"Soldaterna fick krypa fram i snön"
På söndag är det 75 år sedan Sovjetunionen anföll Finland. Vinterkriget tegs ihjäl under sovjettiden och de anhöriga till dödade soldater fick ingen kompensation. Det sistnämnda ändrades när Putin blev president.
MOSKVA/SANKT PETERSBURG
– Pappa visste att Finland var ett självständigt land. Han ville inte att bolsjevikerna skulle förstöra Finland på samma sätt som de hade förstört Ryssland. Men när han blev inkallad hade han inget val, säger Jelena Kulagina (53) i Moskva.
Hon jobbar som producent för Sveriges television i Moskva.
Hennes far Aleksandr Kriviskij var judisk läkare, född år 1909. När Vinterkriget bröt ut var han trettio år gammal och bodde i Leningrad där han höll på med sin doktorsavhandling. Han skickades omedelbart till fronten för att ta hand om de sårade.
– Det var bittert kallt och de sovjetiska soldaterna hade inga ordentliga vinterkläder. Finländarna var bättre utrustade, dessutom väl kamouflerade i vita dräkter. De rörde sig snabbt på skidor och hade prickskyttar som klättrade upp i träd. Pappa sade att de förde ett utpräglat partisankrig med snabba anfall för att sedan dra sig tillbaka.
Jelena Kulaginas far trodde aldrig på propagandan om att Sovjetunionen skulle rädda de finska arbetarna undan de vita fascisterna.
– Många sovjetiska soldater förstod över huvud taget inte vad de hade i Finland att göra. Deras stridsmoral var låg, i motsats till finländarnas. Det var en helt annan sak när tyskarna anföll 1941, då kämpade de ryska soldaterna mot en inkräktare. Dessutom hade Finland den skickliga Mannerheim, samtidigt som Stalin hade tagit livet av större delen av den kompetenta officerskåren, säger Jelena Kulagina.
Ovisshet från början
Den pensionerade ingenjören Ljudmila Serbskaja i S:t Petersburg var sex år när hennes far i september 1939 skickades ut på en "övning".
– Vi trodde alla att pappa snart skulle återvända. I sitt första och sista brev från oktober 1939 skrev han att han kommer hem i november. Sedan bröt kriget ut. Vi skickade ett paket till honom, varma vantar och mandariner. Det kom tillbaka oöppnat. Mandarinerna var alldeles stelfrusna.
I december 1939 stupade Ljudmila Serbskajas far Aleksandr Serbskij. Familjen fick beskedet först i mars. I telegrammet stod det så här: "I strid för sitt socialistiska fosterland och trogen Röda arméns ed visade Aleksandr Serbskij mod och manlighet då han dog i strid den 19 december 1939. Han begravdes på Karelska näset."
– Regeringen sade att gränsen låg alldeles för nära S:t Petersburg. Och det kan man ju förstå i dag när man besöker Systerbäck (Sestroretsk), där gränsen tidigare löpte. Så jag anser inte att min far dog i onödan. De ville bara flytta gränsen och det var ett legitimt mål. Vi tycker om Finland och i dag har vi ju goda relationer, säger Ljudmila Serbskaja.
Målet var att ockupera hela Finland. Därför grundades bland annat Terijokiregeringen som skulle styra Finland efter den sovjetiska segern.
– Det har jag aldrig hört talas om. Jag tror så klart på vår version. Det här liknar ju diskussionen om Ukraina! utbrister Serbskaja när jag upprepar att Terijokiregeringen är ett historiskt faktum.
Hon tror att hennes pappa sköts av en kukusjka, som ryssarna kallar de finländska prickskyttarna.
– Pappa var kulspruteskytt. Det sades att de finländska prickskyttarna siktade uttryckligen på dem.
I Ryssland kallas andra världskriget stora fosterländska kriget, medan vinterkriget oftast går under namnet finska kriget.
Det ses inte som en del av stora fosterländska kriget och under sovjettiden förtegs det helt och hållet. Ljudmila Serbskajas mamma fick inte pension som krigsänka. Inte heller någon annan form av kompensation betalades ut.
– Barn till stupade i krig hade rätt till gratis gymnasieutbildning. Men när jag gick till skolan och krävde samma rätt som alla andra svarade de att kriget 1939 inte räknades. Mamma fick pension som krigsänka först efter 2000, då Putin blev president, konstaterar Ljudmila Serbskaja.
Terijokiregeringen "ett misstag"
Aleksandr Tjubarjan är medlem i Ryska vetenskapsakademin och ordförande för arbetsgruppen som i vår ska presentera nya läroböcker i historia för ryska skolbarn.
– Det kommer inte att bli en, utan flera böcker, säger han.
När jag frågar vilken den allmänt erkända versionen av vinterkriget är i dag bland ryska historiker svarar Tjubarjan så här:
– Det var ett misstag av Sovjetunio- nen att grunda Terijokiregeringen. För många finländare var den här skuggregeringen oacceptabel. Men frågan är om Finland inte kunde ha visat större kompromissvilja i förhandlingarna som föregick kriget.
Sovjetunionen krävde att få arrendera Hangö udd, de ville flytta gränsen och få öar i Finska viken. Borde Finland ha gått med på sådana krav?
– Jag vet att ni i Finland har diskuterat huruvida det var rätt eller inte att vägra. Också i Ryssland pågår en ständig diskussion om till exempel Molotov-Ribbentroppakten. Somliga lägger större vikt vid Sovjetunionens säkerhet, andra vid moraliska aspekter. Det är en dialektik.
Enligt Tjubarjan är det fortfarande inte klarlagt att det var Sovjet- unionen stod bakom skotten i Mainila den 30 november.
– Men det är klart att Sovjetunionen utnyttjade Mainilaskotten för att anfalla Finland, och att Sovjet- unionen hade förberett det här kriget. Finland lyckades bevara sin självständighet och sitt eget samhällssystem. Det erkände Sovjet och det är viktigt.
I S:t Petersburg träffar jag 91-åriga Lidija Lifanova, vars morbror Aleksandr Jakovlev stred i vinterkriget. Lidija Lifanova minns främst att han talade om snön.
– Det var snö, snö överallt och de fick krypa och kava fram i drivorna. Hela tiden ropades det: "Framåt! Framåt!" Fältköket hann inte med och ibland fick de vara utan mat. De fick vodka för att värma sig.
Förstod er morbror varför han stred?
– Vad fanns det att förstå? Han hade fått en order. De sade att gränsen måste flyttas. Alla trodde på vad som sades i radio och på tv. Men i jämförelse med de pompösa radiosändningarna när Tyskland anföll 1941 så fick vi över huvud taget veta väldigt lite om vinterkriget. Jag var sexton år när det började och vi visste mycket lite, fast fronten var så nära.
Jag undrar vem Lidija Lifanova anser vara skyldig till vinterkriget. Hon tittar förvånat på mig.
– Hela idén var att vi skulle flytta gränsen. Då är det väl klart att det var vi som började?