Pekka Perä får hjältegloria
Talvivaara balanserade mellan en jätteaffär och ekonomisk katastrof. Det var ett misstag i planeringen, otur och en ensidig medierapportering som fick lasset att kantra åt fel håll, skriver Marko Erola i en bok om nickelgruvan.
Han beskriver sig som en överkritisk mediekonsument som fick nog när katastrofrubrikerna om Talvivaara avlöste varandra. Marko Erola kände sig tvungen att skriva en bok om nickelgruvan och medierapporteringen kring den.
– Det retade mig oerhört att så gott som all nyhetsrapportering byggde på grovt felaktiga eller bristfälliga fakta, säger han.
Erola antar att allmänhetens uppfattning om Talvivaara är en klantig företagsledning som struntar i miljön och gör av med småplacerarnas kapital. Boken marknadsförs med att "nästan allt du vet om Talvivaara kan vara fel". Och felet är uttryckligen mediernas.
– Ett fåtal journalister har drivit på, men jag tror ändå inte det handlar om en konspiration, säger han.
Erola vågar inte påstå att Kirottu kaivos – Totuuden jäljillä Talvivaarassa (Talentum) är den absoluta sanningen, men han har läst på ordentligt och han skriver medryckande. Han har pratat med gruvbossen Pekka Perä och besökt bolagsstämmorna i egenskap av aktieägare.
Boken målar en okritisk bild av Perä som en modig affärsman med goda uppsåt, en folklig företagare och en evig optimist – definitivt ingen miljöbov.
– Jag vill inte försvara Talvivaara. Jag vill öka förståelsen för bolaget, säger Erola på bokpresentationen.
Nära succé
Boken gick i tryck dagen före bolagets konkursbesked. Det kvittar då Erola fokuserar på orsakerna till misslyckandet. Han bedömer att det var riktigt nära att Talvivaara skulle ha blivit en framgångssaga.
– Hur jag än letar kan jag bara hitta ett enda misstag i planeringen. Bolaget förutsåg inte hur stora vattenvolymer processen skulle kräva.
I övrigt lägger han bakslaget på oturen att finanskrisen med påföljande dåliga konjunkturer slog till i fel ögonblick, på en osmidig tillståndsprocess som inte krävde det avloppsrör som först nu planeras, och på att Talvivaara fick fel sorts malmkrossapparatur från leverantören. Och så publiciteten, förstås.
– Jag påstår inte att konkursen är mediernas fel, men de har spätt på när problemen hopat sig. Myndigheterna och medierna har kokat den här soppan.
Erola köper utan vidare Talvivaaras uppskattning att den negativa publiciteten har orsakat bolaget förluster för flera hundra miljoner euro då potentiella finansiärer har backat av rädsla för att svärtas ner. I stället ser han mediebevakningen som tendentiös.
Erola pekar ut dubbelt journalistprisbelönade Juha Kauppinen vid Suomen Luonto som den främsta kraften bakom den tendentiösa journalistiken. Erola döljer inte sina aversioner mot den drös av journalister som han anser ha sprungit miljörörelsens uppdrag. Tvärtom namnger han enstaka reportrar vid Helsingin Sanomat, Yle och MTV, och hånar deras arbete.
– Den rädsla medierna spridit, i synnerhet om uranutvinningen, bygger inte på fakta. Påståendena att Talvivaaras utsläpp syns långt från gruvområdet är likaså nonsens. Medierna har fört fram häftiga påståenden på verkligt lösa boliner.
Erola intygar att Talvivaara inte har betalat honom för boken.