16 miljarder och EIB står för 5 miljarder.
- Genom att bland annat erbjuda riskskydd för privata investerare hoppas man generera 315 miljarder i investeringar, vilket skulle innebära en multiplikatoreffekt på 15 gånger startsumman.
- Att hävstången beräknas bli så stor har ifrågasatts och vilken den i själva verket blir är ännu okänt, men kommissionen försvarar beräkningen med att EIB kunnat uppvisa en multiplikatoreffekt på 18.
- Av summan skulle 240 miljarder gå till långsiktiga strategiska investeringar i bland annat energi och infrastruktur, och 75 miljarder till små och medelstora företag under 2015–2017.
Efter förra veckans nyhet om att ECB genomför ett massivt stödköpsprogram har många skyndat sig att påpeka att centralbankens penningpolitik i sig inte räcker för att skapa tillväxt, utan att det ECB främst ska undvika är en deflationsspiral.
Ändå väcker bieffekterna av tilltaget förhoppningar om att en billigare euro ska puffa exporten och småningom också tillväxten. Men det förutsätter att det finns något att exportera och att medlemsländerna är i startgroparna.
– Omständigheterna är ju gynnsamma nu. Men många länder står inför samma frågor som Finland, att man också måste förnya sin industri, genomföra strukturförändringar på grund av åldrande befolkning, och se till att ha en konkurrenskraftig prisnivå.
Menar du med den konkurrenskraftiga prisnivån lönerna?
– I olika länder är det olika saker som påverkar, och det är inte vi (i kommissionen) som ska hitta på lösningarna för medlemsländernas del. Kommissionen ger bara sina landsspecifika rekommendationer, och de är olika.
Jean-Claude Junckers kommission är byggd på ett annat sätt än tidigare, med sju vice ordförande som inte har ämnesportföljer. Katainen är en av dem vars arbete går ut på att koordinera de frågor som har med tillväxt och sysselsättning att göra.
Är det lättare att vara förlikningsman i kommissionen än i en sexpartiregering?
– Det vi gör här är närmast grupparbete och koordinering, det har inte behövts direkt förlikning. Men visst, här är det inte så mycket partipolitik på ytan och därför är det mindre tryck i luften i kommissionen, säger Katainen.
– Jag trivs. Det är en så internationell miljö, man får uppleva att driva igenom frågor gentemot olika kulturer och samtidigt göra något för Europas framtid.
Katainens sorti som statsminister i somras passerade inte utan kritik. Underskottet har fortsatt och de stora strukturreformerna har stött på svårigheter. I sin nuvarande roll går Katainen inte in på Finlands inrikespolitik, men beslutet att gå håller han fast vid.
– Den bakomliggande tanken var att jag varit partiordförande i tio år. Att fortsätta skulle i praktiken ha inneburit att ta ställning till fyra år till. Jag hade nått en punkt då jag inte längre förnyade mig som partiordförande – och är jag inte ordförande för Samlingspartiet kan jag inte heller vara statsminister, säger Katainen.
– Det fanns skäl att gå vidare i livet.