"Något har gått sönder i hur Finlands regeringar arbetar"
Efter de 24 år Martti Korhonen har arbetat med regeringar, mot dem, eller suttit där själv, ser han att Finlands statsråd numera splittrats till ministrar utan grupparbete. – I vårdreformen syns att processhanteringen dött.
- HBL intervjuar långvariga riksdagsledamöter som inte ställer upp i valet 2015.
- Hittills har Ulla-Maj Wideroos (23.12), Martti Korhonen (27.12) och Leena Harkimo (2.1)
När Martti Korhonen (VF) säger att han kom direkt från verkstadsgolvet till den innersta orkanen av Finlands fria fall, bankkris, valutakris och depression så menar han det bokstavligen.
Bilmontören landade i ekonomiutskottet 1991.
I dag kretsar politiken igen kring den dystra ekonomin.
– Det är kanske ett kretslopp. Men nittiotalet var väldigt annorlunda än dagens läge, också i riksdagen. Då var det närmare in på skinnet för alla ledamöter själva. Förutom arbetslöshet och konkurser i vars och ens närhet var det alla valutalån och räntor. Också jag hade bostadslån med femton procents ränta. Devalveringen snurrade. Det förekom att personer i ens nära krets tog slutgiltiga beslut, och det var svårt att se på.
– Nu är det Ryssland som är i en lite liknande situation, inte vi.
"Tyngst i min karriär"
Korhonen ställer inte upp i vårens val utan avrundar sina 24 år i riksdagen. Han kan tänka sig lokalpolitik framöver, och tillägger att man aldrig ska säga aldrig om några planer. Men i maj ska ha gripa chansen att åka utomlans i flera veckor i sträck, då det bär av på matresa till Provence.
– Hennes avgång var rätt traumatisk för partiet och många enskilda partimedlemmar, så min uppgift var att normalisera läget, få bort spänningar och återställa arbetsron. Jag tycker det lyckades någorlunda. Vi kom framåt så mycket att jag också själv kunde stiga åt sidan, med tanke på min egen livskris. Min hustru hade dött midsommaren 2006, och att ge sig in i en ordförandekamp var inte en situation jag eftersträvat, men kollektivt kom vi fram till att det var bra då, berättar Korhonen.
– För mig var det kanske den tyngsta tiden i min karriär och jag rörde mig på gränsen till de fysiska och mentala resurserna.
- Parti: Vänsterförbundet
- Född: 1953 i Uleåborg
- Familj: Två vuxna söner. Blev änkling 2006, gift med Piia Rantala-Korhonen sedan 2012.
- Yrke: Bilmontör
- Karriär: Bilmontör, huvudförtroendeman. Uleåborgs stadsfullmäktige 1985–2000 och 2009–2012. Presidentvalselektor 1988. Invald i riksdagen 1991. Har suttit i bl.a. ekonomiutskottet, trafikutskottet, bankfullmäktige, talmanskonferensen och miljöutskottet.Om 90-talet var turbulent i ekonomin så var 00-talet turbulent i Vänsterförbundet. Korhonen blev partiordförande för Vänsterförbundet efter Suvi-Anne Siimes avgång och inre stridigheter.
Korhonen har lärt sig att se också på kolleger när de är sammanbitna, pressade och töjda till sin gräns. Man ser det på människors habitus, säger han.
Korhonen har varit gruppordförande under perioder av regeringsmedverkan men också upplevt oppositionens möda och knog. Han har sett ministerskapet som region- och kommunminister i Paavo Lipponens andra regering.
Av de olika uppdragen understryker han speciellt vilket inflytande gruppordförandena har, också över regeringspolitiken.
Det har accentuerats av hur regeringsarbetet förändrats, tycker han.
– Om du som gruppordförande i ett regeringsparti ringer statsministern så svarar denne. Det är en tyngre roll än vad som syns utåt, speciellt då enskilda ministrar arbetar under allt större splittring. En minister har numera mest sitt eget revir, medan en gruppordförande alltjämt är en väldigt tung allmänpolitiker.
Korhonen syftar på att han anser att ministrarna inte längre är det.
– Ännu när jag satt i Lipponens regering var aftonskolorna platsen där regeringen kollektivt fattade stora beslut. I dag har de knappt någon roll alls. Det kollektiva arbetet har kraschat. Kanske beror det på de senaste statsministrarnas stil. Nu försöker man ihärdigt reparera det, säger han och är bekymrad över utvecklingen.
Känga åt reformen
Han tycker att också sammanhållningen i riksdagen blivit sämre med tiden, och stämningen blivit mer individualistisk, men regeringsarbetet verkar oroa honom ännu mer.
– Det har märkts särskilt på slutet. Ett sådant rådd som vårdreformen borde aldrig ha fått ske. Processhanteringen har inte fungerat.
– Jag försvarade modellen med starka baskommuner, för då hade demokrati och beskattningsrätt funnits på samma ställe. De som då ropade om tvångsfusionerna kommer i stället att få bemöta en modell med svårare former av fusionstvång framöver, av ekonomiska skäl.
Att kritisera vårdreformen öppet har varit något av ett tabu sedan alla åtta riksdagspartiers ordförande enades bakom en modell tidigare i år. Men Korhonen säger, lite faderligt:
– Man må förlåta partiordförandena för det, ty de visste inte vad de gjorde, vart det skulle leda och hur allt i praktiken skulle kunna lösas.
Så började det
”Värderade fru talman! Jag vill fråga minister (Iiro) Viinanen: När riksdagen behandlade skräpbanken i höstas gick regeringen inte med på att öppna bankhemligheten, utan sade att riksdagen får tillräckligt med information, att bankstödet är transparent och offentligt, att det finns tillräcklig uppföljning och riksdagen inte behöver oroa sig. Nå, förra veckan försökte jag få den här informationen och fick också, men den var daterad 31.8.1993. Är det här, enligt minister Viinanen, tillräcklig information som riksdagen får om bankstödet och hur det fördelar sig?”
Martti Korhonens första anförande 24.2.1994
Starka minnen
"Jag minns fortfarande förhandlingar under bankkrisen på 90-talet, särskilt en som pågick in på natten, om två miljarder mark. Då hette det att om vi skjuter in två miljarder mark skulle bankkrisen lösa sig. Slutligen krävdes det väl femtio, sextio miljarder, problemen hopade sig. Stämningen då finansministern åkte jorden runt för att hitta finansiering, det var otroligt dramatiskt och man kände det i varje cell. Och det minns man förstås: riksdagsdebatten om beslutet av gå med i EU, med tre dygn av anföranden. Jag har förstås, framför allt, många varma minnen av alla jag arbetat med."
"Alla som varit partiordförande eller minister vet att det är givande, men det finns ingenstans där man inte är på jobb. När jag var minister skulle jag en gång ut och segla mellan Åbo och Stockholms skärgård och diskuterade det med säkerhetschefen, för jag var osäker på om jag kunde nås alla dagar. Efter en halvtimme kom säkerhetschefen tillbaka med en satellittelefon. ’Där’, sa han, ’nu är du anträffbar’. Ja, det finns väl bara nån punkt på sydpolen där man kan ursäkta sig med radioskugga ... förr var det lättare att skärma av sig någon dag eller vecka."