Kobane fortsätter kampen mot IS
Efter mer än 100 dagars belägring står det klart att Kobane i norra Syrien inte kunnat besegras, och att IS stött på hinder i sin expansion. Hufvudstadsbladet återvänder till den krigshärjade staden, och finner ett allt jämt levande hopp i ruinerna.
Förstörelsen är svår att greppa. Där det förr fanns gator ligger nu högar med kollapsade hus, där det förr låg ett gatukök ligger brända bilar. Det är som om det vore en helt annan stad. I slutet av december hade Kobane i norra Syrien framgångsrikt gjort motstånd mot terrorgruppen IS belägring i 100 dagar. Även om striderna lagt staden i ruiner har dess invånare lyckats nå ut till hela världen med sin kamp, och blivit en symbol för att fundamentalisterna inte alls är "ostoppbara" i sin expansion.
– Vi tar tillbaka staden steg för steg. Vi lyssnar också av IS radiokommunikation och deras moral är väldigt låg nu. Ibland hör vi dem be till Gud om hjälp, andra gånger säga att de tröttnat på att kriga, säger Kobanes premiärminister Anwer Muslim.
Han och tio andra ministrar i administrationen, som utropade autonomi för staden och omgivande landsbygd för ett år sedan, är fortfarande kvar för att arbeta i de fria stadsdelarna. Samtidigt som försvarsstyrkorna YPG och YPJ slåss mot IS har den civila ledningen ansvar för övrig samhällsdrift, som att hjälpa kvarvarande civila med bostäder, bränsle och mat.
Otillräcklig hjälp
Ingen ger upp förrän den sista gatan erövrats, menar Anwer Muslim, och lyckligtvis har utvecklingen gått åt ett motsatt håll under hösten. Men han understryker att Kobane behöver mer internationell hjälp. Kurdernas kamp mot IS är hela världens kamp, eftersom IS både lockar anhängare och riktar hot internationellt. Ändå måste staden slåss med samma otillräckliga kalasjnikovs nu som för 100 dagar sedan, eftersom de varken skänkts eller sålts något annat att strida med.
– Om den internationella koalitionen inte hjälper oss med tunga vapen är vi beroende av vad vi kan erövra från IS själva. Vi kan göra motstånd, men på det sättet kommer kriget att fortsätta under lång tid.
På strax över tre månader har kriget redan skapat stor förödelse och svårigheter. Elektricitet finns bara i ett fåtal hus med brummande generatorer, men lagren av diesel sinar. När solen gått ner är det kolsvart på gatorna, och all belysning är förbjuden för att inte bli mål för beskjutning. Bara en enda klinik med två britsar finns kvar, belägen under jorden, som är beroende av vad lokala apotekslager ännu har i vårdmaterial. Inga internationella hjälporganisationer finns på plats.
Mitt i allt detta finns ännu ett tusental civila kvar. Åldringar sitter på trappan och mängder av småbarn springer omkring i de västligaste stadsdelarna, dit alla förflyttats. Här har de mer skydd, men inte fullständigt.
– När granaterna kommer ser jag till att vi alla gömmer oss. Nyss dog tre av mina grannar i ett nedslag, berättar fembarnsmodern Jelila Abdo.
I huset bakom gapar ett stort hål i en vägg. Ändå vägrar hon och alla andra att lämna sin stad och ge sig av till Turkiet. Där har kurder länge haft det svårt, och en vardag i trånga flyktingläger verkar inte ljusare.
Små framsteg
Efter att både USA:s flygvapen och sydkurdiska peshmergasoldater gått in militärt till Kobanes försvar har motståndet långsamt gett resultat. Under sena december återerövrades flera viktiga områden och byggnader. Stadens kulturcenter hamnade ännu en gång i kurdiska händer, efter att ha varit platsen där IS spelade in sin första propagandavideo.
Ett stycke därifrån på den södra fronten träffar vi den 19-åriga soldaten Serhaldan igen, som Hufvudstadsbladet även mötte i slutet av september. Hon berättar nedstämt att nästan ingen av de andra unga kvinnorna från det mötet längre lever. Själv klarade hon sig undan IS med en kula i axeln och en i handleden. Efter det har allting blivit personligt.
– Jag vill hämnas mina vänner. Det är den enda känsla jag har nu.
Från ett hustak där hon och andra byggt ett skyttevärn ser vi den höga Mistenurkullen torna upp sig i horisonten. Därifrån skjuter IS ännu ner granater på olika stadsdelar. Det kan vara en lång tid kvar innan Serhaldans hemstad är befriad, men 70 procent sägs nu vara kontrollerad av dess invånare igen. Under mellandagarna gav sig till och med två jultomtar ut för att dela klappar till barnen.