Rätt att välja bort abort?
Ska sjukvårdspersonal få vägra att medverka i en abort? Den frågan får nästa riksdag avgöra i och med att över femtiotusen finländare har skrivit på ett medborgarinitiativ.
– Den här lagändringen skulle ha gjorts för länge sedan. Jag hoppas vi får en riksdag som är beredd att lyssna på oss, säger gynekologen Sari Tanus.
Hon är specialist i kvinnosjukdomar och förlossningar, och står bakom medborgarinitiativet som vill låta vårdpersonal vägra att delta i en abort. Turun Sanomat visste i måndags berätta att initiativet har samlat över 50 000 signaturer. Det betyder att nästa riksdag får behandla frågan.
Sari Tanus beklagar att många slår dövörat till så fort man nämner ordet abort. De som motsätter sig initiativet varnar för risken att rätten till abort äventyras om vårdpersonalen får vägra.
– Struntprat, någonstans hittar man bergsäkert personal som gör de här ingreppen. Inte heller i dag kan man avbryta en graviditet på vilken vårdenhet som helst. Och inte får man heller andra slags specialistvård på alla ställen, säger Tanus.
Initiativtagarna vill att lagen också ska omfatta läkar- och sjukvårdsstuderande. Motståndarna säger att den som inte vill göra ett abortingrepp inte ska utbilda sig till barnmorska eller gynekolog. Tanus protesterar:
– Alla studerande kan inte föreställa sig att vårdarbete kan förutsätta att man ska sätta punkt för ett liv. Faktum är att de flesta som jobbar med kvinnosjukdomar och gynekologi är specialiserade på något område, ingen gör allt. Om alla ska förutsättas göra allt har vi snart inte enda gynekolog kvar i landet.
”Tvingas hjälpa barn att dö”
Själva abortfrågan står utanför initiativet, men Tanus tar upp den ändå.
– Barnmorskeyrket är många tusen år gammalt, det har alltid gått ut på att bevara liv. En gravid kvinna är två patienter, vi vill behandla dem båda väl.
Hon påpekar att vårdpersonal ibland lyckas rädda prematurer som föds redan i graviditetsvecka 22 eller 23.
– Ändå förväntas vi göra aborter ända in i vecka 24. Barn vi tvingas hjälpa att dö kan vara större än de minsta vi lyckas rädda. Vi talar om barn som är så stora att man bär dem i båda armarna.
Där motståndarna betonar kvinnans rättigheter att bestämma över sin kropp säger initiativtagarna att de beaktar både hennes och den – oftast kvinnliga – vårdpersonalens rättigheter.
- Finland och Sverige är tillsammans med Tjeckien och Bulgarien de enda EU-länderna där lagen förbjuder sjukvårdpersonal att vägra ställa upp vid en abort. I andra länder kan man vägra med hänvisning till övertygelse.
- Religions- och samvetsfrihet är centrala mänskliga rättigheter med stöd i Europeiska människorättsdomstolen, EU:s grundfördrag och Finlands grundlag, påpekar initiativtagarna.
- Europeiska rådet slog år 2010 fast att vårdpersonal bör ha rätt att vägra delta i aborter. EU:s medlemsländer uppmanades då utveckla sin lagstiftning så att den tryggar personalens samvetsfrihet. Initiativet tar stöd också i ett EU-direktiv och en FN-deklaration.
– Vi tar inget ifrån någon. Vi vill ge den gravida kvinnan information om alternativen, och lite betänketid. Första besöket borde alltid vara en konsultation, inte ett ingrepp. De flesta aborter görs av sociala skäl, behovet har uppstått av att man inte använt preventivmedel.
Sari Tanus hänvisar till statistik som visar att kvinnor som gjort abort löper större risk för mentalhälsoproblem och självmord.
– Jag har träffat alldeles för många kvinnor som ångrat sig och sagt att de inte hade känt till alla alternativen.
”Vårdetiken inte personlig”
Tarja Filatov (SDP) som leder riksdagens arbetslivs- och jämställdhetsutskott säger att medborgarinitiativet förtjänar en saklig behandling, men hon ser två problem med det:
– Dels driver initiativtagarna sin sak med samma kvinnosaksargument som abortmotståndarna alltid gjort, dels kommer vi in i en gråzon om en läkare kan vägra men nästa acceptera en abortpatient. Vårdpersonalens etik skulle inte få vara personlig, säger hon.
Filatov säger att det finns många arbetslivsfrågor där en given uppgift kan gå emot arbetstagarens övertygelse, men det är sällan man har rätt att arbetsvägra för det.
– Oftast kan man fördela arbetsuppgifterna så att ingen behöver jobba mot sin övertygelse. Det är viktigt att diskutera i vilken mån det är rimligt att avsäga sig arbetsuppgifter av personlig övertygelse.