Slutspurten blev en uppförsbacke
Snart åker kriminalromanerna fram och riksdagsmapparna ut för Ulla-Maj Wideroos, efter tjugo år i granitborgen. Men allt är inte klart. Den tyngsta rodden – vårdreformen – kom på slutrakan.
När det närmar sig val brukar det glesna i kalendern bland utskottsmöten, men i gengäld fyllas av kampanjarbete. Så blir det inte för Ulla-Maj Wideroos (SFP) i vinter. Efter tjugo år i riksdagen är det dags att släppa fram andra, säger hon.
– Det blev nästan en ketchupeffekt av hugade kandidater i min valkrets då jag sade att jag inte ställer upp. Och dem vill jag släppa fram. Det ska komma in nya riksdagsledamöter. När man slutar i politiken ska man inte bli och hänga, anser Wideroos, som också kommer att sluta som ordförande i partifullmäktige nästa partidag.
Men ännu är det inte färdigt. Den kanske största mastodonten under hennes tid i riksdagen, vårdreformen, har hon arbetat med i den parlamentariska gruppen i hundratals timmar. Vården har på sätt och vis kantat Wideroos politiska liv. I början av 90-talet, då vården delvis decentraliserades, var hon ännu kommundirektör i Oravais. Och 2014, då de åtta riksdagspartierna går mot att centralisera vården på nytt, har hon suttit i stormens öga.
– Cirkeln sluts. Men idén på 90-talet var god då, och förtjänade att förverkligas. Närhetsprincipen var ju den bärande tanken. Sedan måste jag ärligt medge att samhället förändrats sedan dess. Det funkar inte i dag. Skillnaderna inom vården är för stora, säger Wideroos.
Att befolkningsunderlaget och personalteamen måste vara tillräckliga försvarar att det görs en reform, men Wideroos är oroad över kommunernas inflytande. Har det varit svårt att försvara allt?
– Ja, det har det.
Hon nickar allvarligt.
– Man är medveten om att det är en megareform, och missnöjet i Svenskfinland är ganska kompakt. Men när reformen ändå görs gäller det att påverka inifrån och göra vad man kan.
Wideroos bedömning är att reformen går igenom, om det än krävs någon förändring efter grundlagsutskottets behandling.
En annan stor reform hon varit med om var länsreformen, som hon var kritisk till. Då var idén att mellannivåer i förvaltningen skulle bort. Nu kryper mellannivåer tillbaka i annan form.
– I stället för den gamla länsförvaltningen har vi regionförvaltningscentralerna, arbets- och näringscentralerna ... då frågar man sig vad det var för idé.
I september 1995 höll den färska riksdagsledamoten Ulla-Maj Kukkonen sitt första anförande i samband med sin lagmotion. Det handlade om att återta snusförbudet, som Wideroos tyckte var ett orättvist förbud då cigaretter ändå säljs.
– Mitt första och enda egna motionsinitiativ, skrattar Wideroos och minns att den röstades ner med rätt stor majoritet.
– Det jag lärde mig redan då var att det inte var det rätta sättet att påverka.
Hennes trumf är i stället åren av nätverkande och personliga möten. Så också i slutstriden, vårdreformen.
– Det är den viktiga påverkningsmetoden. Fördelen när man känner riksdagskolleger är att det blir lättare att förhandla, man vet var deras gränser går, funderar Wideroos.
Kommer att sakna ”gänget”
Förr har nätverkandets centrum varit riksdagskaféet. Wideroos noterar besviket att en del av sorlet i kaféet gick förlorat då riksdagens tillbyggnad stod klar. Nu är ledamöterna uppdelade mellan byggnaderna och försvinner lätt till sina arbetsrum. Man kan inte längre vara säker på att det är på kaféet man bongar folk.
Så det blir mera sms, telefonsamtal, e-post. Det är en förändring som skett i riksdagsarbetet: snabb kommunikation, all omedelbar tillgänglighet man ska svara mot. Samtidigt har arbetet svällt under
Wideroos tid, som sammanfaller med Finlands medlemskap i EU, som sysselsätter ledamöter och utskott. I gengäld har ledamöterna fått egna assistenter.
Den tidigare vördnaden för äldre ledamöter och ministrar har också minskat. Det gör inte nödvändigtvis Wideroos sentimental.
– Det är bra att man kan närma sig ministrar lättare. Men jag förstår inte riktigt den typen av respektlöshet som finns i hur politikernas personliga egenskaper bedöms på detaljnivå. Personfixeringen kunde tonas ned. Och sakfrågorna komma fram.
Nå, vad kommer du att göra sen?
– Jag tycker om kriminalromaner och ser fram emot att läsa mer. Så finns barnbarnen, en nyfödd och en tioåring, och dem hinner jag se mer av. Också de åldrande släktingarna. Jag är stugmänniska och skulle vilja odla mera.