Oron över vården har inte lagt sig
Trots alla partiers uppslutning kring vårdreformen låg det oro och frågor i luften under riksdagens remissdebatt.
Det är inte reformen i sig som stöter på patrull – tvärtom, den här gången kunde samtliga åtta partier som haft sin slev i soppan kalla det för historiskt och betydelsefullt att behandla lagförslaget om vårdramarna.
Men locket är inte än tätt på besvikelserna, och finansministeriets uträkningar om hur kostnaderna omfördelas för kommunerna väcker oro.
Sirkka-Liisa Anttila (C) ser det som en potentiell kalldusch på områden som redan har jobbat på sin effektivitet.
– I Forssatrakten skulle vi förlora tio miljoner per år om allt förverkligas som som det nu formulerats i lagförslaget. Tidigare har vi fått höra att avsikten inte är att rasera välfungerande modeller. Vi vill också i fortsättningen vara effektiva.
Inte bara de enskilda kommunerna, utan också målsättningen att minska på det så kallade hållbarhetsgapet, väckte frågor.
– En förutsättning har varit att vi får en uträkning på hur mycket reformen påverkar hållbarhetsgapet. När man ser på lagförslaget är bedömningarna gjorda med ganska lätt hand, säger Sari Sarkomaa (Saml).
Överlappande system
Jouni Backman (SDP) anser att de preliminära uträkningarna inte ska misstas för att vara slutliga.
– Inbesparingarna kommer inte att göras så att innehållet i vården skärs ner, utan så att en allt större del av vården sker i ett tidigare skede inom grundvården, säger Backman, som anser att man därför inte i nuläget kan se hur kostnaderna i det långa loppet tynger kommunerna, och inte heller hur de i själva verket blir då de verkliga vårdplanerna görs inför 2017.
En stor fråga kommer att ligga kvar ännu över valet, och det är resten av finansieringen, nämligen hur de överlappande systemen med privatförsäkringar, allmän vård och arbetshälsovård ska sammanfogas. Att den adminustrativa biten behandlas av riksdagen innan alla bitar är på plats väckte också frågan om diskussionen hade sett annorlunda ut med allt klarlagt samtidigt.
Enligt social- och hälsovårdsminister Laura Räty (Saml) ska det före utgången av den här valperioden finnas flera olika förslag till hur pengarna och patienten ska kunna följas åt.
– Målet är flera alternativa modeller så att följande regering kan bedöma vilken som passar bäst, säger Räty.
Vem styr?
Mest enighet i riksdagens remissdebatt rådde kring målet att inegrera social- och hälsovård bättre, för att enskilda patienter eller familjer inte ska falla mellan stolarna. Också omsorgsminister Susanna Huovinen (SDP) understryker att det är den röda tråden i reformen.
– I dagsläget finns tvåhundra parter som har ansvar för att ordna social- och hälsovård, efter vårdreformen fem. Hur kan man i den förstnämnda modellen få ut de senaste rönen till alla? Vem styr – det vet åtminstone inte jag. Att få ett nationellt roder på hela är central, säger Huovinen.
Mest omstritt är hur kommunerna ska klara sig och om kommundemokratin kan anses förverkligas. Vårdlagen ska behandlas av flera utskott, framförallt grundlagsutskottet som kommer att granska just det.
– Demokratin är det mest oroväckande. Det kommer massor av frågor om hur det är meningen att man ska påverka. Vem ska gubben och gumman ringa om inte kommunalpolitikern är den som har inflytande? I Sverige väljs representanter till landskapen via direkta folkval, och det är något vi också borde överväga, säger Risto Kalliorinne (VF).