Analys: Putins isblå blick har satt skräck i världen
Under det gångna året invaderade Putin Ukraina och skapade en definitiv brytning mellan Ryssland och väst. Det gjorde honom populärare än någonsin i sitt hemland. Han talar till en känsla hos ryssar av att ha blivit felade och förrådda som ger omedelbar genklang.
En gång i mitt liv har jag stått på några meters avstånd från Vladimir Putin. Det var under ett besök i Helsingfors i början av 2000-talet. Han hade varit president i något år, en grå byråkrat som talade om att få ordning på skattesystemet och stödja småföretagare. Jag reagerade främst på hur kort han var till växten. Att en så liten man kunde leda ett så stort land.
Han log inte. Det är en vana som har följt honom genom livet – inte heller på ungdomsfotografier ler Putin. Gör han det når leendet aldrig ögonen. Ändå är han en känslomänniska, något man märker mycket tydligt när han uttalar sig om USA:s invasion av Irak, om terrorismen eller om Krim. Varje gång det handlar om att motivera Rysslands agerande i förhållande till kritik mot väst stiger känslorna fram i både den isblå blicken och i rösten.
På den tiden framstod Putin som humorlös. När han blev varmare i kläderna ändrades detta. Han började offentligt odla en humor som ofta gränsar till det vulgära, med ordval och gester som påminner om gatans språk. Det är medvetet. Putin är i sitt esse när han får visa det ryska folket vem han egentligen är – en vanlig karl, en rysk muzjik.
– Jag minns inte när jag hade sex första gången. Däremot minns jag när jag sist hade det. Jag vet det på minuten, sade Putin år 2006 på sin årliga direktsända ring in-show.
Två år senare kommenterade han Fox News bevakning av Georgienkriget och en intervju med en sydossetisk kvinna.
– Så fort hon sade något som journalisten inte gillade började han avbryta henne, harkla, hosta och ha sig. Det fattades bara att han hade skitit i byxorna för att få tyst på henne, sade Putin.
Putin styrs av både känslor och instinkter. Sedan han blev president har han förföljt oppositionen, kringskurit det fria ordet och kallat USA "kamrat varg". Men fram till Ukrainakrisen gjorde Putin ingenting som verkligen kunde skada Rysslands ekonomiska intressen i Europa. De europeiska ledarna och USA:s president svarade med att låta det mesta fortgå som förut. Ryssland förblev medlem i G20, OS i Sotji genomfördes utan bojkotter och Putin fick medla i Syrienkrisen.
Under 2014 har Putin gjort ett definitivt val – när han invaderade Krim valde han bort västvärlden som partner och referensram. Många anser att han i själva verket hade gjort det långt tidigare. Det är både sant och inte sant. Putin vill inte ha västerländsk demokrati, även om han beundrar det västerländska samhällsbygget. Öppen debatt och kritik är honom främmande. Samtidigt har hans agerande gentemot väst ofta varit pragmatiskt.
Han höll i det längsta fast vid goda handelsrelationer till väst och odlade personliga relationer med de västledare han kunde komma överens med – Tony Blair, Gerhard Schröder och Silvio Berlusconi. Putin visste att västvärlden var beredd att låta honom komma undan med mycket och utnyttjade effektivt denna omständighet.
Invasionen av Krim var en utrikespolitisk katastrof men en inrikespolitisk succé. I Ryssland framstod Putin som inte bara stark och handlingskraftig, utan också en skicklig militärstrateg.
– Hela världen vet vem Putin är. Han är kändare än Barack Obama, sade en taxichaufför till mig under ett långt och fruktlöst samtal om politik i Moskvas oändliga trafikköer.
Innan dess hade Putin genomlevt några motiga år, framför allt 2011 och 2012 då flera stora anti-Putindemonstrationer ordnades i Moskva. Det var första gången han stötte på organiserat folkligt motstånd och svaret kom med viss fördröjning.
Den 6 maj 2012 arrangerades en så kallad miljonmarsch mot Putin som slutade i slagsmål mellan polis och demonstranter. Ett trettiotal demonstranter arresterades och anklagades för försök till massupplopp.
Signalen var tydlig. Lugna ner er – annars vet ni vad som händer.
Det fungerade. Under det senaste året har inte en enda lika stor demonstration mot Putin gått av stapeln i Ryssland.
I ett otal böcker har Putin skärskådats och analyserats, hans barndom i det efterkrigstida S:t Petersburg har utforskats, hans äldsta vänkrets från judotränare till datjagrannar har spårats upp. Bilden som träder fram är av en ensamvarg som tidigt fick lära sig gatans lag. Putin var enda barnet, uppfostrad av fattiga föräldrar som nästan aldrig var hemma. Han tillbringade en stor tid av sin barndom hos grannar eller på gatan, han jagade råttor (och blev en gång anfallen av en jätteråtta), han fick ofta stryk. Den starkares rätt pryglades in i hans eget skinn.
– Minns er barndom. Man kommer in på gården med en karamell i handen, någon säger: Ge mig karamellen. Man kramar den hårt i sin svettiga näve och frågar: Vad får jag i utbyte? Det är det vi frågar. Vad får vi i utbyte? sade Putin 2006 under ett toppmöte med EU.
Det är inte svårt att förstå att Putin själv har varit detta barn som tvingades slåss för att få behålla sina karameller. Det är symptomatiskt att han jämför situationen med EU-samarbetet. I Putins värld är det Ryssland som blir anfallet och tvingas försvara sig.
Han har byggt upp ett narrativ där västvärlden lyckades få Sovjetunionen att rämna, därefter plundrade ut Ryssland och nu försöker kontrollera både Ryssand och dess närområden genom att exportera demokrati. För Putin existerar inga win-win-situationer. Invasionen av Krim är därför ett sätt att vända på dynamiken i förhållandet till väst.
Andra gången jag såg Putin live var i S:t Petersburg på G8-mötet 2006. Vid det laget var han redan den Putin som större delen av världen kände till.
Affärsmannen Michail Chodorkovskij satt fängslad och Ryssland höll på att bli alltmer auktoritärt. Men det fanns fortfarande många som försvarade Putin. Han hade trots allt åstadkommit stabilitet, de ryska statsfinanserna var i gott skick och många västliga företag täljde guld i Ryssland.
Putin marscherade kraftigt försenad in på en fullsatt presskonferens och svarade på västerländska journalisters (kritiska och oförberedda) frågor i över en timme. Han formligen dompterade hela auditoriet.
Putin klarar situationer där han pressas, men han vill alltid göra det ur en position av överläge. Han tar inte risken att ge sig in i en kamp som han kan förlora. Det är den viktigaste orsaken till att han inte har reformerat Ryssland, att han har låtit korruptionen fortgå och själv av allt att döma samlat på sig enorma rikedomar.
Nu är han en internationell paria, men det bryr han sig föga om. Putin är en person utan moraliska principer – allt handlar om att anpassa sig till rådande omständigheter och att samtidigt behålla och flytta fram sina positioner.
Enligt gatans lag.