Tidningsman ville rädda tidningar
Det finns ännu ingen historik över Hufvudstadsbladet som i år fyller 150 år. I avsaknad av en heltäckande historik kan man i ex-vd:n Lars Rönns färska bok Mr Husis har ordet ta del av hans syn på händelserna under hans år på tidningen.
– Det här är mina upplevelser och det är klart att de är subjektiva, men de grundar sig på fakta.
Den Malaxbördige unge Lars Rönn hade bara inlett sin karriär på Vasabladet när han blev rekryterad till Hufvudstadsbladets politiska redaktion 1965. Därifrån gick han vägen till ekonomiredaktionen och vidare till redaktionschef och biträdande chefredaktör med ansvar för administrationen. Han njöt av att jobba med sin gamla lärare på Helsingfors universitet, Jan-Magnus Jansson, som tillträdde som chefredaktör 1975.
Besvarar Lönnfors
År 1982 öppnade sig vd-posten för Rönn när den dåvarande vd:n Per-Erik Lönnfors ville stiga åt sidan och bli biträdande chefredaktör. Det var Jansson som bad Rönn ställa upp. Lönnfors blev senare sur när han inte fick efterträda Jansson på chefredaktörsposten och gav ut den HBL-kritiska boken Mannerheimvägen 18.
I sin bok ger Rönn svar på tal, men främst för egen del. Rönn säger bland annat att han aldrig hade utlovats chefredaktörskapet. Han ger också sin version av hur det gick till när Lönnfors inte fick fortsätta som chefredaktör för FNB och anser att han själv bidrog till att Lönnfors inte fick sparken tidigare.
Som vd lyckades Rönn stärka tidningens ekonomi genom att utse en ny annonschef, Kai Michelsson, som på ett år ökade annonsvolymen med 22 procent. Janssons tillträde som chefredaktör i kombination med kampanjen Gör som jag – välj HBL hade redan ökat prenumerationerna. Men 1990 stod hela landet i lågkonjunktur och det drabbade också Hufvudstadsbladet. Redan 1975 hade Rönn varit med om en sanering, men det var nu tidningen stod inför den verkligt stora saneringen.
– Men också den klarade vi över all förväntan. Jag hävdar att vi gick intakta ur den sitsen.
Koncernbildning
Redan i början av sin vd-karriär gick Rönn in för att utvidga reviret och förde in Hufvudstadsbladet som ägare i tidningen Östra Nyland som kämpade med ekonomiska problem. Senare köpte HBL in sig också i Borgåbladet och Österbottningen, som gavs ut i Karleby. På det viset kom Rönn att bli en bakgrundsfigur i flera regioner i Svenskfinland. ÖN-affären väckte ramaskri – man befarade att mångfalden var hotad. Rönn ser saken precis tvärtom.
– Jag är övertygad om att varken Östra Nyland eller Borgåbladet skulle finnas i dag om vi inte gjort det. De skulle inte ha klarat 1990-talet.
Rönn säger att han genomförde affärerna av kärleken till tidningar.
– Det var också ett övergripande finlandssvenskt intresse att vi har sådana tidningar. Ingenting är så viktigt för människor som den lokala informationen.
Att Konstsamfundet senare sålde aktierna i Österbottningen till HSS Media, vilket så småningom ledde till fusionen av Österbottningen och Jakobstads Tidning, beklagar han.
– Jag blev illa berörd när jag hörde hur det gick. Det skulle inte alls ha behövt gå så där.
Karriärens märkligaste möte
I sin bok beskriver Rönn affären som Hufvudstadsbladets utträde ur Österbotten och ett avkall på anspråket om att vara en rikstidning.
Som styrelseordförande för Borgåbladet fick Rönn vara med om det märkligaste mötet under hela sin karriär. Det var efter att styrelsen konstaterat att den inte längre hade förtroende för chefredaktören Rolf Gabrielsson och chefredaktören själv bad om avsked. En lokalpolitiker och flera affärsmän i staden kallade Rönn och Konstsamfundets vd Lasse Koivu till ett möte och krävde att Gabrielsson skulle återanställas.
– Inte kan det gå till på det sättet att en utomstående påtryckningsgrupp bestämmer vem som ska vara chefredaktör på en tidning. Det är så självklart att det är genant att behöva säga det.
I slutet av januari 2000 gick Rönn i pension.