Peter al Fakir: Jag vill inte kalla mig Charlie Hebdo
Let’s face it. Charlie Hebdos speciella typ av satir dröp av islamofobi, antisemitism och sexism och redaktionen bestod mestadels av medelålders vita män, skriver Peter al Fakir i en kommentar.
De svenska och danska ambassaderna står i lågor och jag följer mobben på väg genom Damaskus. En bred manskör skanderar Allah wa akhbar. En korpulent man svingar en kroksabel. Det är februari 2006 och det besinningslösa våldet en reaktion på publiceringen av Muhammedkarikatyrerna i danska Jylland-Posten.
Snabbspola till januari 2015 och tre män attackerar redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo. På ytan verkar dåden ha liknande bevekelsegrunder, uppretade humorlösa muslimer som tar till våld eftersom de inte förstår ”vår” västerländska yttrandefrihet.
Samma ryggmärgsreaktion från politiker och en enad journalistkår som fördömer terrordåden och menar att vi alla måste stå upp för pressfriheten – je suis Charlie! Och så den följande debatten i Sverige där mer extrema röster vill ”screena” alla muslimska invandrare, avlyssna moskéer, ta ifrån Isis-terroristernas svenska pass.
Och så de europeiska muslimerna som huttrar i kylan utanför sina slitna (bombhotade) källarmoskéer, och som för tusende gången krävs på förklaring, ursäkt och upptuktelse. ”Nej, terrorism är inte islam”.
När jag hörde om attacken ville jag bara krypa ner i sängen och dra täcket över mig. Ett fruktansvärt äckligt mördande av människor. Men jag vill ändå inte kalla mig Charlie Hebdo, eller Lars Vilks, eller Kari Suomalainen, även om jag gärna betalar för deras polisbeskydd genom skatterna.
Det har sagts att Charlie Hebdo tecknade i fransk tradition med breda penseldrag och alla fick en släng av sleven, politiker, judar och araber. Men ur ett muslimskt perspektiv, särskilt utifrån en fransk invandrar- och arbetarklass, riktades udden på tecknarpennan mot en redan demoniserad minoritet. Kontextualiseras satirbilderna ytterligare i en fransk samtid med ständigt nya lagar riktade mot muslimsk praxis som förbud mot slöja i skolor och totalförbud mot burka, tappar de mycket av sin humor. Detta samtidigt som USA bedriver drönarjakt på muslimer i Pakistan, Yemen, och Afghanistan.
Det är lätt för en islamist att tolka Charlie Hebdo som en utlöpare för Västs krig mot islam, men i detta fall med kulturen som slagfält.
Let’s face it. Charlie Hebdos speciella typ av satir dröp av islamofobi, antisemitism och sexism och redaktionen bestod mestadels av medelålders vita män. Är bilder på kroknästa araber en ursäkt att mörda tecknarna, naturligtvis inte! Men vem skulle fördöma om de tyska judarna i Hitler-Tyskland fann propagandan magstark, eller om svarta i 20-talets USA tyckte att tvålreklamen med apliknande svarta representationer inte var särskilt underhållande.
Men det handlar inte om humor, säger ni, det handlar om yttrandefrihet. Det är därför vi ändrar våra facebook-profiler till je suis Charlie. En attack mot Charlie Hebdo är en attack mot oss alla.
Absolut handlar det om kampen om mänskliga rättigheter. Men attacken var lika mycket en blodig krigsstrategi från muslimska fascister att så split mellan Väst och muslimer i Europa.
Precis som brännandet av danska ambassaden i Damaskus var detta ingen spontan reaktion styrd av inneboende muslimskt hat mot Väst. Våldet mot Charlie Hebdo var orkestrerat, planerat och kallsinnigt utfört för att skapa en motreaktion och hårda repressioner för att driva fler unga män mot islamismen. Vissa bedömare jämför taktiken med den som stalinisterna använde i Ryssland i början av 1900-talet, eller Baader-Meinhof-ligans försök att radikalisera tyska studenter på 70-talet.
Vad det gäller yttrandefriheten så är den heller ingen oreglerad ödemark där nakna liberterianer löper amok. I fjol dömdes den rasistiska gatukonstnären Dan Park i Malmö tillfem månaders fängelse för hets mot folkgrupp. Det är tveksamt hur många av Charlie Hebdos mer extrema alster som skulle godkännas av en svensk chefredaktör.
På tal om humorlösa araber så vill jag tipsa om tv-showen Dawlat al-Khurafa (Myternas nation) där islamisterna hycklas av ett gäng irakiska komiker. I ett pumpande musikklipp får Satan barn med en judinna och föder fram Isisledaren Abu Bakr al-Baghdadi. Charlie Hebdo hade säkert gillat satiren, åtminstone verkar de dela samma smak för smaklöshet.